https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/lina-haskel-i-m-nniskans-sp-r
391752
Intervjuer
Intervju

Lina Haskel i människans spår

● BILDSPEL Folkets hus i Järna/Futurum. Foto: Lina Haskel

Totalbetyg

När Lina Haskel åkte hem efter några år i New York var det för att fånga den svenska folksjälen. När hon hittade den hade svenskarna redan gått därifrån.
  • Publicerad 9 år 5 månader
    2011-04-19 07:59

LINA HASKEL

Lina Haskel. Foto: Elin Kudo

Ålder 

32 år.

Bor Stockholm.

Jobbar Frilanskontor på Södermalm.

Utrustning Canon 5D Mark II med Canon 24-70 mm/2,8 samt ett tejpat Manfrottostativ.

Fotar helst Tomma platser med spår av människor.

Aktuell med Projektet Space in Common – Folkets hus, som nyligen belönades med Byggnads kulturstipendium samt ett förstapris i International Photography Awards 2010.

Foto: Lina Haskel

Omkring millennieskiftet var prognoserna ganska dåliga för den som ville jobba inom massmedia. Men något som åtminstone osade en gnutta framtidshopp stavades modernt multimedia. Stockholms universitets utbildning i ämnet hade för säkerhets skull det akademiska tillägget; Pedagogik – Teknik.

Lina Haskel skrev in sig och kunde en eftermiddag några år senare sprätta upp examensbeviset och börja tänka på framtiden.

–  Då insåg jag att det inte var något jag egentligen ville jobba med. Jag satt i en fåtölj och tänkte efter vad jag skulle göra om jag var ekonomiskt oberoende. Det jag kom fram till var att jag i så fall skulle måla engelska trädgårdar. Men eftersom jag inte har någon vidare talang för att måla tänkte jag att jag i stället kan fota trädgårdar, berättar hon.

Det behöver kanske inte vara just en engelsk trädgård. Egentligen inte en trädgård över huvud taget.

–  Jag tror att det handlar om att upptäcka spår av andra människor, att någon varit på en viss plats och ordnat med det ena eller andra. Tänk dig att du går i skogen och plötsligt ser ett jakttorn. Då vet du att någon varit där före dig och bestämt sig för att just på den platsen bygga ett torn. Men nu är det ingen i tornet och du kan stå ensam med tankarna om den som byggt det, säger hon.

Folktomma platser med spår av människor har blivit något av hennes signum. Men det tog ett tag att hitta dit. Vid en genomgång av bilder från hennes karriär syns en fotograf som gör ovanligt mycket av allt:

Svulstiga bildspel till The Washington Post.

Inredningsreportage i engelska Monocle.

Resereportage för tidskriften RES.

Musikerporträtt för Sonic och Close-Up.

Och traditionell svensk bildjournalistik för diverse dagstidningar.

Många av hennes senaste reportage har kretsat kring inredning och landskap. Och inte minst fenomenet Folkets hus. Hon håller just nu på att avsluta sitt hittills mest omfattande personliga projekt; en resa med kameran genom Sveriges samtliga 25 landskap där hon fotograferat ett 70-tal av de byggnader som kallas Folkets hus. Husen där fackföreningarnas kamp fått trängas med mer inkomstbringande nöjesevenemang och där oddsen är ganska stora att träffa på något som skulle kunna kallas för svensk folksjäl.

Foto: Lina Haskel

Vi är på väg till Folkets hus i Rinkeby för att ta några sista kompletterande bilder till projektet. En vaktmästare med isländsk dialekt tar emot samtidigt som han frenetiskt börjar skura trapphuset och förklara att allt är stängt. Visst kan han som utlovat visa runt i lokalerna, men det finns inga människor där ännu på några timmar.

Det är precis så Lina Haskel vill ha det; folktomt.

När Paul Frigyes skrev om projektet i tidningen Journalisten konstaterade han att Lina Haskel gett sig ut på jakt efter den svenska folksjälen men i stället för människor funnit platser. Sanningen är nog att hon aldrig försökt hitta några människor.

–  Spåren är oftast intressantare än själva människorna, konstaterar hon när hon stannar till i ett rum för att fotografera.

Hon fastnar vid en reva i en av gardinerna, ett litet hål där någon sedan omsorgsfullt knutit en knut. Därefter vandrar hon omkring bland stolarna och borden med sitt stativ och tar omkring 30 bilder inom loppet av 40 ganska långsamma minuter. De allra flesta bilder tas av den lilla knuten i revan på gardinen. Vaktmästaren som visat oss runt tröttnar efter en stund och låter Lina botanisera själv på de olika våningarna.

Det är i detaljerna hon målar ut sina berättelser. Små utsnitt som vibrerar av den sortens melankoli som ett tomt rum med enkel inredning kan uppbringa. Upplevelsen av de lika grafiska som dokumentära bilderna är bitvis plågsam. Kanske eftersom just bristen på människor gör att fantasin får fritt spelrum och upplevelsen av det anade folklivet i Folkets hus blir extra stark.

En sorts allmän skruttighet i Folkets hus miljöer gör inte direkt den svenska folksjälen mer sprudlande. Men här finns också en hel del humor, den sortens distanserade och lite torrt självföraktande humor som uppstår när du ser på dig själv och dina medmänniskor som om vi kommer från en annan planet. Fotografen Martin Parr brukar nämnas som exempel på den sortens fotograferande, liksom hans svenske kollega Lars Tunbjörk. Båda är två av Lina Haskels stora förebilder.

Fleet Foxes, New York. Foto: Lina Haskel

Hon beskriver Folkets hus-projektet som en personlig resa, ett sökande efter den svenska folksjälen om man så vill. Liksom ett dokument över ett kulturarv som på många håll är på väg att försvinna.

Kanske är det bara en möjlighet för henne att lämna Stockholm. Om inte annat har det varit en drivkraft att fortsätta med projektet år efter år; flykten från hemstaden. Det är också därför vi nu befinner oss i Rinkeby och tar några kompletterande bilder på huvudstadens Folkets hus.

Längtan ut i landet har hängt med sedan tonåren för Lina Haskel. Något som resulterade i en lite annorlunda tonårsrevolt; tillsammans med några kompisar reste hon varje helg land och rike runt för att lyssna på dansband.

–  Det var lite finkulturellt under min uppväxt, och jag antar att dansbanden var någon sorts revolt mot det. Men det var lika mycket bilresorna som dansen jag tyckte om. Men som med de flesta intressen i tonåren känns de inte lika kul när man bli äldre, säger hon.

Samtidigt erkänner hon att en hel del av all musik i Ipoden är – förutom ganska tung synth och industrirock – dansband. Dessutom är hon en flitig skribent och fotograf i dansbandstidningen Får jag lov. En tidskrift där hon för tillfället även vikarierar som chefredaktör.

Kanske var det också uppväxten i medelklassens Bromma som gjorde att Lina Haskel även i tidigare projekt fascinerats av landsbygd snarare än städer. Sydstatsromantik ritas ut i ett reportage från roadtrippar bland ödsliga diners, en svartvit resa görs i dansbanden Sannex, Drifters och Titanix turnébussar genom svenska småbygder och ett långt reportage handlar om svenska rockabillys. Det är några av stadsbon Lina Haskels utflykter till bonnvischan. Men hon gör det inte som turist utan som små resor till platser där hon kan känna sig hemma.

–  För mig har det alltid känts häftigare med landet. Under uppväxten var ett radhus i Bromma astråkigt i jämförelse med att hänga på moppen med sina kompisar vid en mack. Även om jag nu kanske förstår att just moppegänget inte är det häftigaste som finns så finns fascinationen för landsbygden kvar, säger hon.

Trots det var det i en av världens största städer som karriären som fotograf tog fart. Efter examen 2005 från International Center of Photography, ICP, i New York fick hon plötsligt ett samtal från anrika Rolling Stone magazine. Inte helt oväntat i och för sig. Under ett halvår hade hon på olika sätt försökt få praktik som bildredaktör på tidningen men precis börjat ge upp hoppet när redaktören Jodi Peckman ringde upp och sa att det fanns en plats ledig. Därefter spenderade hon nio månader på en av världens mest legendariska musiktidningar.

–  Den amerikanska tidningsvärlden är extremt hierarkisk. På Rolling Stone finns fem bildredaktörer i rangordning. Jag var den sjätte. En dag mötte jag chefredaktören Jann Wenner i hissen och småsnackade lite artigt med honom. Han var trevlig och berättade bland annat om sin son. Någon måste ha sett det och dagen efter frågade alla bildredaktörerna om det stämde att jag pratat med Mister Wenner. Jag förstod att det inte var brukligt för en praktikant. Man skulle veta sin plats. Alla fotografer som jobbade åt oss var dessutom extremt nischade. Vissa fotade till exempel bara svarta rapartister i skugga mot grön bakgrund. Ville vi ha en sådan bild visste vi vem vi skulle ringa. Skulle bakgrunden vara blå ringde vi någon annan. Det är ganska svårt att förstå som svensk fotograf där många gör alla möjliga sorters jobb, berättar hon.

Foto: Lina Haskel

Vi har kommit ner i det som är hjärtat i alla Folkets hus; stora salen. Det finns något tråkigt men hemtamt med byggnader av det här slaget: furupanel som gulnat, plastmattor, stolar vars stålben vänts upp och ner över långbord, skevande persienner och storköksporslin. Här finns också den obligatoriska scenen med den likaledes obligatoriska ridån i någon sorts lyxig plysch.

–  Det är fascinerande att husen är så lika, det här kunde varit vilket folkets hus som helst i Sverige, konstaterar hon.

Det är från just den här scenen som dåvarande invandrarminister Birgit Friggebo för snart två decennier sedan gjorde sin berömda uppmaning till åhörarna om allsång av »We shall overcome«.

Lina Haskel hittar en lampa som hon blir sugen att fotografera. När hon monterat upp stativet ser hon sig omkring och måttar ut några platser där fantasin verkar få fäste. Sen står hon en stund och känner efter innan hon trycker av. Det är en paus med samma eftertänksamhet som hon förmodligen kommer att ha den dagen hon ger sig ut för att fotografera en engelsk trädgård.

LINA HASKEL

Lina Haskel. Foto: Elin Kudo

Ålder 

32 år.

Bor Stockholm.

Jobbar Frilanskontor på Södermalm.

Utrustning Canon 5D Mark II med Canon 24-70 mm/2,8 samt ett tejpat Manfrottostativ.

Fotar helst Tomma platser med spår av människor.

Aktuell med Projektet Space in Common – Folkets hus, som nyligen belönades med Byggnads kulturstipendium samt ett förstapris i International Photography Awards 2010.