https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/linus-meyer-med-k-rlek-f-r-ventyr
545217
Intervjuer
Intervju

Linus Meyer: Med kärlek för äventyr

● BILDSPEL
[{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/klarBU1B8173.jpg?itok=EmmUZPWZ', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/klarBU1B8173.jpg?itok=EmmUZPWZ', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/klarBU1B8173.jpg', w: 2000, h: 1333, title: ' ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/06-kokain.jpg?itok=kZTF--WO', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/06-kokain.jpg?itok=kZTF--WO', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/06-kokain.jpg', w: 1200, h: 1800, title: 'Porträtt av en polis som genomgår träning i djungeln i Bolivia. ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/BU1B7747%202.jpg?itok=QBnJOeSI', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/BU1B7747%202.jpg?itok=QBnJOeSI', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/BU1B7747%202.jpg', w: 1200, h: 1800, title: 'Johnn Andersson åker i ett klassiskt åk på fjället Gagnesaksla söder om Narvik. ' },]

Totalbetyg

Han är lika bekväm med att göra djuplodande samhällsreportage som med att hänga i ett rep på en bergvägg för att fotografera klättrare. Möt Linus Meyer, fotografen som aldrig blir nöjd.

Linus Meyer

Foto: Anna Simonsson

Ålder: 38 år.

Bor: Stockholm.

Gör: Frilansfotograf.

Utrustning: Canon 5D Mark III, 16–35mm, 24–70mm, 70–300mm. 

Webb: linusmeyer.com

Del I

– Ingenting är ju tillräckligt bra, allt kan alltid bli bättre!, utbrister Linus under vårt samtal och fortsätter: 

– Om man blir nöjd och tycker att man är jäkligt bra på något stagnerar man i utvecklingen. Det måste alltid finnas en strävan om att göra något lite bättre, att pusha sig själv lite mer nästa gång. 

Mitt emot mig på det, än så länge, lugna cykelinspirerade caféet på Södermalm i Stockholm sitter fotografen Linus Meyer. En man med många strängar på sin fotografiska lyra, eller i alla fall tre strängar. När jag frågar honom hur hans arbetsfördelning ser ut svarar han: 

– Jag gör nog i alla fall 50 procent bildjournalistik, sen är det nog 25 procent mat och 25 procent outdoor.

 

skidåkare i glaciärtunnel
Tomas Jonson åker skidor i en glaciärtunnel.

 

Linus kärlek för äventyr och friluftsliv kom tidigare än fotograferandet. Redan vid 16 års ålder vintertältade han i Tarfaladalen i Kebnekaiseområdet för att göra toppturer och klättra. Något han i dag benämner lite som galenskap, men det befäste en livslång passion hos honom. En passion som i dag har blivit en del av hans arbete. 

– När jag var liten satt jag ofta och bläddrade i tidningen Geo, den är lite som en europeisk National Geographic, den innehåller allt möjligt från klättring till reportage från krig och olika urbefolkningar i världen. Det var en sån där riktig pojkdrömstidning. Jag hade länge en dröm om att bli publicerad där, och det har jag väl fortfarande, men jag kan inte påstå att jag jobbar så hårt för det, säger han med ett skratt. 

När det blev dags för Linus att gå i högstadiet valde han en inriktning som kallades Ord, ljud och bild. 

– Det var väl ett program för de som var lite skoltrötta tror jag, jag var väl inte jättemotiverad men det tändes en gnista där. Efter gymnasiet åkte jag ner till Alagna för att åka skidor och klättra under vintern. Jag gjorde allt för att kunna vara kvar där så länge som möjligt och åka. Jag började fota allt mer för att jag älskade det. Jag åkte även skidor framför kameran en del. Någonstans där började jag inse att det var nog det här med fotografi som jag ville göra, det var det jag ville jobba med, berättar han. 

Linus åkte tillbaka till Alagna flera vintrar i rad för att åka skidor och fotografera, han insåg dock rätt snart att det var roligare bakom kameran än framför. Bland annat var han nära att få in ett reportage i National Geographic Adventure, men det föll på målsnöret. 

– Tydligen hade en annan tidning i USA publicerat en stor artikel om La Grave precis så de kände väl att mitt reportage var för likt det. Då fattade jag nog inte heller riktigt hur stort det var, skrattar Linus. 

 

Reportage om narkotikapolisen i Bolivia.

 

Lär sig lösa saker

Efter några vintrar i alperna ville Linus utbilda sig, ha en bas att stå på för att kunna ta sitt fotograferande vidare. Han hade alltid varit intresserad av den journalistiska bilden, därför sökte han till Nordens Fotoskola Biskops-Arnö och kom in. Där pluggade han tillsammans med bland annat Pieter ten Hoopen. Där träffade han också Anna Simonsson som han nu är gift med. Under utbildningen blev det inte speciellt mycket vare sig resande, skidåkande eller klättrande. Som student var budgeten tight och skolan krävde mycket tid. Fokus låg nu mer på bildjournalismen. 

När utbildningen började närma sig sitt slut blev Linus allt mer nervös över om han skulle hitta något jobb efter utbildningen eller inte. Men det löste sig ganska bra. 

– Vi slutade på fredagen, man hade sjukt mycket ångest, men på måndagen eller om det till och med var på lördagen ringde de från Sydsvenskan och frågade om jag ville jobba där. 

Linus var sedan på Sydsvenskan och DN i några olika LAS-vändor, alltså ungefär nio månader i taget. Efter ett par vändor på DN gick han från nyhetsavdelningen till featureavdelningen och började göra mer reportage. 

– Man lär sig lösa saker på ett annat sätt när man jobbar på en dagstidning än när man jobbar med outdoor. I många fall när man jobbar med action och äventyr har man möjligheten att styra lite vad som ska hända, kanske även när det ska hända. Men när man arbetar på en dagstidning måste man lösa situationerna som uppstår där och då. Du kanske ska ta ett porträtt men ljuset är skitdåligt och du har tre minuter på dig, och du måste ta en bild som funkar.

Efter att ha hoppat runt mellan olika tidningar började Linus tröttna på flyttandet mellan de olika tidningsredaktionerna och startade eget. Men eftersom han hade så goda kontakter på både DN och Sydsvenskan fortsatte han att arbeta åt båda dessa tidningar. Han gjorde bland annat mycket av DN:s matfotografering och även alla jobb som skulle plåtas åt Sydsvenskan i Stockholm. Efter ett tag gjorde­ han även all mat åt Sydsvenskan. 

– Det var sex sidor mat i veckan så det blev ganska mycket, säger han med ett skratt. 

Del II

Sin egen chef – mer outdoor

När Linus gick över till att bli sin egen chef tog han upp outdoorfotografin i lite större skala igen. Sitt bildjournalistiska seende tog han med sig in i outdoorvärlden för att skapa levande berättelser med sina bilder. 

 

tre löpare i skogen
En bild tagen för friluftsbutiken Addnatures tidning.

 

Han hade sedan tidigare kontakt med bland annat Anders Tapper som är chefredaktör på Svenska turistföreningens tidning Turist som han började arbeta åt. I dagsläget både skriver och fotograferar Linus åt de flesta svenska outdoormagasinen och han gör även en del kommersiella jobb åt olika tillverkare, bland annat klädtillverkaren Houdini. I samband med att han gör allt mer friluftsrelaterade jobb har han också börjat skriva allt mer själv, något han inte trodde att han skulle göra tidigare i sin karriär. 

– Jag var ganska dålig på svenska i skolan, säger Linus: 

– Det första jobbet jag skrev själv var ett reportage om den första mc-klubben som blev anslutna till Hells Angels i Sverige. Jag följde med tre av dem till raggarträffen Power meet i Västerås. Jag bodde på golvet i deras husvagn och hängde med dem i ett par dagar. Knäcket var kanske inte helt förankrat hos Sydsvenskan som jag jobbade åt just då, så jag fick inte med mig någon skribent. Det blev det första jobbet jag skrev själv. Ulf Törnberg på Sydsvenskan peppade mig och förklarade att det viktigaste var inte att skriva korrekt utan att kunna berätta en historia. Det är ju samma sak med bilder, förklarar Linus.  

 

Artisten Petter tränar swimrun, tagen för Addnatures magasin.

 

Tidigare under sin fotokarriär tävlade Linus en del med sina bilder, förhållandevis framgångsrikt också. Han har bland annat flera priser i den internationella Picture of the Year, samt i den svenska Årets Bild bakom sig. 

– Det var ju jätteroligt att vinna de där priserna. Att få slå sina idoler. Men det var kul i en dag eller två kanske, sen var jag på väg framåt igen. Nu står de där priserna på någon hylla och dammar, jag tävlar inget längre. Jag kanske borde,  för att det får mig att gå igenom bilderna på ett annat sätt. När det var dags att skicka in bilderna satte jag mig och gick igenom årets bilder. Det kan nog vara ganska nyttigt. Men för att bli mer framgångsrik i tävlingarna behöver jag nog nischa mig mer och det vill jag inte. Det är blandningen som är det roliga, de olika genrerna inspirerar varandra, berättar han. 

Han erkänner dock att det kanske skulle vara kul att nörda ner sig i något ämne lite djupare, men inte för länge. Linus tycker att han blir mer på tå om han utsätter sig för olika saker. 

Att följa med men inte märkas

Tittar man igenom Linus olika fotoreportage upptäcker man en förmåga att fungera som en fluga på väggen, att ta närgångna bilder i situationer där många inte skulle låta sig bli fotograferade. Hur gör man för att ta dessa bilder, för att få komma någon in på livet med en kamera i högsta hugg? 

– Framför allt måste man hålla låg profil, vara trevlig men inte märkas så mycket. Följer jag med någon när de ska fika så sätter jag mig vid ett bord bredvid, jag är där men jag tar inte plats. Du som fotograf ska inte vara den stora ­happeningen, berättar han och dricker ur sin kaffekopp. 

– Samtidigt ska du inte vara blyg när du ska fotografera utan göra det som en självklarhet. Om du vill ta en bild till exempel när någon byter om ska du inte säga »jag vet att det kanske känns jobbigt, men är det okej om jag följer med och tar en bild när du byter om« utan snarare »jag tänkte följa med och ta några bilder när du byter om, är det okej?«. Då har du frågat, men du gör ingen stor grej av det, då brukar det inte bli några problem. Ibland kan det bli jobbigt ändå om någon tycker att det är jättejobbigt att du följer med dem. Jag stod ensam i en hiss med en person som jag skulle följa och hon sa »gud vad jobbigt det är att du ska följa med mig hela tiden!« Vad ska jag säga då?, säger han och skrattar igen. 

 

skidåkare på bergskam
Bergsguiden Carl Lundberg och David Kvart i Scweiziska alperna.

 

Fick be kungen att inte le

Linus tycker inte heller att man behöver vara med någon speciellt länge för att det ska bli bra, ibland är det nästan tvärtom. Man måste så klart få förtroende från personen och man får gå in i situationerna själv och lämna sina egna åsikter utanför på ett sätt.  

– Jag skulle fota ett reportage om bastubadande en gång, då fick jag ju klä av mig näck och följa med in i bastun. Det hade varit jättekonstigt om jag stod med kläder på och alla andra var nakna. Visserligen kändes det väldigt konstigt att fota naken, men alla andra var ju också nakna så jag var tvungen att vara det också, skrattar han. 

Vill man göra det svårt för sig ska man idolisera de man fotograferar, det är det värsta man kan göra enligt Linus. Alla är ju bara människor, behandlar man dem som vanliga människor kommer de att bete sig som det tycker han. 

– Jag skulle fota kungen efter tsunamin 2004 och jag fick säga till honom att inte le, han var så mediatränad att han hade svårt att låta bli när jag tog upp kameran. Det kändes lite konstigt att säga åt kungen att stänga munnen, titta ditåt och så vidare, men man ska inte vara rädd för folk. 

Del III

Hitta berättelser

Flera av Linus reportage är lite udda berättelser från platser och med människor som man ofta inte springer på. Hur gör han för att hitta dessa berättelser?

– Jag brukar titta i olika tidningar och läsa notiser och korta artiklar. Där kan det finnas mycket större berättelser än vad utrymmet i tidningen medger. Till exempel hittade jag en notis om att en afghan vunnit en OS-medalj i ­taekwondo. Då letade jag reda på en afghansk taekwondoklubb och åkte dit och gjorde ett reportage. Det visade sig vara den första klubben där pojkar och flickor fick träna tillsammans, berättar Linus. 

När det gäller outdoor-reportage försöker han hålla sig uppdaterad om vad folk pratar om. Vilka ställen kan vara intressanta att göra något på, vilka personer verkar folk prata om. 

 – Vissa platser man åker till för att göra en viss aktivitet kan ju fungera jättebra även för något annat. Många gånger föder olika reportage andra reportage, man stöter på något intressant som inte ryms i det man gör just då men som man kan gå tillbaka till och göra något annat om. 

 

Bilder på mat.
Under en period fotograferade Linus nästan alla matbilder åt Sydsvenskan.

 

Måttligt teknikintresserad

Linus är inte någon kameranörd, han ser sina kameragrejer som rena arbetsverktyg och de får utstå en hel del. Blir de blöta får de torka på ett element och så vidare. Men han har ännu inte tappat någon kamera så att den gått sönder.

I dag fotograferar han med Canon 5D Mark III men han inledde sin karriär med Nikon. 

– Jag fotade med analogt ganska länge men sen när Nikon kom med -vad som verkade vara- en vettig digitalkamera köpte jag och min fru en. Men den var tyvärr så jäkla dålig att vi sålde den igen efter två månader. Sen gick vi över till Canon och nu har vi blivit kvar där, säger han. 

En fara med digitalkameran är enligt Linus att man lättare tror att man »har« bilden.

– Hur många gånger har du inte stått någonstans och tittat på kamerans lilla skärm och tänkt att »där satt den« och sen när du kommer hem och tittar på bilden på en stor skärm ser den inte alls lika bra ut. När man tror att man fått bilden man vill ha ska man alltid försöka igen, det kan alltid bli bättre, menar Linus. Det är något han återkommer till flera gånger. Det här med att man aldrig får bli nöjd, man måste alltid rannsaka sig själv för att se vad man kan göra bättre. Pusha sig själv lite mer. 

Linus berättar att han inte skulle ha något emot att ha en snabbare kamera än 5D:n men då blir de så mycket större. 

– Jag försöker använda så lite utrustning som möjligt, när jag fotar bildjournalistik har jag oftast 24–70:n på och that’s it. Ibland använder jag någon annan glugg, ibland blixt, ibland någon led-panel. Men jag vill inte bära på så mycket saker, då jobbar man långsammare. 

 

Reportage om narkotikapolisen i Bolivia.

 

På outdoorjobben är Linus oftast med som en av deltagarna i gruppen, det betyder att han måste bära samma utrustning som de andra men dessutom även ha med sin kamerautrustning. Det gör ju så klart att han vill ha en så lätt utrustning som möjligt för att inte bli sinkad. 

– Ute på toppturer eller klätterturer har jag med mig huset, en 16–35, en 24–70 och en 75–300. Jag har en hemmagjord sele till en kameraväska så att jag kan ha kameran på bröstet, då kan jag snabbt få fram den och ta en bild. Ibland när man står på en brant bergssida eller hänger i ett rep på en bergvägg vill man inte behöva hålla på att kränga av och på en ryggsäck eller krångla med utrustning. Det handlar om säkerhet också. Visst utsätter man sig för risker, men vi försöker alltid minska dem och riskerna är inget självändamål, förklarar Linus. 

De långa dagarna i bergen gör också att Linus lägger en stor del av sin fritid på träning, han måste vara i form för att kunna hänga med, trots sin tyngre packning. Klättring är också en av hans största hobbies och något han lägger mycket tid på privat.

Fotar inte privat

Linus fru Anna Simonsson, som han träffade på Biskops-Arnö är också fotograf och de båda arbetar delvis tillsammans och delar kontor. Anna är bland annat även bildredaktör på tidningen Ingenjören. 

– Vi har gjort så ett tag, flera av våra kunder är gemensamma kunder så om en av oss inte kan ta ett jobb kanske den andre kan. Det är en rätt bra tjänst för våra kunder, om de hör av sig till Anna och hon inte kan ta ett jobb kan hon fråga mig som sitter på andra sidan skrivbordet. Då slipper kunden jaga rätt på en annan fotograf som de kanske inte arbetat med tidigare och så vidare, berättar Linus. 

Han tycker också att det är en stor fördel att ha någon som sett nästan hela ens fotografiska utveckling och kan vara helt ärlig mot honom när hon tittar på hans bilder. 

– Hon kan titta på ett bildurval till ett reportage och säga att jag valt fel eller att jag inte gjort så bra jag borde kunnat göra. »Nu har du gjort så där igen«. Det är jättebra att ha någon som kan titta på bilderna utan att ha några känslomässiga relationer till dem. Jag kan ju till exempel tycka om en bild för att den var väldigt svår att ta av någon anledning, men den kanske inte nödvändigtvis blev så bra för det. Sånt tänker ju inte hon på, säger Linus. 

Ingen av dem fotograferar dock speciellt mycket privat. De har gjort sin hobby till ett arbete och kameran får därför i stort sett alltid vila när de inte arbetar. 

– Ibland kan jag önska att jag fotade mer på fritiden, men foto är så jobbrelaterat att jag inte vill plocka upp kameran när jag är ledig. 

När Linus pratar med gamla kompisar och deras jobb får han ibland känslan av att hans arbete inte riktigt är på riktigt. 

– Ibland tänker man ju att man bara åker runt och tramsar. Mina kompisar tycker att det är rätt lyxigt att jag är i väg 5–6 veckor på våren för att åka skidor och klättra alpint. Men jag har ju gjort skidåkningen till mitt jobb, de senaste fem åren har jag kanske åkt fem dagar »privat«. Allt annat är jobb, men visst njuter jag av den skidåkningen också. 

Men samtidigt menar han att det vore ju konstigt om man inte någosin funderade på om man skulle göra något annat. 

– Ibland tänker jag att jag kanske skulle sadla om till snickare eller nåt annat, säger han med ett skratt. 

 

Porträtt av Lotta lundgren, Robyn och Stig Larsson.

 

Framtidsplaner

Han har planer för framtiden, men det är inget han vill berätta för mycket om. 

– Snackar man en massa om sina planer blir det så platt om de inte blir av. Det kan ju finnas en massa anledningar, jag kan skada mig, det finns inte tid och så vidare. Jag tycker att det är bättre att göra grejerna och sen visa dem.

Linus har fotograferat runt fyra kokböcker och böcker är något han kan tänka sig att göra fler av, även någon mer utställning skulle han gärna göra. 

– Det stora problemet är väl att få tiden att räcka till alla projekt man vill göra, fast samtidigt fungerar ju tidsfaktorn som en gallring. Alla idéer är nog inte bra idéer även om man kanske tror det själv. Så förhoppningsvis prioriterar man så att de bästa idéerna blir av. 

Den vikande marknaden för fotografer är inte något som Linus direkt märker av. Han jobbar visserligen mindre och mindre åt dagstidningarna, men han ser det inte som ett problem. 

– Ingenting blir bättre av att man sitter och tycker att det var bättre förr. Jag ser det istället som en möjlighet att utveckla mig själv, att förändra mitt fotograferande och ­sättet jag jobbar på. Se det som en sporre istället för ett problem! 

Linus Meyer

Foto: Anna Simonsson

Ålder: 38 år.

Bor: Stockholm.

Gör: Frilansfotograf.

Utrustning: Canon 5D Mark III, 16–35mm, 24–70mm, 70–300mm. 

Webb: linusmeyer.com