Martina Wärenfeldt: Mer än ett fotografi

– Är det tuffa tider har jag väl alltid varit sådan att jag blir revanschsugen. »Nej, nu jävlar« säger jag och spottar i nävarna. Så brukar det ordna sig.

Martina Wärenfeldt

Ålder: 49 år.

Bor: I Växjö.

Gör: Porträttfotograf som sedan 23 år tillbaka driver Mstudio i Växjö.

Utrustning: Fotograferar med Canonkameror och objektiven 24-70mm, 70-200mm, 35mm och 85mm. Blixtar från Profoto.

Aktuell med: Workshop i barn- och familjefotografering tillsammans med Zoom Fotoresor, 27–28 mars 2021 på Värmdö utanför Stockholm.

Utmärkelser: Har bland annat utsetts till Årets fotograf tre år i rad av Svenska Porträttfotografers Förbund. 2019 blev hon svensk mästare i fotografi och samma år kom hon topp tio i porträttkategorin i finalen till World Photographic Cup. 2020 tog hon hem förstaplaceringen för porträttkategorin i Federation of European Photographers »Photographer of the year award«.

Webb: mstudio.se

Vi pratar förstås om pandemin, Martina Wärenfeldt och jag. Det är ju så samtalen börjar nu för tiden. Väder och vind har ersatts av coronasnack.

– Den första månaden var jag lite apatisk, men i april, maj blev jag väldigt aktiv och attackerade marknaden med nya paket. Jag gjorde ett som jag kallar »Mommy and Me« där den första som bokade fick 50 procent rabatt, nästa 40 procent och så vidare. Det sa bara smack-smack så hade jag bokat fem paket, berättar Martina som driver Mstudio.

Som porträttfotograf gäller det att vara påhittig för att locka kunder i kristider. Nu har verksamheten börjat komma igång igen, förklarar Martina, även om bröllopen lyser med sin frånvaro och företagsporträtten är färre när personal inte samlas på samma sätt.

Att tackla utmaningar förstår jag att Martina grejar – det syns på henne. Full av energi forsar orden fram, där hon ­sitter vid sitt köksbord hemma i Växjö. Staden hon är född i och där hon för 23 år sedan öppnande dörrarna till sin första studio.

Men hon hade i detta nu mycket väl ha kunnat sitta vid ett köksbord i USA. För det var där den fotografiska resan började – och det var där hon trodde att hon skulle bli kvar.

Datumstämpel på fotona

– Jag drömde om att bli konstnär när jag var liten. Målade, ritade och skissade men jag hade absolut inte någon talang för det, säger Martina om sin uppväxt.

Efter studenten flyttade hon till USA för att jobba som barnflicka i Kalifornien. Med sig i bagaget hade hon föräldrarnas studentpresent, en kamera.

– Det var en alldeles basic kompaktkamera med datumstämpel på fotona. Men jag använde den friskt och tyckte det var väldigt roligt.

Området hon bodde i var vackert, men kompisarna få till en början. Martina som ville fotografera miljöerna med människor i bild, fick lösa det på annat sätt.

– Jag brukar skoja och säga att det nog var jag som uppfann selfien. Jag hade bara mig själv att tillgå, så jag körde med självutlösare. Antingen fann jag tidigt mitt kall att fotografera porträtt och människor, eller så var jag bara väldigt ego och ville själv vara med på bild, skrattar Martina.

Hur som helst var det lärorikt för henne.

– Redan då lärde jag mig poserande, hur kroppen ser ut på bild. Vad som fungerar och vad som inte gör det.

Efter några år som barnflicka kände hon sig nöjd, men ville ändå vara kvar i Kalifornien. En utbildning blev lösningen, men hon hade inte råd att bara »nöjesplugga«.

– Jag behövde ett yrke att falla tillbaka på, så att jag kunde betala mina räkningar. Därför fick jag ta en titt på mig själv och se om jag hade några talanger.

I hennes huvud dök fotografierna upp, som då till stor del bestod av fest- och resebilder.

– Men jag konstaterade att de var bättre än mina kompisars i alla fall, så jag kanske hade en talang.

Fotoutbildningen på Santa Monica College i Los Angeles tyckte dock att Martina passade på nybörjarkursen, när de avgjorde lämplig nivå efter att ha sett hennes bilder.

– Det fanns ingen som helst finess eller någon teknisk kunskap i bilderna, och jag misstänker att det till och med var en datumstämpel på någon av dem som jag skickade in, skrattar Martina och fortsätter:

– Men när jag började utbildningen kändes det så självklart att jag skulle vara i den miljön. Jag fattade inte tekniken, men jag hade bildtänket.

I dag kan Martina titulera sig svensk mästare i fotografi, efter att ha vunnit SM-tävlingen 2019. Hennes bilder har även prisats internationellt, i tävlingar som World Photographic Cup och Wedding and Portrait Photographers International. Så trots en och annan datumstämpel på 90-talet, var valet av utbildning nog rätt beslut för henne.

»Dumdristig och övermodig«

Efter åtta år i Kalifornien flyttade Martina hem till Växjö – som ett test under ett år för att sedan kunna välja bort Sverige.

– Jag trodde att jag ville tillbaka till USA.

Runt hörnet från sina föräldrars lägenhet hittade hon en porträttstudio som var till salu. Hon gillade lokalen och gick hem till föräldrarna och sa »jag funderar på att öppna en porträttstudio«.

– Jag tänkte mest att då har jag något att göra det här året då jag är hemma, och sen kan jag stänga studion och åka tillbaka till Kalifornien.

Hennes pappa var kritisk till en början: »du kan inte öppna en studio om du inte har några kunder«. Martina replikerade: »jag kan ju inte få några kunder om jag inte har någon studio«.

Tillsammans gick de till banken där Martina beviljades ett blygsamt lån.

– Nu i oktober är det 23 år sedan jag slog upp dörrarna, och jag har varit heltid hela tiden. Aldrig haft ett annat jobb. Aldrig varit assistent heller, så jag har fått lära mig den hårda vägen. Gjort alla misstag som finns i boken.

Hade du några tvivel över att öppna upp en porträttstudio?

– Nej, nej, nej. Herregud, jag var 26 år gammal – dumdristig och övermodig. I dag hade jag haft hur många funderingar som helst. Då var det bara »äh, må det bära eller brista«. Jag kom från USA och kände mig väldigt osvensk, och väldigt äventyrslysten. Fylld av känslan: everything is possible. Det var positivt tänkande och jävlar anamma som gjorde att jag vågade.

Det tog henne tre månader, sen gick hon runt ekonomiskt. Något mer USA blev det inte – förutom resor ­emellanåt.

Utmanade Växjöborna

Då 1997 var konkurrensen inte lika hård. I Växjö fanns det två–tre porträttfotografer med klassisk inriktning. Martina däremot sökte sig bort från det traditionella och upptäckte att de två genrerna reklamfoto och porträttfoto gick att förena för att hitta ett annat tilltal. I alla hennes bilder stod människan i fokus, ibland på ett sätt som fick Växjöborna att lyfta på ögonbrynen.

Martinas studio som då låg mitt i stan hade fem stora skyltfönster, där hon en jul dekorerade med julkulor och fem stora porträttbilder föreställande några »innekillar« fotograferade iförda enbart röda kalsonger.

Det var hennes julskyltning det året. »Väldigt politiskt inkorrekt« säger Martina i dag.

– Samhället var inte så lättkränkt på den tiden, jag kom undan med väldigt mycket. Vi gjorde det för att vi hade väldigt roligt.

En annan gång fotograferade hon en tjej i bikini på Ica, ståendes vid kyldisken och med ett mjölkpaket mot pannan. »Hot in the city« blev rubriken i nöjestidningen som Martina jobbade för.

– Det var lite vilda västern då, väldigt kul och jag hade inga skrupler utan var med och gjorde sådana här busiga grejor.

Ett tredje exempel på Martinas framfart de första åren syntes som reklam på baksidorna av stadens bussar. Hon hade köpt hela aktern och placerat sig själv där, liggandes i nederkant.

– Ungefär som Carrie Bradshow i »Sex and the city«. Och så skrev jag »Mstudio in the city – Martina knows good ­photography«.

Hon skrattar åt minnet, samtidigt som hon framhåller att hon inte var lättklädd utan hade jeans och t-shirt – och en kamera »med ett väldigt långt objektiv«.

Behöver känna tillit

Martina kallar sig för en »people person«. Hon gillar att vara med andra människor, vilket ger henne energi samtidigt som hon är energifylld själv. Därför var valet att bli porträttfotograf givet för henne.

– Jag upptäckte att det var där min talang fanns. Jag kunde se hur en kropp skulle röra sig för att komma i sin bästa dager, för att det skulle bli en naturligt skön närvaro.

Men för att nå dit krävs det ofta en del arbete, inte minst när Martina fotograferar familjebilder eller företagsporträtt där personerna framför kameran inte alltid är vana vid att posera – och kanske mest av allt: inte gillar det.

– De flesta människor har mer eller mindre olust framför kameran. Väldigt få är bekväma. Man måste komma över en barriär, nå fram till människan och få den att komma ur sitt skal.

Den fotograferade behöver känna tillit till Martina, för att de ska kunna »skapa något litet magiskt tillsammans« som hon kallar det.

– Det är utmaningen, men det är också drivet för mig.

Vad är knepet, hur går du tillväga?

– Jag bjuder väldigt mycket på mig själv. Jag har också lätt för att läsa av folk, där jag ganska snabbt ser om de är ­obekväma. Kroppsspråket är så sjukt tydligt. Som när jag står och tilltalar en grupp och ser någon som nästan vrider sig om mot dörren och tycks tänka: »hur ska jag ta mig härifrån«. Då bemöter jag det på ett värdigt sätt, istället för att bara gå in och köra över människan.

Martina brukar ta personen åt sidan för att prata igenom saken:

»Du, vad känner du för detta?«

»Nej, jag tycker det är skitjobbigt.«

»Vad är det som är jobbigt?«

Inte sällan landar samtalet i något kring utseendet. Då erbjuder Martina olika lösningar, som att »du får vara med och välja sen«, eller att hon kan ta bort någon oönskad detalj i Photoshop.

– Jag bemöter det för att de ska känna tilliten till mig och våga överlämna sig själva. Det är väldigt få som jag inte når fram till. Men ibland får jag bara ge upp, för de har alla ­spärrar och alla taggar utåt.

Det digitala – en tidsslukare

Porträtten fotograferar hon med Canon-utrustning där objektivet 24–70mm hör till det mest använda. Men ute på fält har hon även med sig ett 70–200mm och på bröllop ett 35mm. Och så har hon ytterligare en favorit:

– Tidigare i dag hade jag två företagsporträtt och då tog jag fram min 85:a. Den har varit lite av en favorit och för företagsporträtten är den väldigt fin.

I studion jobbar hon enbart med blixtar, men utomhus händer det att hon förlitar sig på det naturliga ljuset. Men även med blixtar undviker hon att krångla till det.

– Jag är oftast väldigt enkel i min ljusuppsättning när jag skapar med blixtar, det är en–två blixtar, max tre – och det är väldigt sällan.

Genom åren har Martina fått uppleva flera skiften inom fototekniken. Mycket har gått från stort till betydligt mindre, vilket har underlättat hennes arbete betydligt.

– Vilka ljusväskor jag släpade på de första tio åren, med blixtar stora som schabrak. Inte konstigt att man är som man är i ryggen i dag.

Hon har också varit med om skiftet från det analoga till det digitala. Första åren fotograferade hon med Hasselblad och 120-film. Men även om det digitala i dag tillåter betydligt fler exponeringar hade den gamla tekniken sina fördelar tycker hon.

– Då hade jag mycket mer tid. Jag fotograferade, skickade grejorna till labbet och kunde sen gå ut och ta en fika på stan. Det var inte det här att sätta sig och föra över bilder och redigera. Vilken tidsslukare det digitala är!, utbrister Martina och nämner att hon för tillfället funderar på att ta in extern hjälp för bildredigering.

I alla fall för de mer vanliga porträtten, så att hon får mer tid till annat.

»En otroligt bitter period«

Apropå vanligt. 2009 genomgick Martina vad hon kallar för ett elddop. Hon hade dragit ned på uppdragen i samband med att hon fick barn, men när hon var tillbaka på heltid såg marknaden annorlunda ut.

– Den digitala revolutionen hade fått fäste och alla var fotografer helt plötsligt. Och jag märkte en minskad efterfrågan på kvalitet bland mina kunder. De tog vad som, för att det var billigt. Allt blev så lättillgängligt.

För Martina blev det en tuff period där hon fick rannsaka sig själv för att kunna komma vidare.

– Jag gick igenom en otroligt bitter period, där jag kände att jag skulle lägga ned alltihopa. Jag ville inte vara en budgetprodukt – jag har alltid försökt hålla en högre klass. Då bestämde jag mig för att nischa mig starkare.

Det hon tidigare inte allt för sällan hade fotograferat i studion – en människa iklädd vit t-shirt och blå jeans fotograferad mot en vit bakgrund – kastades ut.

– Jag skrev i prislistan att »porträttfotografering mot vit bakgrund har utgått ur sortimentet«. Jag var så trött på det.

Istället växte konstporträtten fram. De som har blivit något av ett manér för Martina i dag. Kunderna efterfrågar konceptet och bilderna vinner priser.

– Det roliga är att nu är cirkeln sluten. I dag är jag ­mycket mer konstnär än vad jag någonsin har varit – min barndom har kommit ifatt mig. Jag skapar bilder som inte bara är fotografier.

Bilderna har en målad känsla i sig, vilket Martina tycker ger en annan effekt.

– De blir mer konstnärliga och förhoppningsvis något som håller tidens tand.

För att nå dit jobbar hon mycket med bilderna i efter­behandlingen. Men det får inte bli för konstigt menar hon, det måste ändå finnas en viss naturlighet.

– Jag redigerar huden jättemycket men om man går väldigt nära bilden så ser man att det fortfarande finns struktur kvar. Människan som är där från början finns kvar. Och det är väl det som är min stil, misstänker jag.

Var sker det största arbetet med konstporträtten,är det vid fotoögonblicket eller i efterarbetet?

– Jag måste sätta det i fotoögonblicket. Planering, stajling, utförande och ljussättning är enormt viktigt för att jag ska ha bra material för att kunna gå loss och skapa de slut­färdiga produkterna.

En detalj som ofta kan skapa problem i bilden, är poseringen av händer.

– Det är ett gissel. Jag kan ha en fantastisk fin tjej som med sin hand håller kring en blomma. Men handen visar sig efteråt vara felvänd och stel – och jag sliter mitt hår: »varför såg jag inte det?«. Då får jag leta och se om jag kan byta ut handen på något sätt. Sätter jag det inte i fotograferingen får jag mycket att göra i redigeringen, därför skulle jag säga att fotograferingen fortfarande är det viktigaste.

Är det mer av dig själv i konstporträtten jämförtmed de mer klassiska porträtten?

– Ja, definitivt låter jag min konstnärssjäl vara en stor del av bilden. Och kunderna som kommer till mig vill ju det.

Konstporträtten var också de som ifjol gav Martina segern i SM i fotografi. Att vinna den tävlingen och även att prisas internationellt, är för henne en bekräftelse på att hon håller hög klass. Tävlandet har hon börjat med på senare år och det har fungerat som en sporre för henne.

– Det är ganska lätt i min ålder – jag fyller 50 nästa år – att bli lite nöjd. Man harvar, man har sina kunder och barnen tar mycket tid. Alltså, man blir lätt lat med åren. Det som hände mig med tävlandet var att jag fick en kick – en nytändning och passion för att utveckla det kreativa. Att bli bättre.

I dag använder hon tävlandet för att förfina sin teknik, men också som ett marknadsföringsverktyg där hon försöker etablera sig på en internationell marknad för att dela med sig av sina kunskaper.

– Jag njuter väldigt mycket av att vara på resande fot och vill kombinera det med att lära ut om min kreativa porträttverksamhet.

I början av 2020 var mycket på gång med bokningar av workshops i länder som Holland, Tyskland och England.

Men så kom coronan och allt tvärnitade. Men Martina hoppas kunna återuppta planerna. Hon har nyligen även blivit en del av Zoom Fotoresor och kommer i vår att hålla en workshop i barn- och familjefotografering på Värmdö utanför Stockholm.

– För många år sedan var jag lite försiktigare med att dela med mig. Jag kände att då är det ju någon som gör precis som jag.

Men så kom hon till insikt om att det inte stämmer. Ingen är som en själv.

– Nu känner jag att jag har kommit så pass långt, att nu vill jag dela med mig av passionen och kunskapen tillandra.