https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/mattias-klum-det-finns-inget-d-ligt-ljus
Intervju

Mattias Klum: »Det finns inget dåligt ljus«

»Jag får inte allt jag vill, och lyckas inte med allt. Men jag gör något jag älskar i grunden och det underlättar – då kan jag också lägga ner all den tid som krävs.« Kamera & Bild träffar Mattias Klum för att prata om bildspråk, musik och vad han gör när inspirationen tryter.

Mattias Klum

Ålder: 48 år

Bor: Uppsala

Gör: Fotograf och filmare med bland annat uppdrag för National Geographic.

Utrustning: Använder kameror och objektiv från Nikon. Väskor från LowePro.

Ständigt aktuell, just nu bland annat med: Boken Big World, Small Planet tillsammans med Johan Rockström.

Webb: mattiasklum.com

Instagram: mattiasklumofficial

Inledning

Framme vid Mattias Klums kontorsvilla i Uppsala hittar jag ingen ringklocka, så jag öppnar försiktigt dörren och ropar »hallå«. Bessie och Doglas är snabbt framme och hälsar mig välkommen, och de passar dessutom på att springa ut och lufta sig lite.

– Jag råkade visst släppa ut hundarna, säger jag lite generat till Mattias när han dyker upp i dörröppningen och glatt ber mig stiga in.

Det lilla huset rymmer två våningar där Mattias och hans team arbetar. Det är assistenter, bildredigerare och även Mattias fru Monika, som har varit hans medarbetare sedan 1988.

På väggarna inne i Mattias kontor hänger några av hans omslag från National Geographic och flera utmärkelser av olika slag. I ett glasskåp har han sparat gamla kameror som vittnar om en gedigen karriär som fotograf och filmare. 

 

Havsörn i Stockholms skärgård från filmen Betraktaren. Foto: Mattias Klum

Tröttade ut sina föräldrar

Han är nyss hemkommen från USA där han har varit i San Fransisco och Los Angeles och föreläst i National Geographics regi. Att berätta om sina bilder är något som har följt honom nästan lika länge som själva fotograferandet. Sin första föreläsning hade han redan som 16-åring, på ett sjukhem i Uppsala. Året var 1984.

– Då bodde jag fortfarande hemma och min pappa Arne som var universitetslärare sa till mig: »Du berättar ju så fint, du kan väl gå över till sjukhemmet och visa dina bilder. Tanterna och farbröderna där kommer säkert tycka det är jättespännande att få höra om ditt fotograferande.« Antagligen tröttade jag ut föräldrarna hemma, eftersom jag pratade så mycket. Så de ville väl att jag skulle gå någon annanstans och prata.

Mattias tog kontakt med sjukhemmet och frågade om de var intresserade av en föreläsning, vilket de var.

– Jag har för mig att de betalade 275 kronor. De frågade även om jag ville ha kaffe och wienerbröd, men jag drack inte kaffe så jag ville ha saft. Jag var stormnöjd, 275 kronor var ju nästan tre rullar Kodachrome på den tiden. En strålande affär tyckte jag.

Men den största behållningen för Mattias var kanske ändå hur han lyckades beröra människorna på hemmet, framför allt en dam som med hjälp av en sjuksyster kom fram till honom efter föreläsningen. 

– Hon tog tag i min arm hårt, sådär som gamla människor kan göra ibland. Och så sa hon »jag har varit blind i många, många år så jag såg inga bilder du visade, men jag hörde«.

Mattias hade fotograferat utanför sommarstället i Ludvika och även spelat in ljud runt en tjärn. Materialet hade han satt samman till ett bildspel som han sedan pratade till.

– Det var så gulligt, för då började tanten gråta och sa »jag trodde aldrig mer att jag skulle få höra min barndoms somrar«. Jag kommer ihåg att jag blev så tagen av det och tyckte det var fantastiskt att någon kunde bli så rörd och påverkad av en berättelse. Att få den feedbacken, trots att hon inte ens hade sett bilderna, tyckte jag var sensationellt. 

När Mattias sedan kom hem frågade föräldrarna hur det hade gått. Han svarade »jo, det gick bra, de grät«. 

– Då insåg jag att om man kan beröra människor på det sättet, då är det här ett fantastiskt jobb. Ett enastående jobb.

Större krav på yrkesfotografer i dag

 

Tidig morgon i regnskogen. Danum Valley, Sabah, Malaysia. Foto: Mattias Klum

Större krav på yrkesfotografer i dag

Sedan den dagen har Mattias fortsatt att föreläsa om sitt fotograferande. Att få dela med sig av sina upplevelser tycker han ger ytterligare en dimension till bilden.

– Att det finns en person bakom den, en autenticitet och ett personligt avtryck – både i det fotografiska språket och i tanken med bilden – har blivit allt viktigare i dag när vi översköljs av en herrans massa bilder hela tiden. 

Mattias är i och för sig positiv till att det i dag har blivit lättare att ta bilder och att fotointresset är så stort. Men han tycker samtidigt att det ställer lite högre krav på yrkesfotografer. 

– Om man ska kunna leva på sitt fotograferande är det viktigt att man vet varför man gör det, och hur.

För honom själv började det med pappas kamera, en gammal mekanisk och manuell sådan till vilken det fanns objektiv på brännvidderna 50mm och 135mm.

– Sen slet jag och kämpade för att kunna köpa en piratkonverter med makrofunktion. Med den fick jag 100mm och 270mm. Det var nästan som att jag hade ett kort tele med vilken jag kunde jag krypa närmare. Så småningom köpte jag även ett piratobjektiv på 400mm med bländare 5,6. Det var spännande och roligt.

Mattias tar fram sin första kamera ur skåpet och ställer in en lång slutartid. När han trycker på avtryckaren går det nästan som en rysning genom honom.

– Lyssna på slutarljuden, de är så fina när man kommer ner på de längre tiderna. Det är så härligt, så underbart. 

 

I Rwanda måste ofta hela familjen delta i den dagliga kampen för att hitta mat. För att tillgodose matbehovet hos en världsbefolkning på snart 9 miljarder behöver vi öka mat-produktionen med 50–70 procent under de närmaste 40 åren. Eftersom vi inte längre kan bygga ut jordbruket, måste vi öka produktiviteten, vilket kommer att kräva något av en ny grön revolution. Vår värld förändras snabbt. Den ekonomiska tillväxten lyfter miljoner människor ur fattigdom. Den fattiga majoriteten kan bli en rik majoritet. Vad är då vår utmaning? Än så länge strävar alla – både de som varit rika sedan länge och de som blivit det nyligen – efter en likartad och i stort sett ohållbar, konsumtionsintensiv livsstil. Foto: Mattias Klum

Mest skräp på första rullen

Mattias hittade som ung kameran i en skrivarstuga, där pappan satt dag som natt i samband med att han skulle disputera. Mattias fick tillåtelse att låna kameran och åkte ner till Jannes Foto i Ludvika för att köpa sin första rulle film.

– Efter att ha framkallat bilderna blev jag superbiten. På någon bild syntes en mås och på någon annan en suddig groda. Jag sprang runt som en idiot med den där kameran, men märkte också att bilderna mest blev skräp. Då kom jag på att jag skulle skriva upp vad jag gör på ruta ett till 36, till exempel »ruta ett – åkergroda, 250-del, bländare 5,6«. Sen när jag väl framkallade bilden på grodan så kunde jag se att det kanske hade blivit bättre med bländare åtta och dessutom roligare om grodan inte var mitt i bilden och så vidare.

Tekniken att noggrant anteckna detaljerna kring varje bild gav resultat. I dag är Mattias både en stor förebild och inspiratör för många andra som fotograferar.

– Jag tror det är viktigt att det finns personer som kan inspirera, precis som jag har personer som jag ser upp till. Till exempel är Peter Gabriel en stor inspirationskälla för mig. Och jag har just läst en bok om Marc Chagall, en begåvad person. Då blir jag lycklig och upprymd. Jag vill bli bättre, känsligare och kunna unna mig mer tid till det jag egentligen borde göra. För även om jag har fått göra väldigt mycket av det jag vill, så är det ändå så att jag kommer till punkter där jag känner att »åh, jag skulle vilja lägga ännu mer tid på det där«. Och i den mån jag kan vara en inspiration för andra så är det förstås kul. På samma sätt som jag tycker det är roligt att bli inspirerad.

Viktigt att ge respons som förebild

Mattias menar också att det i rollen som förebild finns ett ansvar i att försöka föregå med gott exempel. Inte minst i kontakten med barn. 

– Det är många yngre som hör av sig och säger »kan jag få din autograf – jag vill också bli som du när jag blir stor«. Fantastiskt gulligt, jag blir ibland alldeles rörd. Och jag vet själv från när jag var liten hur viktigt det är att få en bra respons, att det finns någon mottagare. Man får inte mot all förmodan bli så »high and mighty« att man inte har tid med det. Det är ens skyldighet, hur mycket man än har att göra.

Under sin egen utveckling inom fotografin har Mattias haft flera förebilder. Han såg upp till Stephen Dalton som fotograferade insekter mitt i flykten, ofta i studio, vilket Mattias kom underfund med så småningom – som liten trodde han allt var fotograferat i skogen. 

Den svenska filmaren Arne Sucksdorff var en annan förebild, som Mattias även lärde känna.

– Han är i mitt tycke en av de mest skickliga filmare vi har haft i det här landet. Riktigt fin estetik som jag verkligen uppskattar.

Mattias har även inspirerats av Jan Lindblad och hans berättarkonst. Men uppslagen till nya idéer kan även komma från helt andra håll. 

– När jag tittar på filmer som Hannibal, Gudfadern eller The Last Temptation of Christ så hittar jag ingredienser här och där som jag lägger på ett litet lager av saker som triggar mig och inspirerar mig. Sen kanske jag i vissa situationer kan hämta hem det och använda det själv, fast omstöpt på mitt sätt. Det är någon slags evinnerlig recycling av bra idéer.

Gillar mättade bilder

När Mattias är ute och träffar människor får han ofta frågan vad han ska göra härnäst, vad för spännande han har på gång. Även frågor om hans utrustning dyker upp och om han saknar det analoga. 

– Sedan är det förstås många som frågar om retusch och manipulation och hur jag ställer mig till det, eller hur National Geographic ställer sig.

 

Solkoraller och Rödfenad féaborre, Raja Ampat, Indonesien. Foto: Mattias Klum

 

Är det en känslig fråga på något sätt?

– Inte för mig, inte alls. National Geographic har ju en omtalat tydlig linje när de gäller retusch. En del skulle säkert anse att den är lite väl konservativ. Men det är ju också av naturliga skäl, eftersom väldigt mycket i den organisationen och i tidskriften bygger på fotografisk trovärdighet. Att man kan lita på det man ser. Ingen ska kunna säga att »jag har hört att det finns fotografer som klämmer dit några zebror till, eller lite mer damm eller moln«. Det vill man inte se i National Geographic, för där finns det en enorm yrkesstolthet i att försöka beskriva världen så som vi såg den – att göra jobbet i kameran.

Men även om Mattias utför det mesta av arbetet vid fotograferingsögonblicket, så behöver alla bilder »framkallas« för att få rätt skärpa och kontrast. Men det är något som sköts av bildredigeraren Samuel Svensäter och frun Monika. Mattias vet knappt hur man gör.

– Det här låter lite imbecillt, men nu har jag lärt mig att dra in en bild i Photoshop så att den öppnar sig. Det är ungefär där jag är, det är skrämmande, säger Mattias med ett skratt.

Gillar mättade bilder

Eftersom Mattias är skolad med diafilm har den typen av film blivit som en blåkopia för hur han vill att bilderna ska se ut, även nu när det är digitalt.

– Lite generaliserat kan man säga att jag gillar mättade bilder. Jag tycker ofta om tung svärta samtidigt som jag kan gilla det extremt skira som går upp i pappersvitt. Men jag vill framför allt att kameran gör det jag vill. Därför använder jag inte automatik annat än i extrema undantagsfall, till exempel när jag själv inte kan vara i närheten av kameran. Jag kör dessutom alltid med rawfiler.

Mattias bilder känns ofta igen på att de har flera lager, det kan till exempel handla om att han fotograferar igenom saker som ett lövverk för att på så sätt diffusera bilden runt det som han vill framhäva. Och på National Geographic har alla fotografer olika sätt att fotografera, olika språk. Det är det som ligger till grund för vem som gör vilket uppdrag.

– Det handlar om att se vems språk som passar bäst till att beskriva storyn, som lyfter det till en nivå så att det blir spännande. Det handlar inte om vem som är van vid till exempel Panama, det struntar de fullständigt i. De kan ta en fotograf som aldrig varit i Centralamerika någonsin. Det enda de säger är »ditt sätt att hantera bild och bygga en berättelse passar perfekt till den här storyn«. Så jag har fått åka till ställen jag aldrig trodde jag skulle få åka till, bara för att National Geographic har tyckt att mitt bildspråk passar.

En kreativ kamp med National Geographic

 

Tall i Stockholms skärgård från filmen Betraktaren. Foto: Mattias Klum

En kreativ kamp med National Geographic

Mattias reser sig upp och hämtar en bunt bilder utskrivna på ett exklusivt papper. Det är hans så kallade fine-art-bilder som han säljer eller ställer ut. Dessa bilder är mer som nonfigurativa och abstrakta konstverk. Vi tittar igenom bilderna där artbeskrivningar och miljöbeskrivningar är sekundärt, här är det ett annat bildberättande som står i fokus.

– De flesta bilderna har tillkommit under uppdrag för National Geographic för att jag inte kan låta bli. Det är mitt sätt att andas, att på något sätt få en andhämtningspaus.

Men den här typen av bilder är inget som tidningen skulle publicera, även om det händer att de ibland använder sig av närbesläktade sådana.

– De tycker ofta att fotografen har sträckt sig för långt. »It´s not a good read« som de säger. Av National Geographics 40 miljoner läsare så kommer 30 miljoner säga »vad är det vi tittar på?«. Medan tio kanske säger »det är briljant, vad snyggt«. Men då har vi som tidning tagit oss för långt ifrån vår »core business« (kärnverksamhet). 

Samtidigt menar Mattias att det går att prata för sina bilder, och få med även lite mer otippade alternativ.

– Det är en kreativ kamp och det är roligt. National Geographic är ett av de få stora magasinen i världen där man arbetar i ett team. Jag är enligt avtal bunden att vara med vid layout och vid urval av bilder. För att slutleveransen ska bli bäst i världen, det är ambitionen – jämt.

Hur fungerar det rent praktiskt? 

– Förr var det så att jag var tvungen att flyga fram och tillbaka en massa gånger. Och jag var faktiskt en bidragande orsak till att vi inte gör så längre, dels av miljöskäl och dels för familjens skull. Jag tyckte att det var ett himla flygande och farande. Så jag föreslog för några år sedan att man kunde använda Skype, och deras reaktion var »what´s that?«.

I dag sitter Mattias hur som helst på kontoret i Uppsala och har så kallade storykonferenser och andra typer av redaktionsmöten med tidningen i USA.

Trollar med knäna

Ute i fält använder sig Mattias av lite olika förhållningssätt för sitt fotograferande, beroende på vad det är för typ av bild han ska ta. Är det ett landskap så vill han gärna leta rätt på en vinkel som han är nöjd med. Sen kan det hända att han återkommer en annan tidpunkt eller en annan årstid för att få den bild han hoppas på.

– Men med djur så går det inte alltid att göra så, för de behöver aldrig någonsin igen dyka upp på samma plats. Då gäller det att man tar vara på det som är och trollar med knäna. För oavsett om det är inget vidare ljus eller om jag bara hade några sekunder på mig, så ska det ändå kännas som det bästa man har sett. Och det är inte så lätt. Djur är ju lite knepigt på det sättet, säger Mattias och fortsätter: 

– Oavsett vad jag fotograferar så handlar det om att göra val, välja personliga utsnitt och slutligen använda komposition, ljus och exakt timing för att i bästa fall göra situationen rättvisa.

 

Vy över Island. Foto: Mattias Klum

Klarar inte av sneda horisonter

Mattias öppnar upp sin bärbara dator och börjar visa bilder. När en flygbild över Nya Guinea dyker upp förklarar han att sneda horisonter är något han inte klarar av. Dessutom måste det alltid finnas ett djup i bilden och med en hög teknisk kvalité.

– Det går inte att det är nästan bra, då blir jag lack och kastar bilden. Det får inte heller vara så att några partier är så ljusa att de nästan fräter ur, om jag inte medvetet jobbar med den tekniken i till exempel en bild av 10 000 fiskyngel där jag gillar att det blir som en diskolampa – då får det jättegärna fräta ur. Men det är alltid medvetet. 

Är det många bilder som du kastar bort?

– Faktum är att jag efter alla år har en ganska liten felprocent, och det tror jag beror på att jag har övat mycket.

På datorskärmen syns nu en skorpionfisk där bilden består av mycket rörelse och färgdynamik, trots att fisken ligger still. (Se föregående uppslag.) Mattias har arbetat med andra-ridå-tekniken för att framhäva hur strömmen passerar fisken. Att få fram just den känslan har varit det svåra, Mattias har fler bilder från samma situation men som är mer statiska. 

– När bildbyråer ser bilden kommer de kanske att säga »den där kan inte vi sälja, har du någon som är helt skarp?«. »Hm, javisst« säger jag. För det har jag hur många som helst, det är den lätta bilden att ta. Men det var just det här jag ville åt.  

När det handlar om ljuset så anpassar sig Mattias alltid efter rådande förhållanden, han tycker egentligen inte att det finns något dåligt ljus. Det finns bara stunder då det är svårare, men allt går. Mattias lämnar datorn och går till bokhyllan för att hämta en bok av William Albert Allard, en legendarisk fotograf på National Geographic.

– Han är en stencool gubbe och har inspirerat mig väldigt mycket. Han sa under en workshop något som fastnade hos mig: »This old bullshit about too bright light or too rainy or too sunny. Well, stop shooting then for Gods sakes, just don´t do it. But don´t bitch about it.«

Mattias öppnar boken och visar första bilden.

– Kolla här hur snygg den är, trots det hårda ljuset. Det går alltid att göra coola grejor i varje situation om man bara är tillräckligt duktig. Det går inte att skylla på ljuset eller kameran.

Allards ord gjorde ett starkt intryck på Mattias och han drar en koppling till sin tid som trummis i olika funkband.

– Jag kommer ihåg att det var så mycket tekniksnack. Man skulle ha det senaste trumsetet från Yamaha som Steve Gadd använde, annars gick det inte att lira. Det låter ju jättekonstigt, för om Steve skulle låna mina trummor så skulle han lira skjortan av mig och alla andra svenskar. Om jag lånar Tiger Woods klubbor, kommer jag att spela som honom? Nej, det hänger inte på det – naturligtvis. Samma sak är det med ljuset. Jag har den situation jag har, det gäller bara att förvalta den.

Och det försöker Mattias göra, även de dagar när inspirationen tryter.

– Jag kan vara trött, vara jetlagad, längta hem, ha diarré eller malaria. Det finns alla möjliga skäl till att jag kanske inte alls är sugen på att fotografera. Men hur gör jag då när jag är på ett uppdrag som har kostat ett antal miljoner för en av världens ledande tidskrifter? Ska jag ringa och klaga? Nej, då är det bara att jobba på.

Inte lätt att lyckas beröra

 

Skorpionfisk, Raja Ampat, Indonesien. Foto: Mattias Klum

Inte lätt att lyckas beröra

Om det är en situation där ljuset inte är tillräckligt så sätter Mattias ett eget ljus, med hjälp av till exempel blixtar. Han visar en bild på en av världens giftigaste ormar som är fotograferad rakt ovanifrån, med kameran ungefär en meter från ormen. Mattias ställer sig upp och illustrerar hur han tog bilden, hukandes över ormen medan hans assistenter skuggar allt infallande ljus för att sedan med hjälp av softboxar få ett mjukare ljus som passar för situationen. Men även om Mattias ibland använder sig av eget ljus, så skulle han aldrig flytta på ett djur eller störa det – det är han tydlig med.

En målsättning för Mattias är förstås alltid att försöka få människor att bli berörda av hans bilder, och många kan nog vittna om att de har blivit just det. Jag frågar Mattias om han har något knep för att lyckas.

– Det är inte så himla lätt. Det är bland det svåraste som finns. Och det är en smaksak, en bild kan för någon vara helt ointressant medan den för någon annan kanske är det häftigaste man sett. Det beror helt på vem man är. Jag tror det var Clint Eastwood som sa att den dagen man börjar analysera sin eventuella framgång, den dagen så tappar man allt. Jag tror det kan vara så. Jag kan bara försöka göra mitt bästa i att fånga känslan och magin som jag själv känner vid ett specifikt tillfälle. Oavsett om jag fotograferar ett barn i Kiberas slumområde eller om jag fotografer skördetröskor på en åker i Uppland. För mig handlar det om att på ett ärligt sätt försöka fånga det jag ser, och sen när folk ser bilden så kommer de förstås att reagera på en miljard olika sätt.

Gör filmmusiken själv

Ett av Mattias senaste projekt är filmen Betraktaren som hade premiär i början av sommaren. Filmen som handlar om Östersjön har han arbetet med under fyra år, och till den har Mattias även gjort musiken. Vilket han har gjort till sina senaste fyra filmer.

– Jag är ju ingen musikalisk ekvilibrist precis, utan det handlar mer om att förstärka en känsla. Istället för att jag ska gå till någon kompositör, som sen kanske kommer med någon jättesvulstig musik som tar över för mycket, så är det nästan bättre att jag klåpar ihop något själv som förvaltar den känsla jag vill ha. För det är bilderna som ska kännas.

Men han samarbetar även med andra musiker. I Betraktaren har både Nisse Landgren och Anders Widmark bidragit med sin musikalitet och spunnit vidare på det tema som Mattias har komponerat.  

Vi tittar på några partier i filmen och Mattias stannar vid en sekvens där Nisse Landgrens trombon kommer in.

– Jag ringde till Nisse och sa »kan inte du vara snäll och göra en grej där man känner som en örn som sträcker ut och flyger över havet«. »Ah, vad juste – det ska jag göra«, svarade han. Så gjorde han det och jag tycker också att man känner det. När han ökar på så är det så fint, det finns ett vemod men också något befriande.

Tror inte på turen

 

Iguazúfallen, Argentina. Foto: Mattias Klum

Tror inte på turen

Det har hänt en hel del för Mattias sedan den där dagen 1984 då han drack saft, åt wienerbröd och visade bilder på ett sjukhem i Uppsala. Han har sedan dess rest jorden runt och sett några av världens kanske vackraste platser. Många säger till honom med all välvilja »vilken tur du har haft som har fått göra allt det här«. Men Mattias tror inte riktigt på turen.

– Man får inte så mycket, utan måste bestämma sig för att vilja något. Och sen jobba hårt för att det ska bli så. Jag får inte allt jag vill, och lyckas inte med allt. Men jag gör något jag älskar i grunden och det underlättar – då kan jag också lägga ner all den tid som krävs. Du måste ha lite passion.

Och du kommer fortsätta att ha det framöver?

– Så länge jag lever tror jag. Det är klart att ens relation till saker och ting förändras, passionen tar sig olika uttryck när man är 17 och när man är 45 eller 60 år. Men kärleken till livet och till fotografi, till att berätta och beröra är ju svårslaget tycker jag. Det är vansinnigt kul. Och i en värld som i mångt och mycket ligger så illa till känner jag att det vore ett tjänstefel att inte göra det jag kan, helt enkelt. Problemen blir större och det behövs att vi alla kavlar upp ärmarna. Det här är mitt sätt att kavla upp ärmarna.

Mattias Klum

Ålder: 48 år

Bor: Uppsala

Gör: Fotograf och filmare med bland annat uppdrag för National Geographic.

Utrustning: Använder kameror och objektiv från Nikon. Väskor från LowePro.

Ständigt aktuell, just nu bland annat med: Boken Big World, Small Planet tillsammans med Johan Rockström.

Webb: mattiasklum.com

Instagram: mattiasklumofficial

 

Taggar