Intervju

Mia Petzäll: Instinkt och avklädda jägare

Mia Petzäll följer sina impulser. Med sin kamera, en aldrig sinande energi och en självklar nyfikenhet tränger hon långt innanför den personliga sfären. För någon som tills för fem år sedan knappt fotograferat alls har framgångarna kommit snabbt.

Publicerad

På Galleri Kontrast i Stockholm hänger döda lokatter, flådda vargar och skjutna harar inramade på väggarna. En rävs ögon blänker livlöst rakt ut i lokalen.

–  Förut tyckte jag att det var riktigt, riktigt otäckt med döda djur, jag ville absolut inte gå i närheten av dem, säger konstfotografen Mia Petzäll.

Ändå har Mia under tre år följt jägare ut i skog och mark med sin kamera. Bilderna är samlade i fotoutställningen »Instinct«. Namnet är valt med omsorg.

–  När jag studerade foto på Broby Grafiska i Sunne jobbade jag med ett projekt om livet. Intresset växte och jag började fundera mer på människans grundläggande instinkter. Vårt liv handlar om att födas och dö. Vi dödar för att överleva, men fast de flesta av oss äter kött är jakt något skrämmande och negativt.

Internationella framgångar

Första gången Mia mötte Anders Petersen var när han fotograferade henne till boken »From back home« och utställningen med samma namn. Mia frågade om hon fick göra sin praktik hos honom.

–  Han svarade att »eftersom du är en sådan människa som ger 200 procent i allt du gör så går det bra«. Vi fick en god relation som sedermera ledde till att jag har Anders som mentor.

Det var Anders Petersen som uppmanade Mia att söka sig till Magnumfotografen Antonie D’Agatas fotoworkshop i Madrid. Deltagarna skulle ta med sig exempel på sina arbeten, och Anders sa åt Mia att dra stort på bilderna.

–  Jag tar allt bokstavligt och skrev ut mina bilder i A1-format. Det var svårt att hitta en portfolio som var tillräckligt stor innan jag kunde släpa ner bilderna till Spanien. Fast de andra deltagarna hade nöjt sig med A4-storlek…

Fotografer från hela världen reser till D’Agatas workshop för att bland annat få experttips på hur de kan utvecklas vidare.

–  När han tittat på mina bilder frågade han vad jag brukar göra i efterbehandlingen. Jag svarade att jag bara drar i kurvorna eftersom jag inte vet hur man gör något annat. Han skrattade och sa att jag skulle fortsätta som jag gör och inte ändra på något.

Föredrar naket

»Instinct« visar förutom döda djur även avklädda jägare. De är inte de första hon klätt av framför kameran.

–  Jag klär av alla jag möter. I Spanien under workshopen skulle vi ut och fotografera stan på natten och råkade hamna i ett farligt område. Jag såg en kille med tatueringar och bad honom lyfta på t-shirten och köra ner ena handen i jeansen. En polis kom fram till oss och förklarade att det var säkrast att vi lämnade platsen på en gång, men jag var för upptagen med att fota. Han måste ha undrat över mig.

I Madrid mötte Mia också en kille och frågade honom direkt om han ville följa med upp på hotellrummet och ställa sig i duschen. Vilket han gjorde. Och berättade i ett mejl efteråt att han knappt kunde fatta att han klätt av sig naken framför en okänd kvinna. Fast för Mia är nakenheten naturlig och ingenting att reflektera över. Förmodligen är det de raka puckarna som räddar henne från pinsamma och farliga situationer. Hon är helt enkelt en fotograf som gör sitt jobb.

Går på instinkt

När vi träffas har Mia varit i Stockholm i tre dagar. Tills alldeles nyligen var hon osäker på om hon skulle kunna lämna bostaden i Varberg för att dyka upp på Konstrast. Under den senaste jaktturen hann hon nämligen inte sätta på sig öronskydden innan ett skott smällde av vid hennes högra öra. 140 decibel spräckte Mias trumhinna och ett konstant pipande i öronen har hållit Mia vaken dygnet runt sedan dess. Hon pekar på tavlan som var orsaken till olyckan; en död kulting som ligger på sidan i ett skogsbryn.

–  Vildsvin jagas året om eftersom de förökar sig snabbt och dessutom ställer till stor skada inom jordbruket. Vi satt i ett gömsle och jag ville fota vildsvinen som stod och betade utanför. Men så sköt jägaren trots att jag bad honom att vänta. Jag hann helt enkelt inte lägga undan kameran och trycka in öronpropparna innan det var för sent.

En annan bild visar ett vackert mönster i svartvitt. Abstrakt, tills man ser förbi detaljerna. Att en nyflådd vargtass kan framställas som ett rogivande konstmotiv låter motsägelsefullt. Men Mias jaktbilder saknar motstycke och är förmodligen ett resultat av en gränslös personlighet med få tabun. Visst har jakt skildrats tidigare, men sällan så nära och utan de vanliga klichéerna.

–  Jag fick följa med ett jaktteam under vargjakten. Vid en av posterna låg en död varg framför ett tv-team och några journalister. Jag frågade vem av jägarna som kunde ta åt sig äran. Det blev alldeles tyst, och någon väste åt mig att »sådant frågar man inte om«, som om det var ett brott som begåtts. Vilket jag tyckte var helt fel. Jag skickade över kameran till någon som stod bredvid, kastade mig ner i snödrivan, kramade om vargen och bad om att bli fotograferad.

Då handlade Mia på impuls, men i efterhand tolkar hon sin handling som en protest mot det skambelagda. Länsstyrelsen hade gett tillstånd till jakten. Ingen hade brutit mot lagen. Det fanns helt enkelt ingen anledning till att vilja vara anonym.

Diagnostiserat driven

Impulsiviteten och gränslösheten har ett namn, liksom energin som ständigt driver henne framåt. ADHD.

Diagnosen fick hon så sent som i våras.

–  Jag blev så lättad att jag grät när jag fick den. Det var så skönt med en förklaring till att jag till exempel inte kan hålla en avtalad tid. Jag är inte slarvig som jag blev beskylld för när jag var barn. Nu vet jag vad som ligger bakom och får hjälp med att hitta strategier för att komma tillrätta med problemen.

När Mia fick sin diagnos sökte hon på internet efter »famous people with ADHD«. Namn som Ansel Adams, Abraham Lincoln och Henry Ford dök upp. Även om listningarna sällan backas upp av bevis är just energin och outtröttligheten utmärkande drag för personerna i sammanställningarna. De äger även förmågan att tänka utanför den berömda lådan.

–  När man pratar om adhd pekar man vanligtvis på allt som är jobbigt och lyfter fram personer som mår dåligt. Jag vill i stället visa på alla framgångsrika människor och det positiva med diagnosen. Energin till exempel. Jag har min adhd att tacka för att jag orkar driva mina jobb framåt, utan energin hade jag aldrig kommit så långt som jag gjort. Det här är viktigt att prata om.

Lägger till sig själv

Klockan har passerat tre och det är dags för Mia att rusa över till fotolabbet och kolla att printarna till utställningen håller måttet. Men först tar hon fram en svart liten box fullproppad med bilder. Motiven är varierande. Några är från Spanien. Andra från en nyårsafton som hon tillbringade med några raggare. Ytterligare en bild föreställer en kille hon bad om att få fotografera på tåget mellan Sunne och Stockholm. Halvnaken, även om det knappt syns eftersom Mia fotograferade honom genom sin egen lugg. Petersen har berättat hur viktigt det är att lägga in en bit av sig själv i sitt arbete. Bilderna är vackert korniga.

Har du lagt på ett filter för att få den här effekten?

–  Nej … Jag har bara dragit i kurvorna.