Minna Ridderstolpe: »Barn är dragplåster för bra bilder«

– Det var ganska snabba puckar, när jag blev kontaktad drog vi igång direkt. Fastighetsbyråns PR-byrå hade sett mina bilder och gillade det jag hade gjort och jag tyckte att det lät jätteroligt så jag hoppade på direkt, säger Minna entusiastiskt.

Urvalsprocessen av hem gick till så att Fastighetsbyrån kontaktade kunder som var på gång att sälja sin bostad och frågade om någon ville vara med i kampanjen. Utifrån de som svarat valdes tre familjer ut. Två villor och en lägenhet.

Inre konflikt

Minna hade upp till fem timmar på sig att fotografera familjerna i deras hem. Vilket är ungefär vad hon lägger ner på en liknande fotografering när hon gör det själv. Fastighetsbyrån hade också sagt åt henne att »göra sin grej«, det var ju det de gillade. Hemmen skulle alltså inte stylas eller fixas i ­ordning på något sätt utan Minna skulle bara komma hem och fotografera livet i hemmet under ett par timmar.

– Det här stressade mig lite. Jag visste ju att jag bara skulle fota som jag brukar göra, men samtidigt visste jag ju att bilderna skulle användas för att sälja bostaden så jag kunde ju inte bara ta »en massa närbilder på barn«, berättar Minna.

I vanliga fall brukar hon fokusera på människorna, relationerna mellan dem, och deras unika personligheter. Men för att visa hur bostaden såg ut försökte hon ta några steg tillbaka och fotografera lite vidare och få med mer av miljön kring människorna.

– Jag försökte se till att få till bilderna så att man skulle förstå hur rummen hängde ihop. I vanliga fall bryr jag mig inte om rummens vinklar blir raka eller sneda, men nu höll jag mer koll på hur vinklarna i väggar och tak blev så att det inte skulle bli helt skevt, säger Minna.

Hon såg även till att fotografera i varje rum, även om det inte var ett absolut krav, lägenheten skulle ju fotograferas av en »vanlig« mäklar­fotograf också, men Minna ville försöka visa hur rummen såg ut när familjen bodde där.

– Det innebar ju att jag tog vissa bilder som jag inte hade tagit annars, bilder där det kanske inte hände så jättemycket utan det var mest för att visa hur det rummet såg ut på ett mer redovisande sätt.

Svårare utan barn

I den första familjen Minna skulle fotografera fanns det inga barn, något som gjorde det lite svårare för henne.

– Jag gillar inte att regissera och säga åt folk vad de ska göra. Det sättet att fotografera passar inte mig och barn är bra dragplåster när man fotograferar, allt blir mer spontant, menar Minna.

I de andra två familjerna fanns det barn i olika åldrar vilket gjorde att Minna kände sig som hemma. Men det är inte alltid självklart hur man ska fotografera barn.

– Jag märker ganska ofta att barn gör sig till för kameran och då låter jag bli att fotografera, varje gång de gör sig till så sänker jag kameran och pratar med dem istället. När jag märker att de inte gör saker för kamerans skull börjar jag fotografera igen. »Belönar« man dem med kamera­klick är det svårare att få fram deras naturliga beteende, säger hon.

Hon försöker ta så lite plats som möjligt i bilder, att påverka så lite som möjligt, men givetvis är hon medveten om att hennes närvaro påverkar beteendet hos dem hon fotograferar.

– Jag brukar börja fotografera ganska direkt när jag kommer hem till en familj, då vänjer sig barnen snabbt och tänker att det är en naturlig del av mig och bryr sig inte om det lika mycket. Jag försöker fotografera så dokumentärt som möjligt, men jag är ingen fotojournalist, säger hon.

Naturligt ljus färgbilder

Minna försökte styra sina fotograferingar i de utvalda hemmen så att de hamnade mitt på dagen. Dels för att hon vill fota i naturligt ljus, men också för att hon då hann se hur ljuset förändrades i hemmet under dagen. Men det är också det det händer mest saker, barnen är som aktivast och hittar på grejer.

Det här jobbet skulle levereras helt i färg, något som Minna inte gör så ofta.

– Jag har börjat redigera mer i färg på sista tiden, tidigare redigerade jag ofta mina bilder i svartvitt. Färg kan bidra till det bilden ska berätta om, och separera detaljer i som gråskala inte klarar av. Jag upplever ofta att enklare bilder gör sig bäst i svartvitt. Med enklare menar jag bilder som inte har många lager för då blir det mest bara rörigt, resonerar hon.

Monterat på hennes D850 hittar man oftast ett 20 eller ett 35mm-objektiv. Hon gillar att kunna gå nära men ändå få med mycket, vilket de objektiven låter henne göra. När jag frågar hur det kommer sig att hon bara kör med fasta objektiv får hon resonera ett tag.

– Det har varit självklart i många år, men jag har faktiskt inget definitivt svar på varför. På sista tiden har jag dock börjat fundera lite på att skaffa en vidvinkelzoom, men jag har inte hittat någon jag gillar än, säger hon till slut.

Vi pratar vidare om utrustning och hur hon funderar över sin kamera.

– Många som jobbar som jag gör gillar mindre spegellösa kameror eftersom de inte märks lika mycket. Men jag har aldrig märkt att det varit ett problem att min kamera är stor och låter mer. Nackdelen är väl att den är tung att bära. Det viktigaste för mig är att kameran kan leverera på höga ISO eftersom jag inte fotograferar med blixt eller nåt annat artificiellt ljus.

Under fotograferingarna i de tre olika bostäderna tog Minna några bilder som hon direkt kände inte skulle hamna i Fastighetsbyråns kampanj.

– I den ena familjen var den ena sonen väldigt förtjust i att klä ut sig och spela teater. Jag tog några personliga bilder när han stod och sminkade sig innan han skulle showa. Jag skickade dem till familjen, men inte till Fastighetsbyrån.

Komma nära

För att ta den typ av bilder som Minna gjorde under det här projektet krävs det att man snabbt kan komma nära människor utan att det blir konstigt. Jag frågar Minna om hon har några knep att dela med sig av. Men det verkar inte riktigt så enkelt.

– Jag tror att det handlar mycket om hur man är som person. Jag upplever att de jag besöker ofta får förtroende för mig väldigt snabbt, men jag kan inte svara på varför. Man vill ju gärna säga att det beror på att jag är så himla trevlig och lätt att ha och göra med, men det låter ju inte så ödmjukt, säger Minna och skrattar.

Hon fortsätter och säger att hon är nyfiken och öppen, går in situationer utan att döma.

– Sen handlar det ju så klart även om de man fotograferar, du hoppar ju inte på en sån här sak om du inte är en öppen och tillgänglig person. Jag antar att det handlar om kombinationen av mig och de jag fotograferar.