https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/nyg-rds-karin-bengtsson-att-vara-i-sig-sjalv
544691
Intervjuer
Intervju

Nygårds Karin Bengtsson: Att vara i sig själv

● BILDSPEL Nygårds Karin Bengtsson använder sig ofta av sitt eget hem som miljö i sina bilder. »I huset jag bor i nu är det ommålat lite varstans och gästrummet är numera svart«, säger hon.
[{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Black_Room.jpg?itok=vzJkS3u6', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Black_Room.jpg?itok=vzJkS3u6', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/NKB_Black_Room.jpg', w: 2000, h: 1632, title: 'Nygårds Karin Bengtsson använder sig ofta av sitt eget hem som miljö i sina bilder. »I huset jag bor i nu är det ommålat lite varstans och gästrummet är numera svart«, säger hon. ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Deer_Room.jpg?itok=CSH_3m3A', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Deer_Room.jpg?itok=CSH_3m3A', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/NKB_Deer_Room.jpg', w: 2000, h: 1584, title: 'Nygårds Karin Bengtsson berättar om Deer Room: »Jag använder ofta referenser till konsthistorien. Deer Room är en bild som kan skalas som en lök. Jag har lånat färgerna i bilden från Munchs verk Döden i sjukrummet och kostymen på figuren som sitter vid dödsvakan har jag lånat från en av personerna i Den döende dandyn av Nils Dardel.« ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Red_Room.jpg?itok=oJ9bjGNZ', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Red_Room.jpg?itok=oJ9bjGNZ', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/NKB_Red_Room.jpg', w: 2000, h: 1596, title: '»Vad utspelar sig i röda rummet? Jag tror alla har en egen föreställning. Allt från Strindberg till David Lynch. Pojken i rummet sitter i solen och är dessutom bländad av ett starkt ljus. Om det är för mycket ljus är det svårt att se och man måste blunda«, säger Nygårds Karin Bengtsson. ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Reading_Woman.jpg?itok=HzJoeSXF', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Reading_Woman.jpg?itok=HzJoeSXF', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/NKB_Reading_Woman.jpg', w: 2000, h: 1541, title: 'Reading Woman. Nygårds Karin Bengtsson vill i sina bilder iscensätta lugnet efter stormen, när man sitter där själv med sina tankar och funderingar om hur man ska ta itu med det som har hänt. ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_The_Fool.jpg?itok=LJEvvFED', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_The_Fool.jpg?itok=LJEvvFED', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/NKB_The_Fool.jpg', w: 2000, h: 1762, title: '»Narren kan förvandlas till vem som helst men är ingen utan ett sammanhang. Narren är fånge i sin egen ombytlighet. Narren är en karaktär som gömmer sig under alla aktörer i mina bilder, de blir först till någon i ögonblicket de upptas i betraktarens berättelse«, säger Nygårds Karin Bengtsson. ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Woman_with_Red_Face.jpg?itok=l3_LSAmd', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Woman_with_Red_Face.jpg?itok=l3_LSAmd', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/NKB_Woman_with_Red_Face.jpg', w: 2000, h: 1632, title: '»Vilka masker gömmer vi oss under? Är det möjligt att gömma sig under en mask? Blir masken ett skydd för din integritet eller är den en alltför tydlig markör för det du vill dölja? Vilket är ditt riktiga ansikte? Vilken färg har det?«, säger Nygårds Karin Bengtsson. ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Boy_with_Mirror.jpg?itok=6RnfXaif', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_Boy_with_Mirror.jpg?itok=6RnfXaif', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/NKB_Boy_with_Mirror.jpg', w: 2000, h: 1664, title: '»Det är många som har tyckt att det är något Bergmanskt över den här bilden. Att pojken liknar Alexander i Fanny och Alexander. Det tänkte jag själv inte på när jag arbetade med bilden, däremot har jag medvetet lånat spegeln från den döende dandyn. Men den ger ingen spegelbild, den är bara svart«, säger Nygårds Karin Bengtsson. ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_The_Boat.jpg?itok=-VUfGaea', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/NKB_The_Boat.jpg?itok=-VUfGaea', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/NKB_The_Boat.jpg', w: 2000, h: 1613, title: 'Under arbetet med The Boat behandlar Nygårds Karin Bengtsson teman som åldrande och död. »Jag tycker att den visar samma persons två olika åldrar. En yngre som blickar framåt och en äldre som blickar bakåt«, säger hon. ' },]

Totalbetyg

Utställningens titel, »Untold Stories«, på Fotografiska beskriver hela hennes konstnärskap. – Mina bilder är historier som inte berättas, säger Nygårds Karin Bengtsson när Kamera & Bild intervjuar henne. Innan en bild tas gör hon ett gediget arbete, nästan som på en filminspelning.

Nygårds Karin Bengtsson

Ålder: 43

Familj: Sambo och två döttrar. 

Bor: I Skåne på Kullahalvön. 

Utrustning: Mamiya RZ och Linhof Technika, stativ och vattenpass.

Aktuell: Med utställningen Untold Stories på Fotografiska, hennes största separatutställning hittills med sammanlagt 17 verk. 16 fotografiska verk och ett videoverk.

Hemsida: nygardskarinbengtsson.com

Del I

– Det svåraste var att få tag på rådjuret. Var får jag tag i ett rådjur som har dött på ett snyggt sätt, säger Nygårds Karin Bengtsson, fotograf och aktuell med utställningen Untold Stories på Fotografiska i Stockholm. 

 

Nygårds Karin Bengtsson berättar om Deer Room: »Jag använder ofta referenser till konsthistorien. Deer Room är en bild som kan skalas som en lök. Jag har lånat färgerna i bilden från Munchs verk Döden i sjukrummet och kostymen på figuren som sitter vid dödsvakan har jag lånat från en av personerna i Den döende dandyn av Nils Dardel.«

 

Hon är nyss hemkommen till gården i Skåne efter en intensiv vernissage­vecka i Stockholm. Bilden som hon pratar om är Deer Room från 2009, den största bilden på utställningen med sina 180 gånger 227 centimeter. Den är så stor att den inte gick in i Fotografiskas hiss utan fick bäras uppför trapporna till utställningslokalen. 

– Storleken är viktig eftersom jag vill ge betraktaren en rumslig upplevelse av bilden. Man ska nästan tro att man tittar in i en verklig rumsöppning.

Den stora sängen var så stor att Nygårds Karin Bengtsson fick ta den i två delar i bilen och transportera den till platsen för fotograferingen. 

– Jag gjorde den kvadratisk som en rådjurssäng. Innan jag tog dit rådjuret bäddade jag för det med rena, strukna vita lakan. Sedan stod jag och en vän med tejp rullat på händerna och tog bort fästingar på det döda rådjuret innan jag kunde fotografera. Bilden är ett sista farväl. För mig handlar den om avsked och avslut och att lämna något gammalt. Rent symboliskt att man tar avsked från en avslutad fas i livet. Att ta farväl till sig själv på något vis. 

Hon fotograferade bilden med sin hopfällbara storformatskamera Linhof Technika. Bilden visades första gången på Liljevalchs vårsalong 2010 där den vann priset Juryns val för bästa verk i utställningen. 

– Jag tänkte när jag gjorde den att nu ska jag göra en jäkla stor bild. Det är bökigt att arbeta med den kameran, man måste komponera bilden både spegelvänt och upp och ned och det är jättedyrt med både film och framkallning av de där stora bladen, för att inte tala om bildmonteringen, så det känns skönt att bilden märks. 

Behöver hålla saker för sig själv

Nygårds Karin Bengtsson säger att titeln på den pågående utställningen på Fotografiska, Untold Stories, lika gärna kunde vara en titel på hela hennes konstnärskap. 

– I dag tror vi att vi vet allt om varandra, både offentligt i och med sociala medier men kanske också i relationer. Men till och med i nära relationer är det omöjligt att veta allt och känna till alla berättelser. Jag tror att det finns ett stort behov av att hålla vissa saker för sig själv. Redan barn visar det när de kommer hem från förskolan och svarar att de inte gjort någonting. Mina bilder skildrar historier som inte berättas. 

Mitt i alla statusuppdateringar, bilder och filmer på so­ciala medier anser Nygårds Karin Bengtsson att någonting har gått förlorat. 

– Händelselösheten har kommit i kläm i dag. Vi kanske har behov av att berätta allt för varandra hela tiden för att komma över någon sorts ensamhetskänsla. Men samtidigt går alla runt med sin egen världsuppfattning, olika människor kan aldrig uppleva en sak på samma sätt. Som syskon som har helt olika upplevelse av samma uppväxt. Vi är ensamma i oss själva och vi kommer aldrig ifrån att det finns så många oberättade historier.

– Jag intresserar mig naturligtvis mycket för den melankoliska aspekten av livet. Men samtidigt finns en fåfäng sida av mig som vill skapa odödliga bilder för att lämna något kvar när jag gått bort. Jag försöker göra bilder som ska etsa sig fast i folks minne och behandlar teman som minnen och tid. 

 

»Det är många som har tyckt att det är något Bergmanskt över den här bilden. Att pojken liknar Alexander i Fanny och Alexander. Det tänkte jag själv inte på när jag arbetade med bilden, däremot har jag medvetet lånat spegeln från den döende dandyn. Men den ger ingen spegelbild, den är bara svart«, säger Nygårds Karin Bengtsson.

 

Men minnena som hon vill förmedla är detaljlösa och svåra att få fatt i. 

– Om man ska försöka återberätta något som man har sett för länge sedan blir minnet knapphändigt. Jag brukar beskriva mina bilder som dåligt ihågkomna minnen.

Och på något sätt försöker jag iscensätta dem. Bilderna som jag fortsätter att göra bygger på minnet av någon färg och ett ljus, det är därför som jag gör bilder som är ganska avskalade på information. 

Del II

En process som att göra en film 

Bilderna börjar som en tanke som Nygårds Karin Bengtsson skriver ner i en anteckningsbok som hon har med sig var hon än går. Så mals tankarna ner med tiden och konkretiseras till en bildidé. 

– Då börjar jakten på att försöka hitta allt som min bildidé kräver. Processen är ganska lik den att göra en teater­föreställning eller en liten film, förutom att det är jag som gör allting själv: Letar fram miljö, väljer färg och målar väggar, letar kostymer, bestämmer vilka modeller som ska vara med och i vilket ljus de ska fotograferas i. 

Det som tar mest tid är det scenografiska arbetet. Nygårds Karin Bengtsson beskriver hur själva fotograferandet är den lilla delen av konstnärskapet. 

– Ibland undrar jag om jag är mer scenograf än fotograf. Men jag tänker i och för sig alltid på vad som blir bra på bild. 

I god tid innan fotografering träffar hon aktören för kostym­provning. 

– Det är väldigt viktigt att pröva kläderna innan så att jag vet att de fungerar. Kläderna ska kännas som att den här personen skulle kunnat ha dem på sig, som om de vore deras egna, det ska inte kännas pålagt, inte som teater. Jag gör massor med val hela tiden. Från platsen, färg på väggen till skon och skosnöret. Och jag kan byta ut ett skosnöre på en sko även om jag vet att det kommer hamna i skuggan och inte synas i bilden. Alla detaljer måste stämma så att de inte stör helheten. 

 

»Vad utspelar sig i röda rummet? Jag tror alla har en egen föreställning. Allt från Strindberg till David Lynch. Pojken i rummet sitter i solen och är dessutom bländad av ett starkt ljus. Om det är för mycket ljus är det svårt att se och man måste blunda«, säger Nygårds Karin Bengtsson.

 

»Trollig« utanför jobbet

Hon fotograferar nästan alltid i befintligt ljus. Några dagar före en fotografering brukar hon ta sig till platsen vid samma tid på dygnet som själva fotograferingen för att testa att allting sitter när ljuset är rätt. Med sig till genrepet har hon ofta en person som får agera stand in för modellen. 

– Genom att vara så här förberedd kan jag vara öppen för något oväntat när jag väl fotograferar. 

Är du så här noggrann utanför fotograferandet också? 

– Nej, jag tror jag lägger allt krut på mina bilder. Jag har hört att jag inte är den som är bäst på att städa hemma. Jag har inte samma ambition utanför jobbet utan kan vara ganska trollig.

Innan Nygårds Karin Bengtsson började fotografera höll hon på med teater och gick teaterlinje på gymnasiet. Därefter läste hon dokumentärfoto på Nordens fotoskola och sedan på Konstindustriella högskolan i Helsingfors (i dag Aalto-­universitetets högskola för konst, design och arkitektur.) 

– Teater och dokumentär flöt ihop för mig. Jag tycker fortfarande att gränserna är väldigt flytande mellan iscensatt fotografi och dokumentärfotografi. Vad är ett dokumentärt fotografi? Bara man tar upp en kamera i ett rum så har man börjat välja. Folk beter sig annorlunda när de ser en kamera. Allting blir iscensättning med en kamera. 

Hon ser det mera som att hon har förfinat sitt dokumentära sätt att fotografera. 

– Jag tyckte att det var jobbigt att lämna så mycket åt slumpen i klassiskt dokumentärfotografi. Jag kunde få ett fint utryck men det var en förfärlig miljö. Man kan säga att jag blev mer och mer intresserad av att göra bild. Och då också ha möjlighet att kontrollera bildens alla delar. 

Ändå använder du nästan bara naturligt ljus. Varför då? 

– För att det är det bästa ljuset som finns. Men jag har börjat att testa med dagsljuslampa också, med nya led-paneler kan jag ha fast ljus utan att vara rädd för att bränna ner husen som jag arbetar i. 

Intresset för naturligt ljus har gjort henne till en riktig väderjunkie som följer yr.no, SMHI och den danska motsvarigheten slaviskt när det börjar närma sig en fotografering. 

– Det är ofta vädertjänsterna som får bestämma. Men det är klart, ibland har det hänt att jag har sett en exakt reflektion av ett fönster på en vägg vid ett visst klockslag och så när solen står rätt och modellen är framför kameran så kommer ett moln. 

Fotograferar med Mamiya RZ

Nygårds Karin Bengtsson använder mellan- och storformatskameror och fotograferar på film. 

– Jag är ointresserad av tekniken. Om det hade funnits ett objektiv som sett exakt som mitt öga hade jag bara använt det. Jag vill inte att tekniken ska märkas över huvud taget. Jag använder oftast min mellanformatskamera, en Mamiya RZ på stativ och ett vattenpass för vara säker på att kameran är rak. En sak som jag uppskattar mycket med min stora klumpiga Mamiyakamera är överblicken som jag får på mattskivan. När man tittar i en sökare är det svårt att se hela bilden, men när man tittar ner på en mattskiva ser man bildens alla hörn samtidigt. Det arbetssättet är jätteviktigt för mig. 

När hon vet att hon ska göra riktigt stora bilder använder Nygårds Karin Bengtsson istället sin storformatskamera Linhof Technika. 

– Visst har jag funderat på att byta kameror, men man lär ju också känna sin utrustning. De är lite som musikinstrument, man lär sig att utnyttja dem på bästa sätt. 

Vad betyder det att ställa ut på Fotografiska? 

– Jag har ställt ut en hel del på flera konsthallar och gallerier innan, men det får ett helt annat genomslag nu när jag ställer ut på Fotografiska i Stockholm. Det är kul att fler får se vad jag gör och jag hoppas att det ska öppna upp för fler utställningsmöjligheter och att jag ska sälja bättre. Jag strävar efter att få mer och mer tid till att ägna mig åt mitt konstnärskap. 

Vill skapa fler bilder utomhus

Nygårds Karin Bengtsson är hemma på Kullahalvön i nordvästra Skåne. Äldsta dottern leker bredvid medan vi pratar. 

– Vi kom hem så sent igår kväll att hon fick vara hemma från förskolan i dag. Det är skönt att vara hemma efter att ha varit borta i en vecka. Inte bara för oss vuxna. 

Just nu håller Nygårds Karin Bengtsson på att arbeta med nya bilder som hon ska ställa ut på Galleri Domeij i Stockholm i november. 

– Jag tror att bilderna som hänger på Fotografiska nu behövde den här utställningen för att jag ska kunna lämna dem ifred. Jag har ju redan lämnat de bilderna långt innan vernissage och är nu inne i bilderna som är på framkallning eller bara finns i mitt huvud. Det är som när man ska resa och packar väskan så är man redan på ett annat ställe fast man är kvar hemma. 

Hur skiljer sig de nya bilderna från de som hänger på Fotografiska? 

– De går väldigt mycket i samma anda. Jag jobbar med en metod där jag försöker renskrapa motivet från förstörande bildelement och använder bara några få färger. Jag försöker förnya mig själv och tycker att jag kommer på något nytt i varje ny bild men så när jag ser på bilderna tillsammans så ser jag att jag gör en och samma bild hela tiden. 

– För mig har det varit en stor grej att börja ha två män­niskor i samma bild istället för en. Så kanske jag ska prova med tre personer. Och nya miljöer! Jag har fotograferat så mycket inomhus nu så jag kan bli sugen på att fotografera mer utomhus. 

Betraktaren får svara på frågor

När bildskaparprocessen har passerat genom anteckningsblocket och ska börja konkretiseras brukar det börja med ett rum. Och väl i rummet väljer hon en plats utifrån hur ljuset kommer in i rummet. 

– Jag börjar ofta med att arbeta med ett tomt rum. Först avgör jag vad det ska vara för färg på väggarna. När jag skapade Reading Woman målade jag det vitt. Jag ville ha ett fönsterbord så jag fick såga itu mitt köksbord för att det inte skulle komma för långt ut i rummet. Jag är intresserad av motiv som har fotograferats och målats många gånger, att ta bildklichéerna och göra något eget av dem. Betraktaren ska redan känna sig hemma i motivet och ganska snabbt känna att man sett det förut. Så försöker jag tillföra något eget, som i Reading Woman blev den lilla figuren i bilden. 

Det handlar om att ge frågor snarare än svar. I bilden framgår inte var den är tagen eller vilka aktörerna är eftersom de ofta vänder sig bort från kameran. 

– Man vet inte när det är eller varför de befinner sig i rummet, vad de gör där eller hur de kommit dit. Jag ställer frågorna hur, när, var, vad och varför till betraktaren. 

Någon tycker att bilden föreställer personens mamma som inte brydde sig om henne när hon var liten. Någon annan ser sig själv och det dåliga samvetet för att ha skickat sin son till internatskola. 

– Jag ger en öppning till en historia. I mina bilder lämnar jag oftast aktörerna efter dramat. Jag försöker iscensätta lugnet efter stormen när man sitter där själv med sina ­tankar och funderingar om hur man ska ta itu med det som har hänt. 

Del III

Mycket regiarbete bakom en bild

Bilden The Boat är en senare bild som behandlar teman som åldrande och död. 

– Jag tycker att den visar samma persons två olika åldrar. En yngre som blickar framåt och en äldre som blickar bakåt. Jag är intresserad av grekisk mytologi och bilden kan ses som ett janusansikte och visar på slitningen som finns däremellan. Barnen vill framåt och jag står där och längtar tillbaka. Man befinner sig i samma båt men ändå aldrig i samma båt. 

När Nygårds Karin Bengtsson fotograferade bilden stod hon längst ut på en brygga med kameran på stativ. Aktörer­na har rott fram och tillbaka framför henne. 

– Jag ville ha moln på himlen. Jag hade kläderna strukna och beredda. Modellerna var med mig och när jag såg ljuset sprang vi ner till vattnet. Jag står på bryggan och regisserar och ropar hur de ska vrida kropparna och hur de ska titta. Det är väldigt mycket regiarbete när jag fotograferar. Jag vet inte om det syns för andra men det var en sådan där gammal träbåt som läcker om den inte läggs i blöt före sjösättning. Så kvinnorna stod i vatten i båten. Vi hade inte så lång tid på oss innan den skulle fyllas upp och sjunka. 

 

Under arbetet med The Boat behandlar Nygårds Karin Bengtsson teman som åldrande och död. »Jag tycker att den visar samma persons två olika åldrar. En yngre som blickar framåt och en äldre som blickar bakåt«, säger hon.

 

Brer mackor och tar med vatten

Det är ofta så när Nygårds Karin Bengtsson fotograferar. Minutiöst ordnat framför kameran och stökigt runt omkring.  

– Det är alltid mycket tjohej och en stor apparat att fotografera. Det är så mycket runt omkring som ska fungera. Det är som en filminspelning, fast med den skillnaden att det bara är jag som roddar. Jag står och brer mackor till modellerna, tar med vatten i dunkar för att det är kanske avstängt och tar med element för att få värme i gamla hus. Och så tar jag bilden också förstås. 

Samtidigt är det stöket och böket som också lockar och gör själva fotograferandet roligt. 

– Man måste konfronteras med verkligheten på riktigt när man fotograferar, man måste alltid handskas med de praktiska problemen. Många frågar mig varför jag inte målar istället, så att jag enklare kan få det som jag vill ha det, för mig själv i en ateljé. Men jag tycker om den fotografiska kvaliteten. Även om bilden är iscensatt som mina bilder är, så får man ändå ett personligt förhållande. Fotografi har en så sentimental kraft. Det är människor av kött och blod som vi kan identifiera oss med ganska snabbt. Det är på riktigt. Det är därför jag använder mig av fotografi tror jag. 

Nygårds Karin Bengtsson

Ålder: 43

Familj: Sambo och två döttrar. 

Bor: I Skåne på Kullahalvön. 

Utrustning: Mamiya RZ och Linhof Technika, stativ och vattenpass.

Aktuell: Med utställningen Untold Stories på Fotografiska, hennes största separatutställning hittills med sammanlagt 17 verk. 16 fotografiska verk och ett videoverk.

Hemsida: nygardskarinbengtsson.com