Peter Eriksson: Skymningsminnen

– Printarna är inte så stora, för tanken är att man ska gå lite närmare, säger Peter Eriksson.

Det är dagen före vernissagen på galleri Pang Pang på Södermalm i Stockholm. Peter står med måttstock, hammare och spik för att hänga upp femton bilder ur serien Penumbra.

2009 ställde Peter ut delar av Penumbra på Fotomässan. Bilderna var vackert inramade i secondhandramar, vilka tyvärr drog bort lite fokus från själva bilderna. På Pang Pang gör Peter därför precis tvärtom. Nu finns varken glas eller ramar. Bilderna hänger oskyddade direkt på väggarna.

–  Jag tycker om när det är oglasat och gillar själva närheten till pappret. Det ger lite mörkrumsfeeling fast de är utskrivna på Inkjet-papper, särskilt eftersom jag valt att printa hela negativet.

Varje bild skrivs ut i tio exemplar vardera, och samtliga är till försäljning. Fast den stora bilden av dottern och glasklotet tänker Peter bara printa ut i tre exemplar.

–  På Fotomässan valde jag att bara skriva ut helt neutralt svartvitt eller i färg. I den här utställningen är de svartvita bilderna tonade och färgbilderna saknas helt. I huvudsak är bilderna plåtade i år och inte visade tidigare.

Om några år hoppas Peter få möjligheten att visa Penumbra på Fotografiska eller på Kulturhuset. Då räknar han med att ha totalt mellan 50 och 70 bilder.

Avbildar barnens barndom

Penumbra är det latinska ordet för nästan skugga, eller halvskugga. Peter namngav sitt projekt först när han redan hittat tonen, men namnet är en perfekt beskrivning av en melankolisk tidlös känsla som löper genom varje bild.

Första fotografiet tog Peter 2003 och han räknar med att kunna sätta punkt om senast tre somrar. Då är cirkeln sluten. Då har han täckt in sina fyra döttrars barndom, och ungefär då kommer filmen att ta slut. Från början var bilderna privata, men har gradvis presenterats för fler än bara familjen. Förutom till utställningar har Peter sammanställt en del av bilderna i boken »Penumbra 665«. Boken gjorde han till Fotomässan och sålde hela 70 böcker under den helgen.

I boken visar Peter en del landskapsfotografier. På Pang Pang hänger endast familje- och miljöbilder.

–  Penumbra handlar om att bevara minnen. Jag befinner mig hela tiden på en gräns där det finns en risk att bilden bara blir sentimental.

Personligt förhållande till kameran

Kameran som Peter jobbar med när han fotograferar till Penumbra är en Szabad.

–  Allt blir väldigt kontrollerat när man fotar i storformat, vilket jag egentligen har för kort tålamod för. Det är därför jag gillar att jobba med

Polaroidfilm, resultatet blir i viss mån oförutsägbart – särskilt som filmen faktiskt har gått ut. Men Szabad-kameran står alltid monterad på ett stativ och är färdig att användas.

Namnet på kameran kommer från den ungerska snickaren Szilárd Szabad som i Sverige började jobba för Hasselblad. Men eftersom han inte fick sätta sitt namn på bakstyckena han tillverkade tröttnade han och började tillverka egna storformatskameror.

–  Under femton åt tillverkade Szilárd Szabad 1500 kameror, så man känner verkligen tidens vingslag genom kameran. Den är ett hantverk. Fast det här är jävligt nördigt att veta, säger Peter och hamrar in ytterligare två spikar i väggen.

–  Den här kameran är så jäkla snygg och smart och otroligt mysig, men innan jag köpte den hade jag aldrig hört talas om den. Säljaren jag köpte kameran av hade kopierat en artikel om den som han bifogade, vilket jag är glad för.

Den svartvita filmen Peter använder till Penumbra heter Polaroid Type 55. Fotograferar han i färg använder han mest Polaroid Typ 79 eller 59. Att Peter började använda just den svartvita filmen är tack vare Lennart Kaltea som reklamerade en stor låda film till Procenter. Peter som jobbar där kontaktade Polariod och frågade vad han skulle göra med reklamationen. De svarade »släng den«. I stället tog han hem filmen.

Mörkrumskänsla i galleriet

Kusinerna Anna-Karin Axelsson och Maria Malmén, som hyr Galleri Pang Pang från Nina Grundemark (som startade galleriet under namnet Galleri Ikon), hjälper Peter att ställa i ordning utställningen. När Peter går ut för en kort paus ställer de sig mittemot bilderna och synar hängningen kritiskt. De enas snabbt om att just avsaknaden av ramar, och sättet att hänga bilderna i enkla hängen förstärker effekten av mörkrummet. Precis som Peter hoppades på associerar betraktarna den raka linjen med en torklina. Den vita bakgrunden mot den tonade printen är effektfull.

Personliga motiv

Alla bilder är fotograferade i Södergårda utanför Hammenhög i Skåne, bland några hus som är så få och utspridda att de tillsammans knappt kan kallas för ett samhälle. Peters svärföräldrar köpte ett hus där 1973, och tjugo år senare blev Peter tvärkär i både stället och landskapet första gången han reste dit. Huset ligger ute i en åker med några få träd omkring och familjen Backman-Eriksson tillbringar fyra till fem veckor där varje sommar.

Fast i början av 2003 hade Peter egentligen helt andra planer för projektet. Han ville göra landskapsbilder.

–  Egentligen var det konstigt eftersom jag inte är någon naturkille. Men så såg jag Björn Abelins bildutställning »Escapes« och kände att jag inte kunde fortsätta med landskapen. Jag bytte fokus till familjen och började mitt privata projekt i stället.

Tidlösheten återkommer

Genom att hålla sig inom en radie av 100 meter med huset som den tänkta mittpunkten tvingar Peter sig själv att alltid se sin omgivning. Ett träd återkommer oräkneliga gånger, liksom ljuset vid solnedgången bortom åkern. Passerande ögonblick passerar och efterbildas framför kameran.

Som i somras när dottern Ina lånade mammas topp och lekte i syrenbersån. Peter hämtade Szabaden och tog en bild medan dottern lugnt stannade upp för att se in i kameran. Med iso 25 krävs långa exponeringar, men alla barnen är lyckligtvis härdade.

–  Hos oss är det inte fotografen som lider för sin konst. Men egentligen har det aldrig varit något problem med att de hjälper mig att återskapa ögonblick under tiden jag avbildar dem. Inte ens när yngsta dottern fick klänga sig fast i ett träd medan jag fotograferade hennes bara ben.

Porträtten är många, men leenden ovanliga. Sedan 2003 är det bara ett enda porträtt med ett leende som Peter med tveksamhet valt ut, och den visas endast i boken. Skulle han trycka en ny bok i dag skulle den förmodligen inte få vara med.

–  Ett leende kan bli så stelt när det handlar om så långa exponeringstider. Ett neutralt ansiktsuttryck lämnar mer åt betraktaren. Jag försöker också att hålla kläderna tidsneutrala så att man om några år inte ska kunna använda modet till att datera bilden. Sådant som Hello Kitty kommer till exempel aldrig att vara med.

Illustrerar förgängliga minnen

Innan Peter började på Procenter jobbade han på Kameradoktorn. Dessförinnan var han frilansfotograf, men när it-bubblan sprack försvann porträttjobben och ersattes med inredningsplåtande.

–  Jag plåtar fortfarande inredning yrkesmässigt, men då, när bubblan sprack och jag blev av med stora mängder kunder, bestämde jag mig för en timeout.

De egna projekten är ett utlopp för kreativiteten.

–  Målet med fotograferingen är att jag ska känna mig tillfredsställd. Visst vill jag göra ett avtryck, det vill väl alla som jobbar kreativt. Och så vill jag kommunicera, annars hade jag nog inte jobbat som fotograf. Rent konkret vore det roligt att visa upp bilderna utanför Sverige. Jag var i Paris och visade upp bilderna i Paris Photo Portfolio Review och träffade bland andra några dokumentärfotografer. De gillade bilderna, men sa att de själva inte var verksamma inom konstfotograferingen och därför inte kunde ge mig några konkreta råd på vidareutveckling. Samtidigt träffade jag flera gallerister och curatorer som jag kan komma att göra något tillsammans med framöver. Och BNF, La Bibliothèque nationale de France, ville köpa några bilder till sin bildsamling.

Överlag är responsen på bildsamlingen positiv från både bildproffsen och privatpersonerna. Peter beskriver Penumbra som lättillgänglig och dekorativ, men värjer sig mot tanken att hans arbete bara ska vara en vacker yta.

–  Jag vill att bilderna även ska ha en emotionell tyngd. De är ju något av ett sorgearbete. Kanske är det ett tungt ord, men jag vill ju minnas barnen och familjen som de var, trots att de tillfällena är förlorade i tiden. Det är klart att det är vemodigt att titta tillbaka. Just nu överlappar barnens ådrar varandras. Den yngsta dottern är nästan i samma ålder som den äldsta var när jag började fotografera dem.

För att förstärka känslan av att se ett minne väljer Peter att jobba medvetet med oskärpa. Ofta är en detalj kristallklar och tydlig medan omgivningen mjukt suddas ut. Precis som ett barndomsminne.

Alla 15 bilderna är upphängda, nu återstår endast för Peter att bestämma ordningen på bilderna. Penumbra visas på Galleri Pang Pang fram till den 23 januari 2011.

En bild om dagen är Peter Erikssons årsprojekt. Bilderna publicerar han på sin Facebook-sida. Se ett urval i bildspelet här nedanför.