Intervju

Robert Henriksson: Med hårdrock och den där slumpen

Robert Henriksson hade två universitetsexamina klara när han köpte sin första kamera. Det visade sig vara ett bra köp. Nu är han ett nytt hett namn i Foto-Sverige.

Publicerad

Nikon bjuder på snittar och öl i ett förvånansvärt sunkigt kafé under fotofestivalen i Frankrikes Perpignan. Ett gäng svenska pressfotografer står och smygröker på balkongen med en och annan fotograf från bildbyrån Magnum. Robert Henriksson smyger omkring och småpratar en knapp timme och smiter sedan tillbaka till hotellet. Han är bjuden till festivalen som ambassadör för Nikon sedan han tidigare på året utsetts till årets unga fotograf. En välförtjänt titel eftersom han på bara tre år vunnit fler priser än de flesta svenska fotografer gör under ett helt liv. De första utmärkelserna kom dessutom under tiden han fortfarande höll på att lära sig yrket.

Speciellt mycket ambassadör är han emellertid inte. Åtminstone inte under festivalen i Perpignan. Med undantag för några pliktskyldiga utflykter hänger han mest framför datorn på hotellrummet och pillrar med ett högst personligt projekt om skateboardåkare.

– Det började med att jag fotade min kompis Emil när vi skejtade i Björns trädgård i Stockholm. Jag ville ge en kommentar till de flesta andra reportage jag sett om skateboard. De brukar alltid handla om haschrökande klottrare som hänger i någon trist lägenhet. För mig handlar skejtande om något annat – en glädje och grabbig kamratskap. Framför allt en väldig kärlek till åkandet, säger han när vi några månader senare ser bilderna som en färdig utställning på Galleri London i Uppsala.

Det är 24 bilder som broderats ut längs väggarna i galleriets underjordiska lokaler. Historien känns personlig och klassisk i hela sin svartvita prakt. Det pressfotografiska vidvinklandet bryts mjukt av med den sortens suggestiva porträtt som han tidigare uppmärksammats för i bland annat tävlingen Årets bild.