https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/s-f-r-hon-bilden-att-poppa-med-blixt
Intervju

Så får hon bilden att poppa – med blixt

Porträtt av människor i miljö, gärna ljussatta med blixtar – det är fotografen ­Anna Sigvardsson Högborgs specialitet. »Jag vill skapa coola och spännande bilder. Med blixtar får jag personen att poppa ur bilden och det blir ett snäpp bättre«, säger hon. Men det kräver samtidigt en hel del ­kånkande av tung utrustning.

Anna Sigvardsson Högborg

Ålder: 30 år.

Bor: Göteborg.

Familj: Gift.

Gör: Fotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Läser böcker, umgås med familj och tittar på tv-serier. Jag valde att utbilda mig till min hobby.

Utrustning: Två stycken Canon 5D Mark III med objektiven 24–70mm f/2,8, 100mm f/1,2 och 85mm f/1,8. Blixtar från Profoto, bland annat B1.

Webb: annasigvardsson.com

Del 1

Orden flödar när jag pratar med göteborgsfotografen Anna Sigvardsson Högborg. Det märks tydligt att hon är en social och öppen person som genast skapar en avslappnad stämning. Ett framgångsrecept för en fotograf, helt klart. Hon berättar även öppenhjärtligt om sin väg in i yrket och vilka utmaningar hon har mött på vägen. Sedan sex år tillbaka livnär hon sig enbart på sitt fotograferande. Hon startade företag redan under foto­studierna på KY-akademien i Göteborg. Detta var 2007.

 

Foto: Anna Sigvardsson Högborg
»Här har vi blixten från vänster och solen från höger.« För att komma ner tillräckligt i vinkel fick Anna fotografera liggandes. »Jag fick verkligen träna magen den dagen«, skrattar Anna.

 

– Min farbror som är egenföretagare frågade »ska du inte ha företag? Det är klart att du ska – det är väl bra?«. Jag hade aldrig gjort en affärsplan eller budget tidigare, men på skolan fick vi en grundkurs i företagande och lärde oss bland annat att göra fakturor. Fast jag har fortfarande knappt gjort någon budget, däremot har jag alltid haft sunt förnuft. Jag köper inte fotoutrustning förrän jag har pengar. I dag är det bara bilen som jag leasar, annars har jag köpt alla mina saker.

Under de två år som hon studerade levde hon på CSN och för inkomsterna i företaget skaffade hon utrustning.

– Då fotade jag mycket mingelbilder, bröllop och barn. Jag jobbade även för Modell för en dag, vilket var hemskt. Men jag fick ta de jobb som erbjöds, och om en modell­fotografering gav 1300 kronor så hade jag efter tio gånger samlat ihop 13 000 – en summa jag kunde köpa prylar för vilket så klart var bra.

Förra året var hon ändå tvungen att göra en budget, för då övergick hon från att ha enskild firma till att starta ett aktiebolag. 

 

Foto: Anna Sigvardsson Högborg
»Här använde vi en sun-swatter för att lätta upp skuggorna.« Den gula väggen hade Anna sett någon dag innan när hon körde förbi med bilen.

 

Får inte vara för kräsen

Att Anna finns i Göteborg beror på att hon blev kvar här efter utbildningen. Bland annat för att hon träffade sin numera man, men främst för att staden passar henne. Från början kommer hon från Hudiksvall.

– Jag kan inte verka i en liten stad som den, för där finns redan en fotograf som gör alla reklamjobben och alla bröllops­fotograferingar. Då var det enkelt för mig att vara kvar i Göteborg. 

 

Är Göteborg en bra plats för att få jobb?

– Jobb får man aldrig, jobb tar man. Och för mig har det funnits tillräckligt med jobb inom den genre som jag arbetar med – porträtt av människor i miljö och verksamhets­bilder från olika arbetsplatser. Göteborg är industristad med bland annat Volvo, viket är perfekt för det jag gör.

Anna betonar även hur viktigt det är att inte vara för kräsen till en början, eftersom ett jobb ofta leder till ett annat. 

– För en tid sedan fotograferade jag för Maj­blomman, som jag fick tack vare att jag hade gjort ett mingel­jobb för dem tidigare. Då var det en annan fotograf som inte ville göra den typen av jobb, men jag tog det vilket sedan gav mig ytterligare jobb. Har du inte fullt i din kalender då är det dumt att säga nej till jobb. De flesta får inte en storkund direkt, man jobbar sig uppåt.

Del 2

Provade sina vingar i USA

Hemma i Hudiksvall började Anna fotografera redan som 15-åring, då hon lånade sin mammas Konica Minolta. Hon gick en fotolinje på gymnasiet och minns framför allt när hon en sommar på egen hand skaffade sig en praktik på Hudiksvalls Tidning (HT). 

– Jag var 17 år och tjatade till mig praktiken genom en av tidningens pressfotografer som jag hade träffat på en bildvisning. Jag fick vara på HT i två veckor och följde med fotograferna ut på jobb. Det var då jag bestämde mig – att jag skulle bli fotograf. Jag visste inte inom vilken genre, men jag vet att jag bestämde mig då. Jag fick även några egna bilder publicerade vilket var en tillfredställelse. 

Hennes fotografdröm förstärktes ytterligare som 18-­åring, då hon fick ett stipendium för att resa till USA som utbytesstudent.

– Där sa de till mig att »you can be whatever you want to be«. Hemma hade jag varit instängd i en liten stad där jag alltid träffade samma människor. Nu var jag i ett nytt land där jag fick prova mina egna vingar för att hitta mig själv.

Hon fotade en hel del under det här året, bland annat för skolans årsbok. Även om hon gjorde det med »världens sämsta kamera, någon kompaktkamera« som hon fick låna från skolan. Men det var ändå ett sätt för henne att utvecklas.

– Jag var inte så duktig då, det handlade mest om att hitta känslan och förstå hur man skapar bilder. Det tekniska har jag lärt mig senare i livet. 

 

Foto: Emmy Jonsson
Anna har fotograferat bilder för den här kunden tidigare och då vanligtvis med enbart naturligt ljus. »Men den här gången var vädret inte med oss och jag fick skapa solljus med hjälp av blixtarna istället. Jag hade varit i lokalerna innan och visste att jag skulle kunna sätta ett ljus högt upp på gångbron som fick bli solljuset.«

 

Viktigt att komma i tid

Tillbaka i Sverige gick hon klart sista året på gymnasiet, och därefter var planen klar: nu skulle hon söka fotoutbildningar.

– Jag hade i tidningen Foto läst om vilka utbildningar som fanns och sökte flera stycken, bland annat Nordens fotoskola. Men jag kom inte in någonstans, blev inte ens kallad på intervju. 

Då bestämde sig Anna för att hon skulle göra praktik hos en fotograf. Från arbetsförmedlingen skaffade hon aktivitets­stöd och i Lund hittade hon en fotograf som var beredd att ta emot henne. Men när hon några månader innan praktiken var på en resa i Skåne och tänkte att det kunde vara kul att träffa fotografen, fick hon ett mejl till svar: »jag ska till USA i höst, hoppas det löser sig för dig«.

– Jag kom inte in på någon skola, och fotografen dumpade mig. Mina föräldrar trodde nog att jag skulle ge upp fotografdrömmen, men det gjorde jag inte och sökte istället en massa nya praktikplatser.

Fotografen Anna Kallberg tog till slut emot Anna, där hon under tre månader fick en stor inblick i hur det är att arbeta som fotograf.

– Jag lärde mig allt om att hantera blixtar och om hur kundmöten går till, bland annat hur viktigt det är att komma i tid. Och så lärde jag mig även att dricka kaffe, skrattar Anna.

Del 3

Mode – inget för Anna

Året därpå blev Anna antagen till KY-utbildningen och fotografdrömmen blev allt mer verklig. Nu handlade det snarare om att hitta sin nisch. Mode som stod på Anna Kallbergs agenda var inget alternativ.

– Jag har för lite intresse av utseende och kläder. Jag tycker det är roligare att porträttera människor där jag får fram deras personlighet. Det intresserar mig mer.

 

Foto: David Högborg
»I början hade jag bara en batteriblixt, en Pro-Acute 600R, så när jag behövde två blixtar fick jag ta min speedlite i brist på annat.«

 

Hur skulle du beskriva din bildstil som du har i dag?

– Det är kontrastrika bilder med blixt på människor i miljö. Ofta rätt färgglada bilder, jag levererar väldigt sällan svartvita bilder. Jag vill skapa coola och spännande bilder. Med blixtar får jag personen att poppa ur bilden och det blir ett snäpp bättre.

Men när Anna monterar upp sina blixtar är det många som blir lite skärrade, även om de också imponeras.

– »Oj, vilka stora grejer du har med dig« är det många som säger. Men samtidigt förstår de att jag bryr mig om att det ska bli en bra bild. Och jag brukar vara rätt avväpnande och säga »det är ingen fara, allt är lugnt – jag kommer att guida dig«. Alla jag fotograferar är vanliga människor, och då innebär det att jag måste få folk att slappna av. Mitt jobb handlar till hälften om teknik och till hälften om att vara psykolog. 

Att få människor att känna en trygghet är något Anna har lätt för, vilket också är en av anledningarna till att hon i dag kan leva på sitt fotograferande. 

– Ska du få fler jobb måste du vara trevlig, det går ju inte att bete sig som ett as.

 

Foto: David Högborg

 

Fotar helst inte i spöregn

Blixtutrusningen använder Anna vid de flesta fotograferingar, och även då hon inte gör det finns den ofta tillgänglig i bilen – ifall hon skulle ändra sig. Jobbet hon gjorde för Majblomman fotograferade hon utan blixtar eftersom det är så den uppdragsgivarens bildspråk ser ut. Men när kunden inte har några tydliga direktiv brukar Anna presentera vilka olika alternativ som finns.

– Jag förklarar att det med blixtar går att få bilden ljus och fin även om vädret är dåligt. Dessutom kan jag gå ner mer i ISO. Fördelen med naturligt ljus är att jag kan jobba snabbare, vilket är bra om jag ska gå runt mycket – till exempel på en arbetsplats. 

 

Är det inte roddigt att arbeta med så mycket utrustning?

– Jo, det är tungt och slitigt. Jag försöker ha assistent så mycket jag har råd till. Och även med assistent innebär det att jag också bär prylar – för ofta krävs det två personer om vi ska få med oss allt.

Det är dessutom bra med en assistent som kan hålla i uppriggade softboxar och paraplyer, så att de inte blåser iväg. För det är inte alltid det är vindstilla, blå himmel och strålande sol – även om kunden alltid vill ha de två sistnämnda. 

– Men även om solen inte skiner går det att göra en häftig bild, med hjälp av lampor. Däremot om det spöregnar och bilden ska tas utomhus, då brukar jag försöka boka om ifall det är möjligt. 

Hur långt innan Anna dyker upp på en plats beror mycket på jobbet. Är det en person med gott om tid som ska porträtteras, då går det att lösa saker allt eftersom och det kanske räcker att Anna är på plats tio minuter innan. Andra gånger krävs det mer förberedelser, som när hon för en tidning skulle fotografera en man på temat »molnlagring«. 

– Då var jag på plats en timme innan för att sätta upp en fond, två lampor bakifrån och två andra framifrån. Dessutom skulle personen stå på ett moln och därför hade jag med mig sju kilo polyester i tre stora sopsäckar. Tidningen jag gjorde jobbet för håller väldigt hög kvalitet och skickade till och med en »bildbrief« innan med vissa direktiv kring hur bilden skulle fotograferas. Men jag gillar press, då skapar jag de coola bilderna som man vill ha i sin portfolio.

Del 4

Satsat på vettiga prylar från början

All blixtutrustning som Anna använder kommer från Pro­foto. Hon har testat olika varianter genom åren, men just nu är hennes favorit B1:an som hon har tre stycken av. Att de är sladdlösa med batterier gör allt så mycket enklare tycker hon.

– De är smidiga, det är bara att flytta runt dem. Tidigare kånkande jag runt på Pro-7b-generatorer, och de var så tunga. 

Bland hennes ljusformare är favoriterna en »Beauty Dish« och en softbox med storleken 90 gånger 120 cm. Hon har också ofta med sig ett paraply, även om det inte alltid används. Med en »Beauty Dish« ljussätter Anna personen som ska porträtteras, medan de andra ljusformarna används för att lätta upp skuggor. 

– Många gånger kan du även använda solen som lampa nummer två. Därför kommer du ofta ganska långt med bara en lampa.

Beroende på antalet lampor jobbar Anna på följande sätt:

• Med en lampa – då placerar hon den framför personen som hon fotograferar, och låter solen lysa bakom den port­rätterade.

• Med två lampor kan hon välja att ha dem framför personen, och solen bakom. Eller även placera en av lamporna bakom personen.

• Tre lampor – nu är möjligheterna oändliga.

– Jag tycker om att ha ljus som kommer bakifrån, det blir en mer tredimensionell känsla, förklarar Anna sina ljussättningar.

 

Foto: David Högborg
»Vi pratade med Marinmuseum i Karlskrona och fick lov att fotografera Gunnar i en av torpedtuberna på båten HMS Västervik«, säger Anna. »Min blixt var för svag för att konkurrera med solljuset så jag fick köra utan ljusmodifierare för att komma upp i styrka.«

 

Du känner dig aldrig låst av att arbeta med stora ljusriggar?

– Nej, om det finns tid flyttar jag runt lamporna tills jag är nöjd. Finns inte tiden, och jag måste lägga den på det psykologiska för att få personen avslappnad, då får jag kanske i efterhand ljusa upp vissa delar av bilden i Photoshop.

 

Vad har du för tips till dem som vill börja använda blixtar?

– Jag har alltid tyckt att det är bra att köpa vettiga grejor från början. Jag har helat tiden använt utrustning från Profoto, som är ett av de bästa märkena i världen. De är smidiga, pålitliga och håller samma ljus hela tiden. Jag ville inte lägga pengar på blixtar från någon annan tillverkare, bara för att sedan behöva köpa allt igen. Då är det bättre att satsa från början. Min första blixt kostade mig nästan 35 000 och då hade jag sparat jättelänge.

Anna tipsar även om att du till en början kan nöja dig med en lampa, och istället satsa på flera olika ljusformare för att kunna skapa varierande typer av bilder.

Större utmaning att fota i miljö

Även om Anna mest fotograferar ute i olika miljöer, delar hon även en studio med fyra andra fotografer. 

– Men här fotar jag nog bara en gång i månaden. Att vara ute på plats tycker jag är roligare och även en större utmaning. Jag vet inte alltid hur det ser ut på platsen, och då gäller det att snabbt komma på var vi ska vara – det är kul. Sen har jag ofta med mig en portabel fond ut på jobb, så jag fotar mot studiobakgrund fler än en gång i månaden.

 

Hur ser framtiden ut, gör du samma sak om tio år?

– Det är nog samma upplägg. Bland annat att jobba för olika kundtidningar, det vill jag fortsätta med. Och så gör jag gärna fler kreativa jobb, som att skapa ett moln för en fotografering vilket var roligt. 

Anna Sigvardsson Högborg

Ålder: 30 år.

Bor: Göteborg.

Familj: Gift.

Gör: Fotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Läser böcker, umgås med familj och tittar på tv-serier. Jag valde att utbilda mig till min hobby.

Utrustning: Två stycken Canon 5D Mark III med objektiven 24–70mm f/2,8, 100mm f/1,2 och 85mm f/1,8. Blixtar från Profoto, bland annat B1.

Webb: annasigvardsson.com

 

Taggar