Så skapar de sina sagolika bilder

När det i höstas bjöds in till Fotomässan gjorde arrangören det med bilder av Victoria Söderström. I annonser och på reklamskyltar gick det att se hennes verk, som till exempel ett där en kvinna går över en äng i månskenet. Att ens bilder blev dragplåster tycker Victoria var »kul – förstås«.

Beata RydénVictoria Söderström

Ålder: 31 år.

Bor: I Göteborg.

Familj: Sambo och hund.

Gör: Är student och driver mitt fotoföretag.

Gör jag när jag inte fotar: Läser och skriver mycket. Älskar att titta på serier och film, och att gå på hundpromenader. 

Utrustning: Canon 5D Mark II med objektiven: Sigma 50mm f/1,4, Canon 85mm f/1,2, Canon 100mm f/2,0 och Tamron 28–75mm f/2,8.

Webb: beataryden.com

– Jag bor inte i Stockholm, men hade kompisar som skickade bilder och skrev: »nu är din bild i tunnelbanan«.

Väl på mässan gick det att se fler av Victorias bilder, när hon tillsammans med Beata Rydén hade utställning. Många besökare visade intresse och frågade hur bildmontagen var gjorda. Men Beata och Victoria såg även till att »tjuvlyssna«, som de kallar det.

– Det är kul att höra vad folk säger när de inte vet att vi är fotograferna, förklarar Beata med ett leende.

Det har nu hunnit gå en tid sedan mässan när jag träffar Beata och Victoria för att prata om deras fantasifulla och drömska bilder. Tillsammans går de under namnet Sagoakademien.

– Vi är väldigt lika som personer och där vi inte är lika kompletterar vi varandra, säger Victoria som, tycker det finns många fördelar med att samarbeta – inte minst för att kunna dela minnen tillsammans.

– Fotograf kan vara ett ganska ensamt yrke för en del. Det är roligare att göra saker ihop.

– Man blir dessutom modigare tillsammans, säger Beata och syftar då främst på de föreläsningar och workshops som Sagoakademien genomför.

Fotograferar däremot, det gör de ofta var för sig. Att Beata bor i Göteborg och Victoria i Norrköping har förstås betydelse för i vilken utsträckning de kan ses. Men när de väl gör det ställer de gärna upp som modeller i deras respektive bilder.

– Beata vet vad jag vill åt, vad som krävs.

– Man offrar sig lite för varandra, jag har till exempel legat på is vid ett tillfälle, berättar Beata.

»Fantasi berör en själsligt«

Det var 2012 som deras vägar korsades på allvar, när de gick den ettåriga utbildningen vid Fotoskolan Jönköping. Då hade de redan fått kontakt med varandra under en workshop i London, året dessförinnan, och insett att de båda gillar samma typ av foto: det iscensatta.

I Jönköping samarbetade de ofta och löste i regel uppgifterna med det manér som Beata och Victoria redan hade fastnat för.

– Även om vi på skolan fick testa olika sorters foto, visste vi redan vad vi ville göra – vi hade hittat hem, säger Victoria.

Hur skulle ni beskriva det ni skapar?

– Vi vill lyfta fram mjuka värden i en värld som blir allt hårdare. Genom att gestalta olika stämningar skapar vi nya världar att kliva in i, som en verklighetsflykt. Det handlar inte bara om att det är fint med sagor, utan det är något som behövs. Fantasi är viktigt, det berör en rent själsligt, säger Beata och Victoria fyller i:

– I vuxen ålder får man någon slags distans till drömmar och sagor. Då är det istället mycket fokus på det man kan mäta, vilket får status.

Men för Beata och Victoria har det fantasifulla fort­farande en given plats.

– Jag har alltid haft nära till det poetiska, säger Beata.

I bildskapandet innebär det att idéer växer fram i hennes inre för att till slut landa i en färdig bild. Men även om hon har haft en specifik tanke bakom en bild ska den samtidigt vara tillgänglig för andra.

– Folk lägger in mycket tolkningar i bilderna och kopplar dem till sina egna liv.

Det gillar hon, att även andra kan »dras in i bilderna«.

– Vi jobbar mycket med metaforer och symbolik. Per­sonerna i bilderna ser vi som karaktärer, vilket bidrar till det metaforiska. På så sätt kan betraktaren identifiera sig med bilden och lägga in något eget i bildtolkningen, förklarar Victoria.

Bryter mot etablerade fotoregler

För att inte glömma bort de idéer som växer fram inom dem, antecknar de mycket och ritar enkla skisser. När det är dags att ta bilder vill de inte att fantasierna ska begränsas, därför bryter de ofta mot etablerade fotoregler.

– När jag insåg att man kan gå ifrån reglerna och våga testa, var det en känsla av frihet – att jag kan göra vad som helst. I dag fotograferar till exempel många väldigt ljusa bilder, vilket kameran tycker är »fel«. Men det är precis det man vill åt, säger Victoria och betonar:

– Det finns förstås anledningar till att reglerna finns, men vi kände oss begränsade av dem.

– Vi brukar säga att vi hade kunnat måla också, säger Beata.

Victoria håller med:

– Ja, målar man går det att göra vad man vill. Men med foto behöver vi samla ihop delar från verkligheten för att skapa något overkligt. Det är en utmaning. Sen inspireras vi av målningar och befinner oss i gränslandet mellan fotokonst och målad konst.

Är det inte svårt att i förväg föreställa sig hur bilden ska bli, när ni skapar era fotomontage?

– I början var det väldigt svårt. Men ju mer vi har lärt oss, desto mer likt har det färdiga resultatet blivit vad vi tänkt oss från början, säger Victoria.

– Det kan också uppstå något under själva processen som man inte hade tänkt sig. Det är lite oförutsägbart, och det är inte alltid vi vet hur bilden ska bli – utan vi går även på känsla, fyller Beata i.

Byter ut himlar

När jag ber dem förklara vad som är viktigt att tänka på med fotomontage kommer tipsen i en strid ström. De delar gärna med sig och hoppas kunna uppmuntra andra till att börja experimentera med sitt fotograferande.

För Beata och Victoria, som tidigare sagt att de gärna bryter mot regler, finns det ändå vissa som de inte gärna ruckar på:

• De fotograferar i stort sett alla delar till ett montage ­på samma plats vid samma tillfälle. På så sätt är det lättare för dem att få ljuset att upplevas korrekt i det färdiga montaget.

• De har alltid kameran på stativ, för att inte utsnittet ska förändras. Det underlättar om de vill använda olika bilder för att bygga ihop en karaktär, med kanske en bild där klänningen fladdrar på bästa sätt och en annan där ansiktet ser mer spännande ut. Med andra ord: de skapar ett ögonblick av flera.

• Fokus och exponering är manuellt inställda, för att ge dem en bättre kontroll över processen.

– Himlar byter vi även ut ibland och klipper istället in stjärnhimlar från helt andra platser, förklarar Beata.

– Det kan bli så att det inte alls ser verkligt ut. Men vi vill åt det, att det ska se mer orealistiskt ut, säger Victoria.

Dock krävs det alltid att det finns ett mått av realism, även i det overkliga menar hon:

– Ljus och perspektiv är de viktigaste delarna i ett montage. Ljus går inte att kompromissa med, perspektiv går att göra det till vis del men inte för mycket.

Fotar under den blå timmen

I nästan alla bilder har Beata och Victoria gått ut i na­turen för att fotografera. Det finns en anledning till att de gör det.

– Naturen är en bra kuliss för de inre världarna. Man kommer bort från tidsandan och de tidstypiska sakerna. Det blir mer naturligt att använda naturen, säger Beata som när hon fotograferar upplever naturen annorlunda:

– Jag vistas där på ett annat sätt när jag fotar. Jag stannar upp och lär känna platser, är där länge och ser hur ljuset förändras.

För att i bilderna få fram den drömska känslan söker de efter ett mjukt ljus. Det får gärna vara mulet, dimmigt eller disigt. Och inte allt för sällan fotograferar de under den blå timmen, precis efter att solen har gått ned eller ska gå upp.

– Det är ett magiskt ljus som är kallare och med mycket mystik. Förr trodde jag nästan att det skulle vara för mörkt, men sen insåg jag att den blå timmen har ett väldigt bra ljus att fota i, säger Victoria som även delar med sig av ett knep:

– Den blå timmen har ett kallt ljus från början. Om man då använder inställningen »glödlampa« för vitbalansen blir det ännu kallare bilder. Det här kan man förstås göra i Photoshop, men man får en känsla i bilderna redan när man fotar – av det man vill åt.

Mulet väder är även fördelaktigt för montage, utan de skarpa skuggorna som kan göra processen svårare. Beata och Victoria vill även ha ett lågt tontempo i sina bilder, med mindre kontrast och en svärta som sällan är helt svart.

Kroppspuder och potatismjöl

Om bilderna verkligen ska bli som sagor krävs det rekvisita. Ut i skogen har de ofta med sig klänningar och olika tyger för att skapa något som känns tidlöst. Peruker har de även nyttjat, samt mer udda saker som ett akvarium och en stor kupol som går att sätta på huvudet. När de i fotograferingen vill skapa moln använder de inte bomull utan stoppvadd som ger större volymer.

Rökeffekter är något Beata och Victoria gärna använder i sina bilder, för att bygga på mystiken. Röken framställs bäst med rökpatroner, kroppspuder eller potatismjöl. En vindstilla dag kan röken från en patron ligga kvar länge på samma plats, men är det blåsigt försvinner den förstås snabbare. Det går dessutom att köpa rökpatroner som ger olika färger.

För någon utomstående kanske inte sceneriet under själva fotograferingen ser så spännande ut, eftersom de inte ser den färdiga bilden – den som Beata eller Victoria har i sina huvuden.

– När vi ser en plats ser vi inte vad den är utan vad den kan bli, förklarar Victoria.

– Att se oss fotografera kan se väldigt knäppt ut ibland. Om jag vill ha en rörelse i bilden kanske jag står och slänger med håret eller halvramlar. Det ser ju inte ut som en cool fotograf som fotar en modell. Det här ser bara knäppt ut. Men man får bjuda på sig själv, skrattar Beata.

Det har emellanåt uppstått en del roliga situationer, inte minst när de är själva ute i naturen för att agera olika karaktärer. När Victoria föreställande sagofiguren tuvstarr tog bilder i John Bauer-anda, dök det helt plötsligt upp ett vandrande sällskap – där i ett naturreservat utanför Jönköping. De tittade på Victoria med sin peruk och krona på huvudet.

– Det här gänget trodde jag var en del av en tipsrunda som de gick, där de precis hade haft en fråga om just tuvstarr. Så de sätter sig ned, fikar och tittar på mig. Men efter ett tag inser de att jag inte hör till tipsrundan.

Blir ni inte obekväma i sådana situationer?

– Jag är van, det har hänt tidigare, säger Victoria och Beata håller med:

– Man kan inte sluta när man väl står där.

Och sluta tänker inte Sagoakademien göra. Framöver satsar de på att hålla fler workshops och ha utställningar på olika platser i Sverige. Allt för att inspirera andra människor och ge dem kickar till att komma igång med sitt eget skapande av ögonblick. För en del kanske det även handlar om att förstå vad det iscensatta fotografiet går ut på.

– Vissa tycker det är fejk, men det är ju det som är meningen, säger Beata.

– Det hade varit fejk om vi hade låtsats att det inte var fejk, avslutar Victoria.