https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/simons-konst-visar-sj-len
544249
Intervjuer
Intervju

Simon Cederquists konst visar själen

● BILDSPEL

Totalbetyg

Simon Cederquist är photoshoptrollkarlen som bygger sina verk utifrån sina inre bilder, med siktet inställt på att överraska och göra det oförväntade.

Simon Cederquist

Foto: Simon Cederquist

Bor: Stockholm 

Gör: Fotokonstnär som arbetar med reklam och egna projekt.

Utrustning: Nikon D800, Hasselblad H3D.

Webb: www.simoncederquist.com

 

Inledning

Jag kliver ner i sportbilen som parkerat utanför Kamera & Bilds kontor på Södermalm i Stockholm. I bilen sitter fotografen och konstnären Simon Cederquist och den nioåriga chihuahuan Bruce. Förutom foto och konst har Simon alltid varit intresserad av bilar. Vi är på väg ut till Simons ateljé som ligger 45 minuter söder om stan för att prata om hans karriär och arbete som fotograf och konstnär. Lille Bruce är van att vara med på de flesta av Simons äventyr och verkar inte bry sig nämnvärt om att det satt sig en främling i bilen.

– Han har rest så mycket med mig att personalen på flygplatsen börjar känna igenom honom, säger Simon och skrattar. 

Boken förändrade allt

Simon var med i Kamera & Bild 2007, med rubriken »Simon Surrealisten«. Ett epitet som fortfarande kan passa in. Den intervjun gjordes två år innan Simons bok Sleeping beauty a photographic ride by Simon Cederquist kom ut. En bok vars efterdyningar har påverkat hans fortsatta skapande och liv. 

– Jag blev kontaktad av förlaget BTM, de hade tidigare gett ut en lång radda med olika artistbiografier; Marilyn Manson, Jenna Jameson, Nikki Sixx, Slash, Mötley crew och en massa andra. Nu var de i alla fall sugna på att ge ut en fotobok och letade efter någon som kunde passa in i deras stil så de kontaktade mig. Jag tackade så klart ja. Det är väl nästan alla fotografers dröm att få göra en bok?, berättar han. 

 

Bild från Simons bok Sleeping beauty.
Foto: Simon Cederquist
Bild från Simons bok Sleeping beauty.
 

»Sjukt jobbigt«

För att ha råd att lägga sin tid på att arbeta med bilderna till boken sålde han sin bil och jobbade heltid i nio månader för att få klart de 50–60 nya bilder som behövdes till projektet. 

– Det var sjukt jobbigt men jag var, och är, riktigt nöjd med resultatet, den blev precis som jag ville och jag var superstolt. Drömmen var att gå all in, att inte pruta på något. Och det var så det fick bli. 

Det var så klart flera människor inblandade i boken men förutom att ha fotograferat alla bilder har Simon även skrivit alla texter.

– Boken är rätt komplex, den är lite som ett spel. Vissa bilder hänger ihop med bilder på andra ställen i boken och vissa texter hänger ihop med andra bilder, nästan som en labyrint, förklarar Simon. 

– Jag är fortfarande riktigt superstolt över boken men jag har gått vidare nu. Boken är lite som en dagbok över den tiden, jag kan titta i den och tänka: »Jaha, här mådde jag så och här tänkte jag så.« Skulle jag göra en ny bok skulle jag inte göra den på samma sätt. 

Att ta nästa steg

Arbetet med boken var ett riktigt hästjobb och lanseringen blev galet lyckad. 

– Vi hade väl bjudit in runt trehundra pers på släppet och jag tror att det kom sexhundra stycken eller nåt sånt. Det var helt sjukt. Men jag har alltid varit lite av en kaosmagnet, säger han och skrattar. 

Men när boken väl var klar och släppt visste inte Simon riktigt vad han skulle ta sig till. 

– Vad gör man när man nåt drömmen? Vad gör man när man bestigit världens högsta berg? Bestiger det näst högsta? 

Efter att boken kommit ut kände Simon att han behövde nya kreativa utmaningar och ville ut i världen. Så Simon flyttade till Berlin. Att valet föll på just Berlin var av nyfikenhet. 

– Från flera olika personer hade jag hört frasen »livet är enkelt i Berlin«. Det gjorde mig nyfiken så jag ville ta reda på om det stämde. Jag sålde bilarna och bostadsrätten och flyttade ner. Jag kände inte en enda person och kunde inte prata ett ord tyska. Men det löste sig vart efter. 

I Berlin blev Simon sedan kvar i tre år, även om han reste fram och tillbaka till Sverige en del på grund av att han hade några svenska kunder som han fortsatte att jobba med även medan han bodde i Tyskland. 

 

Ateljé ute på landet

Simon vrider ratten åt vänster och bilen skumpar till när ena framhjulet kör ner i några gropar i grusvägen. Vi svänger in på en gårdsplan och runt en lada. Vi befinner oss i en idyll av rejäla mått. Havsvikarna är inte långt borta, fälten är gula av höstskörden och skogen ligger bara några stenkast bort. Bruce verkar också trivas, han knatar runt och luktar lite varstans medan Simon låser upp tillbyggnaden till ladan där hans ateljé finns. I ateljén finns en arbetsstation för att jobba med bilder elektroniskt och analogt, men också en ouppvärmd studiodel med full takhöjd upp i ladan. 

 

Foto: Simon Cederquist
En av Simons bilder tar form

 

– Visst vore det smidigt att isolera här också så att man kan vara här inne även på vintern. Men samtidigt är det ju jäkligt fint att ha den här takhöjden, säger Simon och pekar uppåt. 

I den bortre änden av studion hänger en greenscreen upprullad i taket. Något som Simon använder ofta. Men vi kommer tillbaka till det senare. Vi sätter oss vid ett gammalt bord som står mitt i den inredda delen av ateljen och Simon fortsätter att berätta om tiden i Berlin. 

– Jag hade alltid sysslat med egna projekt, men det eskalerade under tiden i Berlin. Miljön och atmosfären där inbjöd till mer konstnärliga projekt än här hemma i Stockholm. I Berlin är konsten mycket mer närvarande. Om någon sätter upp en affisch någonstans så tar det inte lång tid förrän någon är där och kastar färg på den, berättar han. 

Simon fortsätter att berätta om en gång förra året då han och en kamrat gav sig in i en övergiven fabrikslokal och byggde ett åtta meter långt och femton meter brett flygplan som såg ut att ha kraschat in i ett rum i byggnaden. 

– Det kommer kanske inte vara speciellt många som ser det där flygplanet men bara tanken på att någon kanske går in där och ser det och undrar »vad fan är det här?«, är sjukt kul tycker jag. 

 

Flygplan byggt inuti en nedlagd fabrik.
Foto: Simon Cederquist
Det här flygplanet byggde Simon och en kamrat inuti en övergiven industrilokal i Berlin.

 

Simon fortsätter att berätta historier från Berlin, och det finns många fler än vad som någonsin kan rymmas i den här texten. Men det går att sammanfatta det med att Berlin är en stad där det mesta är möjligt. 

Efter tre år i Berlin blev det så dags för Simon att åka hem. Anledningen var i första hand att han träffat en ny livskamrat och fick med barn på köpet. Då passade det bättre att bo i Sverige. Men de kompisgäng han hade haft i Berlin hade också börjat spricka upp. 

– Alla som är i Berlin är där på lån från andra delar av världen. Jag umgicks med folk från alla möjliga ställen. När jag kom tillbaka från en resa till Sverige hade flera av dem åkt iväg på uppdrag i olika delar av världen, flera av dem var dansare. Jag har hört att det finns en treårsregel i Berlin. Efter tre år har man antingen skaffat familj, knarkat ihjäl sig eller så har man flyttat hem. Det där med att »livet är enkelt i Berlin« är en sanning med modifikation. Livet är inte enkelt där, det är jäkligt hårt. Men folk tar lite lättare på livet, det är inte så farligt. Det är en ganska destruktiv stad för ingen säger åt dig att något är en dålig idé. Utan istället säger de bara: »Kör!«, berättar han. 

Men trots att han numera bor i Stockholm har han kvar en ateljé i Berlin och arbetar fortfarande med flera europeiska kunder. 

Simon har alltid ritat och målat, ända sedan barnsben. När han var i tidiga tonåren ställde han i ordning sin morfars kopieringsapparat i badrummet och började framkalla analog film. När han kom upp i gymnasieåldern valde han social linje. Men medan han gick i skolan gjordes gymnasiet om så att även hans linje skulle vara treårig (den var tvåårig från början), men det fanns ingen läroplan för det tredje året så Simon och en kompis lyckades få till det så att de kunde läsa en massa kreativa ämnen istället. Under det tredje året arbetade han också med skolans årsbok. 

– Det är nästan ironiskt, men jag började med foto för att det var ett snabbt medium. Man tog bilden och sen framkallade man den. Nu kan en bild ta allt från en vecka upp till runt nio månader, säger han med ett skratt. 

 

Foto: Simon Cederquist
En av Simons reklambilder för den svenska whiskeytillverkaren Mackmyra.
 

Ville göra »crazy bilder«

Efter gymnasiet gick Simon Kulturamas fotoutbildning och när den var avverkad lyckades han via en hel del uthållighet och en del tjat få en assistentplats hos modefotografen Peter Gerkhe.  

Simon assisterade hos Gerkhe i ett halvår innan han slutade. Efter assistentperioden jobbade han ett tag hos Kameradoktorn och sedan startade han sitt eget företag och kom igång med full fart. 

Det här var ungefär samtidigt som IT-boomen slog till med fullkraft och det tog inte lång tid innan Simon stod och plåtade porträtt till alla IT-bolagen. Simon började fota vanliga klassiska porträtt och via alla företagsfotograferingar kom han in och började fotografera redaktionellt åt Veckans Affärer. 

– De redaktionella plåtningarna gav mindre pengar, men de gav istället mer kreativ frihet. Jag inspirerades på den tiden av LaChapelles tidiga arbeten och försökte efterlikna hans grejer. Jag ville också göra så där crazy bilder, förklarar Simon med ett garv. 

 

Tog ut svängarna på Expressen

Efter ett tag började han plåta Expressen Söndags modejobb. Vilket enligt hans egen utsago blev helt koko. 

– Det stod att det skulle vara modejobb, men det blev alltid något större eftersom jag hade nästan fria tyglar. Vi skulle till exempel fota baddräktsmode, då skaffade jag en stor uppblåsbar pool som vi inredde som ett vardagsrum och sedan fyllde med vatten, sen fick modellerna skvimpa runt i poolen medan jag tog bilder. Helt knäppt! Men kul!

På den tiden arbetade Per Broman (som senare arrangerade Fotomässan) på Expressen och därför kände de till Simons arbete. När de ville ha en utställning till Fotomässan i Nacka var Simon en av de fotografer de kontaktade. 

– Jag fick ett samtal från Per om att de ville jag skulle komma och ha en utställning på mässan. Det jag inte fattade var att de hade tänkt ha möten med en massa fotografer och sen bestämma vem de ville ha. Men jag gick dit i tron att det redan var klart att det var jag så jag började berätta hur vi skulle göra med min utställning. Vad och hur vi skulle hänga och så vidare. De fick liksom aldrig chansen att säga att de tänkte kolla med flera. Men jag var tydligen rätt övertygande för jag fick ju ställa ut, säger Simon med ett leende. 

Den utställningen turnerade sedan runt till olika platser. 

Simon säger själv att det var tiden då han jobbade för Veckans Affärer och Expressen som öppnade dörrarna för det han faktiskt ville arbeta med. I dag arbetar han främst med reklam ur ett mer konstnärligt perspektiv. 

– Jag tror att vanlig reklam som vi är vana att se den snart är förbi, vi ser så mycket reklam och bilder i dag att det liksom inte sticker ut. Man tar inte till sig det. Folk vill inte känna sig lurade eller som att man prackar på dem något. Det är där konsten kommer in. När jag jobbar med företag handlar det mer om att försöka visa vilka företagen är. Göra konst som visar deras själ. För mig går det ut på att göra en bild som illustrerar företagets själ på något sätt. Och det är mer och mer så som de flesta företag vill jobba med sin reklam. Jag tror att det har att göra med reklamen och konstens grundpelare på något sätt. Reklam ger enkla svar medan konst ställer frågor, förklarar Simon. 

– Hjärnan gillar att bli utmanad, därför uppskattar man de lite mer komplexa bilderna. Om du köper en skiva är det säkert ett par låtar som du tycker är bäst på en gång, typ första och andra låten för det är singlarna som spelats på radio. Men den där fjärde låten den hoppar du över för den är rätt dålig. Men om du lyssnar på den ett par gånger så kommer det att bli din nya favoritlåt. Det är samma sak med bilder och konst. Jag och en kompis hängde i bildsalen hela tiden på gymnasiet, och en dag sa vår lärare att vi skulle sitta och kolla på en Picassomålning i en timme. Jag tyckte att det lät rätt tråkigt men gjorde det och då förstod jag vad hon ville att vi skulle upptäcka. För ju längre vi tittade på den där tavlan ju mer harmonisk blev den. Detaljerna framstod på ett annat sätt, fortsätter han. 

 

Simons bilder är ofta retuscherade i »verkligeheten«, som den knöckliga känslan i bilden ovan.
Foto: Simon Cederquist
Simons bilder är ofta retuscherade i »verkligeheten«, som den knöckliga känslan i bilden ovan.
 

Styrka i det oväntade

Simon har på sista tiden gjort bilder åt bland annat Mackmyra som använts som reklam i olika whiskytidningar. Hans bilder är inte de klassiska whiskyreklambilderna vilket gör at de står ut i tidningen. 

– Det finns en styrka i det oväntade. En gång tog jag en vinbärssnäcka och målade »flames« på skalet och satte ut den i skogen. Det skänker mig extrem njutning att någon kan hitta den där snäckan när den långsamt tar sig fram och så har den »flames« på sig. De lär ju undra vad det är som är på gång där, säger Simon med ett skratt medan han tar en tugga av räkmackan som står på bordet. 

Det perfekta är inte alltid snyggt

När det kommer till sitt fotograferande använder Simon just nu en Nikonutrustning och en digital Hasselbladare.  

– Jag bytte från Canon i våras, egentligen bara för att jag behövde skakas om lite. Det var inte kul att plocka upp kameran längre, jag behövde något nytt. Det var superkul att sätta sig in i alla menyer och knappar på en ny kamera. Men märket spelar egentligen inte så stor roll, jag hade lika gärna kunnat köpa en Sony eller något annat. När jag började fotografera så började ju kamerorna på »dåligt« och gick upp till »ganska bra«. Nu börjar de på »bra« och går upp hur högt som helst, så vad man har för kamera spelar egentligen ingen roll, menar Simon. 

 

Retuscherad bild.
Foto: Simon Cederquist
Simon lärde sig använda Photoshop av en retuschör, sen har han utvecklat sina egna tekniker.

 

Några dagar efter vår intervju ska Simon hålla ett föredrag på Photoshop Day. Photoshop är något som han använder mycket i sitt arbete. Han är helt självlärd när det kommer till bildredigering. 

– När jag jobbade med Expressen hade jag en retuschör som jag arbetade med. Jag satt bredvid honom och berättade vad jag ville att han skulle göra med bilden sen gjorde han det. När han sen inte kunde ta på sig fler jobb så  var jag tvungen att göra det själv. Jag visste ju vad jag skulle göra eftersom jag kollat på det massor av gånger, det handlade bara om att föra över det till mina egna händer så att säga. 

När Simon är ute på skolor och undervisar om Photoshop så får han ibland kritik för att han inte gör saker på »rätt sätt«. 

– I dag lär sig alla hur man ska göra för att kunna gå tillbaka och göra om allting, jag vet ju hur jag vill ha mina bilder så jag behöver inte kunna gå tillbaka. 

Han fotar i stort sett aldrig människor i miljöer längre utan alltid mot en greenscreen för att kunna lägga in dem i bilderna i efterhand. En teknik han använder ofta är att han gör en vidvinkelbild av flera telebilder. Genom att ta flera bilder med en normaloptik och sedan sätta ihop dessa så att de blir som en vidvinkelbild skapar man ett intressant perspektiv. 

– Det blir jäkligt svårt att klippa in människor i de bilderna utan att det ser lite konstigt ut med perspektivet. Men det är en av sakerna som gör bilderna intressanta. Man kan titta på bilderna och inse att något är fel, men man fattar inte riktigt vad. Det är ett av problemen med att göra saker perfekt, perfekt är inte alltid snyggt och intressant. 

 

Ska kunna ta på bilden

Förutom att han bearbetar sina bilder i datorn så arbetar han med dem rent fysiskt. Simon printar bilderna och målar, river eller påverkar dem rent analogt på något sätt. Sen skannar han dem och kör dem en vända i Photoshop igen. 

– Jag gillar när man kan ta på det, säger han och går fram till en tavla som står lutad mot en stor lutande yta där han kan nåla upp sina bilder. 

– Jag älskar den krackelerade ytan i den här bilden, den hade säkert gått att göra i en 3D-animering, men det hade inte blivit samma sak, fortsätter han och vänder sig tillbaka till bordet och lyfter upp en avancerad metallfjäril gjord av diverse små skrotdelar från olika maskiner. 

Fjärilen återfinns i en av bilderna till Mackmyra.  

– Det är lite skevt och det går inte att göra med 3D, det blir för perfekt i datorn, berättar han och visar en annan deltagare i en av Mackmyrabilderna. 

En gammal klocka där urtavlan är borta och man ser mekaniken. På bilden hälls whisky ner i klockan som om den vore en flaska. I verkligheten har Simon sänkt ner klockan i whisky i ett akvarium för att ta bilden. 

 

Foto: Simon Cederquist

 

Framtiden och inspirationen

Simon menar att alla hans idéer kommer inifrån, han hittar ingen inspiration hos andra fotografer. 

– Jag får mer idéer av samtalen med min fru än när jag tittar på bilder av andra fotografer. Hon är också väldigt kreativ och säger inte heller att något är en dålig idé, säger Simon och skrattar. 

– Jag skulle antagligen få mina bästa idéer om jag var instängd i ett vitt rum i en vecka, men då skulle jag verkligen behöva få ur mig allting när jag kom ut. Det är nästan det jobbigaste. Jag har haft problem med ryggen det senaste halvåret och gått igenom en rätt jobbig operation och det jobbigaste med att ligga på sjukhus har varit att jag inte har kunnat göra någonting. Jag har svår att kanalisera alla idéer jag får. 

Framöver har Simon några olika projekt på gång. Han ska bland annat fara ner till Österrike för att ha ett möte med en stor internationell kund. Han har också ett konstprojekt igång om Drottningholm, men exakt vad det handlar om vill ha inte säga. Men det kommer troligen att bli en bok och kanske också en film. 

– Det är ett projekt som jag jobbat med länge med, en av bilder har jag hållit på med i nio månader. 

Måste göra något annat

Vi avslutar intervjun och sätter oss återigen i bilen för att fara tillbaka in mot stan. När vi kommit in till stadens gator pekar han på en reklamskylt. 

– Såg du den där bilden, kommer du att komma ihåg vilket företag det var reklam för om fem minuter, kommer du ens att komma ihåg bilden? 

Jag svarar att det kommer jag antagligen inte att göra. 

– Det är det jag menar, man måste göra något annat för att folk ska lägga märke till det. Hjärnan vill bli överraskad! 

Simon Cederquist

Foto: Simon Cederquist

Bor: Stockholm 

Gör: Fotokonstnär som arbetar med reklam och egna projekt.

Utrustning: Nikon D800, Hasselblad H3D.

Webb: www.simoncederquist.com