Sofia Blomgren: Så fryser hon fast känslan

Ute på gatan vimlar en blandning av sommarturister och huvudstadens invånare som återgått till sina arbeten. Mitt emot mig på det anrika, men för tillfället ganska tomma, caféet sitter Sofia Blomgren. Förutom att fotografera är hon mitt uppe i sina studier till civilingenjör och trots att terminen inte börjat än arbetar hon med mottagandet av nya studenter till universitetet, så vi möter henne under en fullspäckad period under sommaren. 

– Att fota konserter fungerar bra tillsammans med att plugga eftersom jag mest fotar på kvällarna, berättar Sofia. 

Den finska artisten Michael Monroe som Sofia fotograferade under den första festivalen hon fotade.

Förutom att fotografera konserter så är hon även bildredaktör för region öst på Sveriges största bildbyrå för konsertbilder, Rockfoto. Det innebär att hon tar emot alla beställningar från Rockfotos kunder för Stockholmsområdet, ordnar ackrediteringarna och sedan fördelar ut uppdrag och ackrediteringar till de fotografer som är anslutna till byrån. Det innebär också att om det är vissa uppdrag som blir utan fotograf får hon ta dem själv. Sofia delar på tjänsten månadsvis med en annan tjej. Sofia tar hand om redaktörsrollen i två månader, sen är det hennes kollegas tur. Sofia hade bara jobbat för Rockfoto i ett halvår innan hon blev tillfrågad om hon ville ta över en tjänst som assisterande bildredaktör och det var en chans hon tog snabbt.  

Älskar konserter

Att det blev så att Sofia började fotografera konserter var egentligen inte så konstigt. Hon älskar livemusik och står oftast längst fram ändå, så att ta steget över staketet ner i fotodiket var inte så långt. Även om det krävdes en del jobb för att komma dit. 

– Jag har alltid gått på mycket konserter, jag tror att jag var fyra år första gången, säger hon med ett skratt. 

När Sofia var yngre gillade hon förutom konserter och musik också att fota. Det första steget för att börja fota på konserter blev att skaffa en bra kompaktkamera och ta med den in på spelningarna och ställa sig längst fram och fota från publiken. 

Sofias bilder hamnar ofta i de stora dagstidningarna. På bilden syns artisten Henrik Berggren.

– Det är inte alltid så lätt att komma igång med att fota konserter, för att komma in i fotodiket behöver man oftast fota åt en kund, ju större kund desto lättare att få ackreditering. Men det är ju inte så lätt när man precis har börjat och vill lära sig. Det är oftast artistens manager som bestämmer vilka som ska få fotografera och är det utländska artister är inte säkert att de har koll på så mycket mer än de största tidningarna eller byråerna. Frågar man runt så får man oftast tipset att ta med kameran på ställen där det är tillåtet att ha en systemkamera i publiken. Sofia fotograferade också lite konserter åt en vän till familjen, det var några av de första spelningarna hon fotade med en ordentlig kamera. 

Utbildning i USA

Efter gymnasiet var Sofia sugen på att göra något med fotoinriktning. Hon funderade på att söka en fotoutbildning i Sverige, men kände att hon ville göra något som var mer än bara foto. Så hon sökte en tvåårig fotoutbildning i Kalifornien i USA. 

– Om själva fotandet inte kändes bra så skulle jag i alla fall få ut något av att vara i USA i två år tänkte jag, berättar hon. 

Under utbildningen fick hon prova på alla möjliga ­sorters fotograferande, allt från modeller i studio till dokumentärt och bildjournalistik. 

Sofia var med och fotade det svenska bandet Kents sista turné.

Livemusik har en förmåga att framkalla känslor hos många, kontakten mellan den som lyssnar och artisten skapar en speciell stämning. Det är den känslan som konsert­fotografen Sofia Blomgren vill fånga på bild. 

– Jag lärde mig en stor del av det tekniska i Kalifornien, man blir ju bra på det man gör mycket och där fotograferade vi hela tiden. Då satte sig allt i ryggraden och jag fick in känslan för vad jag höll på med, förklarar Sofia. 

Sökte sig vidare

När hon kom hem från USA startade hon egen firma för att kunna börja ta betalt för sitt fotograferande. Med hjälp av de bilder hon tagit med kompaktkameran sökte hon sig till sidan Festivalphoto för vilka hon började fotografera. Då handlade det främst om att fota de band hon själv ville. 

– Det första jag fick göra var att åka till en festival i Finland med en annan tjej och fota en massa band. Det var väldigt lärorikt och ganska avslappnat för vi hade inga stora krav på oss. Vi fick visserligen betala allt själva, men vi fick ju tillgång till fotodikena, berättar hon. 

Efter ett år ungefär såg hon att Rockfoto, sveriges största bildbyrå för konsertbilder, sökte en fotograf i Stockholm. Då tog hon de bästa bilderna från året som gått, där hon kunnat fotografera mer på allvar, och sökte in. Hon fick platsen och de möjligheter som följer med en större byrå. 

Ett neutralt ljus framifrån är att föredra tycker Sofia. På bilden: Veronica Maggio.

Hon fotar ungefär lika mycket nu som för sin tidigare byrå, men nu är det mer på uppdragsbasis. Bilderna som hon levererar hamnar sedan i flera stora dags- och kvällstidningar, samt till försäljning på Rockfotos hemsida. 

Schysst stämning i diket

Fotodiken är inte de största arbetsplatserna man kan tänka sig, därför är det viktigt att dels placera sig på rätt ställe men också att bete sig schysst mot sina dikeskamrater. Men det är sällan några problem tycker Sofia. 

– Man känner ju igen de flesta som står i diket och alla kan spelreglerna så det är sällan några problem. Visst är alla nya någon gång, men man lär sig fort vad det är som gäller, berättar hon. 

Vad innebär det då att man håller sig till spelreglerna? Ja, inte stå för länge på samma ställe (de populäraste platserna är oftast runt där bandets sångare/artisten står), inte armbåga sig fram för mycket utan låta alla få chansen att få bra bilder. 

– Står man mitt framför artisten så får man micken mitt i ansiktet, det blir inte så snyggt. Jag gillar att stå lite åt sidan så att man får med ansiktsuttrycken men slipper micken mitt i vägen, berättar hon. 

Men är inte risken att man får väldigt lika bilder som sin dikesgranne när man står så pass nära varandra och fotograferar samma motiv? 

– Det är inget jag tänker på, att jag måste göra något annorlunda än de andra alltså. Vi är ju alla olika som fotografer så bilderna blir ändå inte likadana, vi ser saker på olika sätt. 

Little Jinder.

Hur bökigt diket är att fota ifrån beror också på hur stort stället är, ju större scener desto större fotodike är det generellt. Vissa mindre ställen har inte ens något fotodike utan då får fotograferna stå i publiken för att fota. 

– Det kan ju vara lite bökigt, antingen måste man vara tidigt på plats för att stå långt fram, eller så får jag ta mig fram till scenkanten bland all publik. Det kan ju vara lite knepigt att tränga sig fram med en stor kamera i handen för att fota. Kommer man inte hela vägen fram får man oftast med en massa människor i bilderna också, förklarar Sofia. 

Vissa artister tillåter inte heller att man står i fotodiket och då hamnar Sofia vid mixerbordet istället. Det innebär att hon får stå en bra bit från scenen, oftast rakt framifrån. Det begränsar så klart hennes möjligheter att fota ur olika vinklar, men ibland får man gilla läget. 

– Det blir ju inte lika bra bilder, utan mest bara rakt på. Man får sätta på telet och försöka ta närbilder på det sättet. 

Ställer krav på tekniken

Att fotografera snabba motiv med ibland dåliga ljusförhållanden ställer höga krav på utrustningen. Brushanteringen i kameran måste vara bra, autofokusen likaså. Objektiven behöver vara ljusstarka och mångsidiga. 

– Jag fotar nästan alltid med bländare f/2,8 för att få så korta slutartider och så lågt ISO som möjligt. Helst går jag inte över 1250 i ISO, förklarar Sofia och lyfter kaffekoppen för att ta en sipp. 

Hon fotar med en Nikon D800 kombinerat med en 24-70 f/2,8 och en 70-200 f/2,8 för närbilder och när avstånden blir långa. För att kunna ta ännu bättre närbilder när hon står vid mixerbordet eller av andra anledningar tvingas stå långt bort har hon en 2x teleconverter och ett enbensstativ. 

– Man får ju bättre ljusstyrka med fasta objektiv men jag vill kunna zooma när jag står i diket. Man måste hänga med när artisterna rör på sig mycket, berättar Sofia. 

Hon kör alltid kameran i manuellt läge för att ha full kontroll på vad den gör, det enda som sköts automatiskt är vitbalansen. 

– Det är så pass svåra ljusförhållanden att kameran ibland blir lurad när man kör på automatik så det är bäst att tvinga den att göra som man själv vill genom att ställa in den manuellt. Då slipper jag oroa mig för att den gör fel, förklarar hon. 

Iggy Pop.

– Man lär sig små knep hela tiden, till exempel fick jag betydligt fler skarpa bilder när jag flyttade bort autofokusen från avtryckaren till knappen på baksidan istället. Då vet jag att avtryckaren bara trycker av bilden och jag behöver inte oroa mig för att flytta skärpan när jag trycker ner avtryckaren. 

Allt det här sammantaget gör att det blir ytterligare ett steg för nybörjaren att kliva över, när det gäller att fota konserter. I alla fall om du ska göra det ofta, vilket betyder att du ­stöter på alla möjliga typer av ljusförhållanden och behöver en bra utrustning. Idag är även de billigare systemkamerorna bra när det gäller brushanteringen, men objektiven kan dra iväg i pris om man vill ha något ljusstarkt och bra. 

– Jag skulle kunna tänka mig en kamera med snabbare seriebildstagning, för att enklare kunna fånga exakt rätt ögonblick. Men då skulle jag få ännu fler bilder att gå igenom och det behöver jag nog inte, säger Sofia med ett skratt. 

Rockfotos kunder vill ofta ha sina bilder snabbt så det finns ingen tid att ligga på latsidan när själva fotograferingen är avklarad. Antingen vill de ha bilderna direkt samma kväll eller senast morgonen efter. Det betyder att Sofia får redigera antingen direkt efter hon tagit bilderna på stället och sen leverera, eller så gör hon det när hon kommit hem. 

– Även om jag kan leverera bilderna på morgonen efter är det skönare att göra klart allting direkt och leverera så är man färdig och kan gå och lägga sig sen, säger hon. 

Att det är så korta deadlines medger ju inte att Sofia lägger någon längre tid på att redigera bilderna. Oftast handlar det om att finjustera exponeringen, kontrasten och vitbalansen, för att bilderna ska se ut som de ska. 

– Jag brukar inte behöva redigera så mycket så det går ganska fort att gå igenom bilderna, berättar Sofia. 

– Om det är dåligt ljus krävs oftast lite mer redigering, men då handlar det ibland om att få till bilder så att de går att publicera. Det är ju tråkigare än när man bara gör snygga bilder lite snyggare, förklarar hon. 

Har det varit dåliga ljusförhållanden kan det ibland vara en lösning att göra bilderna svartvita för att få dem att hålla ihop, men det går ju inte att bara leverera svartvita bilder från en spelning. 

– Däremot verkar det som om de svartvita bilderna säljer bättre till privatpersoner, säger hon. 

Amason.

Eftersom tiden är knapp gäller det att inte ha alltför många bilder med sig hem. I vanliga fall brukar en kväll generera en bildskörd på runt 200–300 bilder, som sedan ska kokas ner till mellan 10 och 20 stycken. Är det flera kunder som ska ha bilder från samma artist ska de dessutom ha olika bilder, två olika tidningar vill ju inte publicera samma bild. 

Lugna förberedelser

I början av Sofias konsertfotande brukade hon kolla upp artisten hon skulle fota innan spelningen. Titta på live-videos­ och se om det gjorde något speciellt under någon speciell låt, något som hon inte skulle missa. Men ju fler konserter hon fotograferat, desto mindre gör hon den typen av förberedelser. Nu förlitar hon sig på sin erfarenhet för att få bra bilder. 

– Jag vet när jag går dit vilka typer av bilder jag vill ha, sedan under spelningens gång går jag igenom den checklistan och ser till att få de bilder jag vill ha. 

Vad är det då för bilder hon vill ha? Jo, dels ska det ju vara en bild på hela bandet, om det är ett band och inte bara en ensam artist, sen behövs det även bilder på alla band­medlemmarna. 

Men sen behövs ju även de bilder som verkligen förmedlar känslan av spelningen, då handlar det om uttryck och känslor hos artisterna, att fånga dynamiken mellan bandmedlemmarna. 

Punkbandet Sum41.

Frysa ett ögonblick

– Det jag gillar med att fota konserter är att det aldrig blir samma sak, det är alltid något nytt. Även om man fotar en artist man fotat tidigare så är det inte samma sak. Ljuset är annorlunda, det är andra låtar, en annan scen, förklara Sofia. 

Det är det dokumentära som Sofia gillar. Även om hon gillar andra typer av fotografi, till exempel att fota i studio, är det konserterna som blir det hon gör mest. Det andra får inte riktigt plats i schemat för tillfället. 

– Jag är inte den typen som spottar ur mig idéer utan jag vill mer fånga det som händer och försöka hitta bra bilder på det sättet. 

Hur spännande bilderna blir hänger delvis också på artisten. Om det är någon som bjuder på sig själv och far runt mycket på scenen är det lättare att få actionfyllda bilder. 

– Om det är en artist som står still och är lugn på scenen är det mer upp till mig att hitta spännande vinklar och utsnitt för att bilderna ska bli bra. Det blir ju mer variation när artisten hoppar runt på scenen. Men jag fotar fler bilder när det är svårare, jag blir mer osäker på om bilderna blir tillräckligt bra, berättar hon. 

Men trots att det är mycket som spelar in är det just fotografins kärna som Sofia tycker är lockande, att frysa ett ögonblick.