https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/tobias-fischer-jag-vill-inte-bara-trycka-p-en-knapp
Intervju

Tobias Fischer: "Jag vill inte bara trycka på en knapp"

Tobias Fischer vände sig till sin kamera för att söka en annan karriär när han tröttnat på att möta döden i sitt arbete. Möten med andra är det som lockar honom och att vara en bild­kommunikatör, inte en kameraoperatör.

Tobias Fischer

Ålder: 43 år.Bor: I Stockholm.Gör: Porträttfotograf.Utrustning: Nikon D750, Nikon D810, 24-70 f/2,8, 24mm f/1,4 och en 85mm f/1,4. Webb: tobiasfischer.se, @tobiasfischer på Instagram.

Del I

När jag möter upp Tobias styr vi våra steg mot ett litet fik några kvarter bort. 

Han kommer direkt från Ekerö där har han varit på Kaggeholms folkhögskola och föreläst om foto. Det är ett av de flera pedagogiska uppdrag han har vid sidan av sitt fotograferande. Just Kaggeholm har han föreläst på i över tio år. Han har också föreläst på bland annat Södertörns högskola och Berghs school of communication. Att lära ut och dela med sig av sin kunskap är något Tobias gjort sen han började jobba som gitarrlärare vid tretton års ålder. 

Hans huvudsakliga sysselsättning är dock att fotografera, främst människor. 

– Ska man hårddra det så kan man väl säga att jag är en kommersiell porträttfotograf, säger Tobias. 

En sak som är ganska genomgående när man tittar i hans portfolio är ljuset. Blixtljuset, för att vara exakt. 

– Jag har inte aktivt valt bort det mer reportagiga eller bildjournalistiska, men jag har alltid gillat studior och konstljusgrejen, så det har blivit så. Jag vill kunna kontrollera förhållandena när jag fotograferar och då måste jag kunna styra ljuset. Det är väl nån sorts egoism, det ska bli som jag vill, säger han och skrattar. 

Tobias fotar lika gärna professionella modeller som »vanligt« folk.

Tobias fotointresse väcktes tidigt, hans pappa var en hängiven hobbyfotograf och Tobias var med i mörkrummet och vid fotografering. Dels som ett sätt att tillbringa tid med sin pappa, men det väcktes något där också. Vid 13-års­ålder köpte han sin första systemkamera. På skärmen av sin mobiltelefon visar han mig den första bilden från den första rullen han fotade. Det är en svartvit bild som har en god portion skakningsoskärpa, jag tittar på den och ser att den föreställer bland annat ett träd. 

–  Det är alltså den där vita fläcken i mitten som är motivet, om du undrade, det är en fågel, säger Tobias med ett skratt.  

På den tiden var det främst natur och stilleben som hamnade framför hans kamera, att fota människor var det inte tal om, det var han för blyg för. 

När Tobias var färdig med skolan, trodde han, bör­jade han arbeta inom äldrevården. Han trivs med människor omkring sig och gamlingarna blev hans kompisar. Men naturen hade sin gång. 

– De dog ju, det var jobbigt mentalt och jag blev rätt nere av det så jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår och göra något annat. Foto var en hobby så jag tänkte att jag skulle ägna mig lite åt det ett tag. Så jag sökte in på Viebäcks fotoskola, som numera är Jönköpings Fotoskola, och gick där i två år. När jag började där var det fortfarande mest natur jag fotograferade, berättar han.

Förutom fotograferandet är musik ett stort intresse för Tobias.

Under det andra året var det dags att göra praktik och då hamnade Tobias hos mode- och reklamfotografen Bengt Westlund i Örebro, det var först där han insåg att det här med fotografi var något som faktiskt kunde vara ett arbete. 

– Man kan säga att jag fick ett ganska sent uppvaknande, skrattar han och fortsätter:

– Det var lite som att få en present: »här har du ett yrke som man kan leva på, som du dessutom redan kan«.

»Ringde och tjatade« 

Efter Viebäck sökte han sig vidare till en annan utbildning, men strax innan den började ringde rektorn och berättade att tyvärr skulle kursen inte kunna starta för skolan hade blivit av med sin finansiering och därför skulle inte kursen bli av.

Del II

– Men de som gick andra året skulle få gå klart och han tyckte att mina arbetsprover såg så bra ut att jag kunde få hoppa in där om jag ville. Med en 22-årings ödmjukhet tänkte jag att »om de såg så bra ut kanske jag inte behöver gå någon utbildning alls«. Så jag startade eget istället. 

Med gott om självförtroende hyrde han in sig i studion i Örebro där han tidigare gjort praktik. 

– Bengt gav mig de jobb han själv tyckte var tråkiga, men han höll koll på mig för att se att jag skötte det ordentligt så att hans kunder blev nöjda. 

 

Till vänster: Från kokboken Makalös Mat: Min kärlek till det franska köket. Till höger: Leila Lindholm

 

Efter ett år i Örebro tog Tobias sitt pick och pack och flyttade till Stockholm. 1996 landade han i huvudstaden och började genast arbeta. Han fotade många snabba redaktionella jobb som inte krävde mycket prylar. Han hade inte ekonomin för att köpa in dyr utrustning i början. 

– Jag satsade mycket på att sprida information om mig själv till olika reklambyråer, tryckte upp små foldrar och skickade runt. Ringde och tjatade och erbjöd vad jag kunde göra. På den tiden var det så man gjorde, säger Tobias med ett skratt. 

Visar inte allt

I Tobias portfolio finns som nämndes tidigare främst bilder med snyggt blixtljus, putsade och städade bilder, som han beskriver dem. Men han gör annat också. 

– Jag tackar sällan nej till jobb så det kan bli lite vad som helst, men det hamnar sällan i min portfolio, det skulle bli för spretigt. En stor del av förra året tillbringade jag med att fota en kokbok till exempel: Vi reste runt i Frankrike och fotade resebilder och matbilder, då var det inte så mycket blixtljus, berättar han.  

Varje år försöker Tobias också engagera sig i något pro bono-projekt. Att jobba gratis alltså. Det kan vara en idrottsförening eller något kulturengagemang. 

– Dels för att det är roligt att kunna bidra med något och att få arbeta med människor som verkligen brinner för något. Sen är det ju så att eftersom ingen betalar har jag en större frihet att göra det jag vill. De som får bilderna är bara glada att jag kommer dit och ger dem bilder till deras verksamhet. Det är ett sätt för mig att hitta tillbaka till glädjen med att fotografera. 

Vill inte vara en kameraoperatör

– Jag kliver gärna in i processen så tidigt som möjligt, jag är helst med när mina kunder ska komma fram till hur bilderna ska se ut, vad det ska vara för bilder och så vidare. Jag vill inte komma in som en kameraoperatör och bara trycka på en knapp. Jag vill vara en bildkommunikatör. Den kreativa processen är en stor del av det hela, att komma fram till hur man ska förmedla ett budskap. Vem eller vad är det som ska fotas? Vilka känslor ska förmedlas? Allt sånt är jätteviktigt, och roligt, menar Tobias. 

– Jag gillar negative space, att det är tomma ytor i bilden och sen en pryl eller en person som väger upp. Det ska vara lugnt, cleant och minimalistiskt.

Att han inte tackar nej till så många uppdrag innebär att han har många kunder, något som utgör en säkerhet rent ekonomiskt. 

– Jag lägger ju inte alla ägg i samma korg, skulle jag råka tappa en kund är det inte lika farligt. Jag säger inte nej till små kunder heller, om Bertils plåt ringer och vill ha bilder så är det klart att han ska få det, menar Tobias. 

Men det finns också andra fördelar med att arbeta med så varierande kunder. 

– Jag lär mig saker hela tiden. Ett ljus som jag använder när jag fotograferar en konservburk kan lära mig något jag kan med mig till nästa gång jag ska fota porträtt, eller om jag är och plåtar mat i naturligt ljus lär jag mig andra saker, berättar han. 

Christer Fuglesang och Frederik Iversen.

Del III

Man ska inte skrika jämt

En fråga de flesta fotografer jag intervjuar brukar få är om de kan beskriva sin stil. Många tycker att det är svårt att göra det, men Tobias är ganska klar med vad han gillar och försöker skapa i sina bilder. 

– Jag gillar negative space, att det är tomma ytor i bilden och sen en pryl eller en person som väger upp. Det ska vara lugnt, cleant och minimalistiskt, säger han och pekar runt i det lilla fik vi sitter i: på väggarna i den lite svagt upplysta lokalen hänger små tavlor, lampor, speglar och andra konstverk lite varstans.  

– Skulle du plåta mig nu skulle jag föreslå att vi gick ut, för det här är alldeles för rörigt. En bra bild på mig skulle nog vara en stor tom yta och sen sticker jag upp i ett av hörnen, säger han med ett skratt. 

– När jag föreläser för elever brukar jag säga att man inte kan skrika hela tiden, då kommer ingen att lyssna till slut. Om du gör en tidning och har stora färgglada bilder på varje sida och fyra utropstecken efter varje rubrik kommer ingen att reagera till slut. Men om du börjar lite stillsamt och sen på sida fyra drar du till med en rejäl bild och en fet rubrik, då kommer folk att reagera. Det är lite så jag tänker med bilder, man ska skrika när man behöver, annars är det bra att vara lite lågmäld. 

För att få inspiration eller uppslag brukar Tobias kika på bildtjänsten Pinterest. 

– Jag skulle fota handfat en gång, det hade jag aldrig gjort. Jag menar, man har ju sett en massa handfat, men hur ser de ut på bild egentligen? Samma sak när jag skulle fota för kokboken förra sommaren, det är superbra som inspiration och research. 

Komikern och skådespelaren Mikael Tornving.

Eget projekt samlade hundratals

2014 hade Tobias hamnat i en sits där han kände att fotograferandet bara blivit ett jobb, något som gjordes för att betala hyran. 

– Jag ville göra något som bara var för mig, för att hitta tillbaka till glädjen med fotograferandet igen. Så jag satte ihop en lista med teman, ett ord per dag, 365 ord. Sen gjorde jag ett facebookinlägg och taggade typ två kompisar. 

Han kallade projektet En bild om dagen 2014

– Jag skrev typ att »nu gör jag den här grejen, om någon vill hänga på så varsågoda«. Min tanke var väl att det skulle bli jag och kanske två eller tre kompisar, men det var flera hundra som hakade på, säger han med förvåning i rösten. 

– Det roligaste var att bland dessa människor så skapades det vänskaper och sammanhang kring något som alla tyckte om, det kändes jätteroligt!  Jag hade ju ingen baktanke utan ville bara göra något för min egen skull, och det hjälpte mig att nå dit jag ville, säger Tobias. 

Ibland stöter han fortfarande på människor ur den här gruppen som fortfarande ses och gör små egna utmaningar. 

För sin egen skull har Tobias dragit igång sin blogg igen, den har varit i hans ägo sedan 2009. Han har dock inte skrivit så mycket, men nu har han kommit igång igen. 

– Det är mest för min egen skull, det blir som en dagbok. Jag kan skriva lite om vad jag gör och där kan jag lägga upp bilder som jag inte kan ha i min portfolio. Ibland använder jag bloggen för att svara på frågor som jag får från de som följer mitt arbete. Istället för att skicka ett svar till en person skriver jag ett blogginlägg om det istället så kan flera läsa om det. Sen är de ju lite oldschool med en blogg också, resonerar Tobias med ett skratt. 

Mindre gubbigt nu

Under Tobias karriär har det hänt en del i fotobranschen. Bortser man från digitaliseringen, som är en av de större förändringarna, tycker Tobias att attityden har börjat förändras. 

– Dels finns det många jätteduktiga tjejer som fotar i  dag, men framför allt har många blivit mer medvetna om vad man förmedlar beroende på hur man avbildar män­niskor. För tjugo år sedan kunde tidningar göra redaktion­ella val som inte alls skulle funka i dag. Fotobranschen har ett större ansvar än vi tror, det gäller att inte fastna i mönster och bara fortsätta så som man alltid gjort, menar han. 

Hela branschen är mindre gubbig, något som han ser som väldigt positivt. 

– Samma sak gäller när man ser på hur man pratar om modeller i dag, man går allt mer ifrån de riktigt smala modellerna och vill att folk ska se lite mer normala ut, det känns som en sund utveckling. 

Rondell.

Byter mellan märkena

En snabb titt i Tobias kameraväska visar att det i dag är Nikon som gäller, en D750 och en D810 ligger där och väntar. Men han har inte varit speciellt märkestrogen. Kameror­na byts ut när han tycker att det kommit någon som är bättre. Han har bytt fram och tillbaka mellan Canon, Nikon, Mamiya och Hasselblad under sin karriär. 

– När 5D kom bytte jag till den, det var helt klart den bästa kameran just då. Men när Nikon lanserade D800 bytte jag system igen och jag har hållit kvar vid Nikon sedan dess, och som det ser ut nu så kommer jag inte att byta igen. 

I blixtgarderoben finns fyra stycken Elinchrom ELC 1000Ws och två stycken ELB med HLS-huvuden, med olika ljusformare. Men som ambassadör för Elinchrom kan han låna utrustning om han behöver något speciellt. 

Mötet är viktigt

Ska han fotografera ett porträtt försöker han alltid sitta med under själva intervjun med personen, om en reporter är med. Annars vill han läsa texten, men framför allt få lite tid med personen han ska fotografera. 

– Jag måste förstå den andra människan, det är jätteviktigt för att förmedla rätt känsla med bilden. Jag kan inte bara ta en av mina idéer och tvinga in personen i den, personen på bilden måste få lämna ett avtryck i bilden, säger han och dricker en klunk ur sitt kaffeglas.  

– För att ta en bra bild av någon måste jag hitta en sak jag tycker om hos den personen. Det kan vara vad som helst, ett snyggt skägg, ett fint leende eller något annat. Det har hänt några gånger att jag fotat personer där jag inte hittat någon sån sak och då blir bilderna inte bra. Men för mig är det ganska lätt att tycka om folk, jag gillar människor. 

Mötet med andra människor är nästan som en belöning för Tobias, det ger nya referenser, nya kunskaper, oavsett om det är kändisar eller vanliga människor. 

– Jag gillar att finnas bland människor, det var det jag gil­lade med att jobba i vården, men nu dör inte människorna omkring mig, konstaterar han.  

Tobias Fischer

Ålder: 43 år.Bor: I Stockholm.Gör: Porträttfotograf.Utrustning: Nikon D750, Nikon D810, 24-70 f/2,8, 24mm f/1,4 och en 85mm f/1,4. Webb: tobiasfischer.se, @tobiasfischer på Instagram.