https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/zocherman-reser-till-farliga-platser-klart-att-jag-r-r-dd
543253
Intervjuer
Intervju

Zocherman reser till farliga platser: »Klart att jag är rädd«

● BILDSPEL Mali 2013. Mohamed Ag Atta förbereder sig inför morgonbönen. Han var en av de sista tuaregerna som lämnade Timbuktu i oktober förra året. Nu lever han tillsammans med sin familj i utkanten av Bamako. »Jag vågar inte gå till moskén eftersom jag är rädd för att bli trakasserad på grund av mitt utseende«, säger han.
[{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Mali_Tuareg_12.jpg?itok=9Ra1i7bs', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Mali_Tuareg_12.jpg?itok=9Ra1i7bs', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Mali_Tuareg_12.jpg', w: 2000, h: 1331, title: 'Mali 2013. Mohamed Ag Atta förbereder sig inför morgonbönen. Han var en av de sista tuaregerna som lämnade Timbuktu i oktober förra året. Nu lever han tillsammans med sin familj i utkanten av Bamako. »Jag vågar inte gå till moskén eftersom jag är rädd för att bli trakasserad på grund av mitt utseende«, säger han. ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/CAR_12.jpg?itok=GYLGUSr2', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/CAR_12.jpg?itok=GYLGUSr2', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/CAR_12.jpg', w: 2000, h: 1335, title: 'Centralafrikanska republiken 2013. Séléka-rebeller på patrull i Bria. 250 rebeller finns i området. Många är under 18 och anslöt efter militärkuppen då skolorna stängde. Nu längtar de flesta tillbaka dit. Men det är svårt att lämna Séléka-rörelsen när man väl blivit antagen. ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Uknown_035.jpg?itok=Zw_O2e5o', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Uknown_035.jpg?itok=Zw_O2e5o', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Uknown_035.jpg', w: 2000, h: 1328, title: 'Kenya 2009. Efter oroligheterna vid det kenyanska valet 2008 flydde många människor sina hem. Landet slogs i spillror och oroligheter hotade hela tiden att åter blossa upp. Många levde i provisoriska tältläger under lång tid. Detta var ett av Jacobs första reportage i Afrika, där han bodde tillsammans med flyktingar under tre månader. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Breast_Ironing_0004.jpg?itok=tmH9NwJ5', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Breast_Ironing_0004.jpg?itok=tmH9NwJ5', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Breast_Ironing_0004.jpg', w: 2000, h: 1331, title: 'Kamerun 2011. En våldtäktsvåg sveper över landet och drabbar oftast flickor i 10–15 års ålder. I ett samhälle där förövarna går fria faller ansvaret på offret. Nu sprider sig en ny form av stympning – Breast-ironing, »bröst-strykning«. Metoden innebär att varma föremål masserar och bränner huden på bröstkorgen hos unga flickor för att hindra brösten från att utvecklas. Detta för att skydda döttrarna mot attraktionen från äldre män. Asoh Cydonie, 21 år, blev sexuellt utnyttjad som tonåring och är i dag mamma som resultat av våldtäkten. Hon är en av de tiotusentals kvinnor som bär på trauman efter sexuellt våld i Kamerun. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Camp_Seliger_1327.jpg?itok=1dmwzJzX', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Camp_Seliger_1327.jpg?itok=1dmwzJzX', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Camp_Seliger_1327.jpg', w: 2000, h: 1331, title: 'Ryssland 2012. Camp Seliger, hjärtat för Putins ungdomsrörelse Nashi. Kirill Popov och Lyuba Solonnikova står med handen på sina hjärtan i stram givakt vid Den eviga lågan för att hedra stupade ryska soldater. De turas om med andra frivilliga att stå en timme vardera per dygn, precis som den riktiga hedersvakten i Kreml. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/CAR_21.jpg?itok=VcAisWN7', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/CAR_21.jpg?itok=VcAisWN7', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/CAR_21.jpg', w: 2000, h: 1335, title: 'Centralafrikanska republiken 2013. Dags för mat. Goniba Bernadette och hennes sex barnbarn, lever tillsammans med andra internflyktingar i Ouandago. De äter endast en till två gånger om dagen, en »soppa« gjord på vatten och löv. Trots att barnen är undernärda finns inga pengar till varken annan mat eller transport till sjukhus. Amerikanska hjälporganisationen IRC, aktiva i regionen vittnar om människor som lagar mat av sopor och matrester de hittar på marken. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/CAR_29.jpg?itok=xo1u6fS8', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/CAR_29.jpg?itok=xo1u6fS8', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/CAR_29.jpg', w: 2000, h: 1335, title: 'Centralafrikanska republiken 2013. Mamadou Kevin bodde tidigare i Dékoa. Den 11 februari 2013 brände Séléka-rebellerna ner större delen av det lilla samhället. Totalt 216 hus. Det var en hämndattack för att Mamadou Kevin tidigare övermannat och avväpnat en rebell som krävt honom på pengar. Sex personer dog i attacken och många skadades. Mamadou blev huggen av en machete men lämnade senare tillbaka det omhändertagna vapnet vilket – enligt honom själv – räddade hans liv. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/D%C3%B6dens%20f%C3%A4lt_0002.JPG?itok=Dua4DDpM', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/D%C3%B6dens%20f%C3%A4lt_0002.JPG?itok=Dua4DDpM', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/D%C3%B6dens%20f%C3%A4lt_0002.JPG', w: 2000, h: 1331, title: 'Kenya 2012. Simon Choge patrullerar runt kyrkan i Todanyang. Torka och vattenbrist leder till sammanstötningar mellan olika klaner där de flesta är beväpnade. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Guldreportage_14.JPG?itok=cWQIin6V', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Guldreportage_14.JPG?itok=cWQIin6V', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Guldreportage_14.JPG', w: 2000, h: 1331, title: 'Burkina Faso 2012. På grund av missväxt och brist på vatten söker Burkina Fasos jordbrukare nu lyckan i guldgruvor i hopp om att hitta det stora fyndet. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/heroin_014.jpg?itok=O0fFhxWu', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/heroin_014.jpg?itok=O0fFhxWu', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/heroin_014.jpg', w: 2000, h: 1331, title: 'Afghanistan 2010. Ali Zia Rega och Ghulam Saskhi Bagir (till vänster under bron) har inte ätit på två dygn då pengarna hela tiden går åt till att finansiera heroin-missbruket. Upp till 900 000 människor i Afghanistan missbrukar någon form av drog enligt landets egen statistik. 90 procent av världens heroinproduktion kommer från Afghanistan. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Nord-Syd%20Jemen_11.jpg?itok=wirr07EU', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Nord-Syd%20Jemen_11.jpg?itok=wirr07EU', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Nord-Syd%20Jemen_11.jpg', w: 2000, h: 1328, title: 'Jemen 2013. Majoriteten av kvinnorna i Jemen saknar både ansikte och röst. I ett konservativt samhälle med uråldriga traditioner är det männen som för familjernas talan. När en kvinna behandlas av läkare måste läkaren få tillstånd av mannen. Om situationen är kritisk och mannen motsäger sig vård finns inget för läkaren att göra – även om kvinnan riskerar att dö. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Nord-Syd%20Jemen_13.jpg?itok=zptO7eKR', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Nord-Syd%20Jemen_13.jpg?itok=zptO7eKR', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Nord-Syd%20Jemen_13.jpg', w: 2000, h: 1328, title: 'Jemen 2013. Våldets profitör. Mohammed Al Hashar, en av många vapenförsäljare som inte gillar när det är lugnt och fredligt. En vanlig dag utan större oroligheter säljer han 2–3 automatvapen. När våldsamheterna ökar, skjuter försäljningen i höjden. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Omslag_01.jpg?itok=5zGCG-6q', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Omslag_01.jpg?itok=5zGCG-6q', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Omslag_01.jpg', w: 1198, h: 1800, title: 'Kenya 2011. Byggandet av Gibe 3-dammen i södra Etiopien ska säkra stora delar av den etiopiska framtida energiförsörjningen, men priset är högt: Över en halv miljon människor riskerar svält när floden de lever intill stryps. Turkanasjöns vattennivå riskerar att sjunka mellan tio och tolv meter och befolkningen längs med sjöns stränder fasar för framtiden. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/PortauPrince_1.jpg?itok=A5kqcVXY', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/PortauPrince_1.jpg?itok=A5kqcVXY', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/PortauPrince_1.jpg', w: 2000, h: 1328, title: 'Haiti 2010. Port au Prince några dagar efter den förödande jordbävningen. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Stacey_001_2.jpg?itok=rArSs9Dc', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Stacey_001_2.jpg?itok=rArSs9Dc', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Stacey_001_2.jpg', w: 2000, h: 1328, title: 'Haiti 2010. En vecka efter jordbävningen la någon Stacey i Jacobs armar och han bar henne till sjukhusområdet. Svårt uttorkad repade hon sig. Efter att ha lyckats lokalisera hennes mamma på ett annat sjukhus återförenades de och kunde några dagar senare återvända hem. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Trafficking_Jemen_01.JPG?itok=8-pg_TNt', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Trafficking_Jemen_01.JPG?itok=8-pg_TNt', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Trafficking_Jemen_01.JPG', w: 2000, h: 1331, title: 'Jemen 2013. 2012 flydde 107 000 människor, främst etiopier och somalier, från Afrikas östkust till Jemen. En del stannar i landet, medan andra tar sig vidare norrut för att söka lyckan i grannlandet Saudiarabien. Tusentals försvinner varje år. Många som anländer kidnappas vid ankomsten och säljs som sexslavar. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Trafficking_Jemen_02.JPG?itok=3-Ip5XwT', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/Trafficking_Jemen_02.JPG?itok=3-Ip5XwT', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/Trafficking_Jemen_02.JPG', w: 1198, h: 1800, title: 'Jemen 2013. Fairouz Hassan Haji, 22 år, kidnappades och tvingades till prostitution när hon flydde från Djibouti till Jemen. Foto: Jacob Zocherman ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/XMAG_Swazi_0010.jpg?itok=aC7_epR6', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/XMAG_Swazi_0010.jpg?itok=aC7_epR6', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/XMAG_Swazi_0010.jpg', w: 2000, h: 1331, title: 'Swaziland 2011. I Swaziland har 69 000 barn under 2009 mist båda sina föräldrar i AIDS. Många barn lämnas att ta hand om varandra utan hjälp från varken regering eller samhället. Ett problem för framtiden eftersom allt fler unga inte kan gå kvar i skolan utan måste försörja familjen istället. Foto: Jacob Zocherman ' },]

Totalbetyg

När Jacob Zocherman blev publicerad på förstasidan av New York Times så betydde det inte så mycket för honom personligen. Men bilderna gjorde att människor fick upp ögonen för situationen i Centralafrikanska republiken. Och det hade betydelse för Jacob som hela tiden drivs av att vilja förändra.

Jacob Zocherman

Foto: Johan Wessel

Ålder: 31 år

Bor: Dakar, Senegal. Kommer även framöver att ha en bas i Turkiet.

Familj: Mamma och syster.

Gör: Fotograf och journalist.

Utrustning: Nikon D700 och D800, objektiven 14–24mm, 35mm och 50mm.

Webb: www.zocherman.com, www.facebook.com/ JacobZocherman Photography

Inledning

Det är i början av oktober och utomhus går människor lätt klädda i de nästan sommarvarma vindarna. Kanske har fotografen och journalisten Jacob Zocherman lyckats packa ner lite av den afrikanska värmen när han begav sig hem till Sverige för att ha semester. Här ska han koppla av. Ta en fika med sina vänner, kanske titta på tv en hel dag eller spela fotboll. Sin vardag har Jacob i Senegal dit han flyttade i början av mars, och där kretsar det mesta av hans tid kring jobbet. Han är bosatt i miljonstaden Dakar som har gott om ambassader och flygförbindelser till andra länder på den afrikanska kontinenten. 

– Jag har i praktiken arbetat i Afrika sedan 2009. Men ju mer jag åkte till Afrika desto jobbigare blev det. För när du kastas in i en miljö tar det nästan två veckor innan du landar helt och hållet, även om du har varit där förut. Och när du väl börjar bli redo och känna dig bekväm då är det dags att åka tillbaka till Sverige igen. Jag kände mig väldigt trött på att aldrig vara där jag var, att hela tiden befinna mig mittemellan, säger Jacob som en förklaring till beslutet att bosätta sig långt ifrån hemstaden Göteborg. 

Kenya 2009. Efter oroligheterna vid det kenyanska valet 2008 flydde många människor sina hem. Landet slogs i spillror och oroligheter hotade hela tiden att åter blossa upp. Många levde i provisoriska tältläger under lång tid. Detta var ett av Jacobs första reportage i Afrika, där han bodde tillsammans med flyktingar under tre månader. Foto: Jacob Zocherman

 

I dag arbetar han på frilansbasis kopplad till fotoagenturen Kontinent. Att det blev just Västafrika beror på att länderna där inte är lika anpassade efter turism som till exempel flera av länderna i Östafrika är.

– Västafrika är lite som ett hål på kartan, i alla fall har det tidigare varit så i medierapporteringen. Det finns ganska få journalister där, vilket gör att om du väljer dina jobb rätt så är du ofta ensam om dem. Och det gör att det är ganska roligt att vara på en sådan plats.

Måste klara sig utan el

I Dakar har Jacob hittat en annan rytm. Han har anpassat sig mer till de afrikanska normerna över vad som anses normalt. Därför tycker han inte det är så jobbigt att åka buss under fyra dagar för att ta sig någonstans, i nästan 40 graders värme.

– Om jag bor en längre tid på en plats så förskjuts normerna för vad som anses jobbigt. Eftersom jag nu lever i en annan verklighet så blir jag tvungen att anpassa mig. Det gör också att jag kan ta mina reportage ett steg längre. 

I juli reste Jacob till Centralafrikanska republiken (CAR) för att under fem veckor samla material för att kunna beskriva situationen i landet – ett land som lider av oroligheter och där rebellgrupper har tagit över makten. 

– Den resan hade jag nog inte pallat om jag hade kommit direkt från Sverige. För i CAR har du kanske ingen el på en vecka, du sover typ utomhus och det finns knappt någon mat. Jag inbillar mig att det är enklare för mig eftersom jag redan är van vid strömavbrott i Dakar. Men att åka direkt från Sverige och vara borta i fem veckor i ett krävande land hade varit ganska jobbigt. Sen är det besvärligt nu också, men på ett annat sätt. Jag tycker i alla fall inte att miljögrejorna eller komforten är det jobbiga.

Risk för att skott avlossas

Jemen 2013. Våldets profitör. Mohammed Al Hashar, en av många vapenförsäljare som inte gillar när det är lugnt och fredligt. En vanlig dag utan större oroligheter säljer han 2–3 automatvapen. När våldsamheterna ökar, skjuter försäljningen i höjden. Foto: Jacob Zocherman

 

I CAR finns hela tiden en risk för att folk ska börja skjuta på varandra, även om det inte är fullt krig. Men om någon inte stannar sin bil för att bli kontrollerad av rebellerna så kanske skott avlossas. Nu händer inte det så ofta menar Jacob eftersom alla är medvetna om farorna. Men att hela tiden vara på sin vakt är tröttsamt, även om Jacob har blivit lite avtrubbad.

– Äter du chili varje dag så tycker du inte att det är starkt till slut. På många av de ställen jag har varit så finns det mycket vapen. Det blir som ett inslag i vardagen. Det låter sjukt, men det blir så vanligt.

När Jacob är ute och gör reportage brukar han spela in en radiodagbok på kvällarna där han samlar intryck och erfarenheter. Och när han i efterhand lyssnar på detta så kan han i bakgrunden höra smattret från K-pistar. 

– Då hör jag på min röst att jag inte reagerar. Jag kanske stannar upp en sekund, men sen fortsätter jag att prata som om inget har hänt. Jag tycker det är lite obehagligt att jag har blivit så van vid detta. Men samtidigt måste du det. Du kan inte gå runt och vara på helspänn och ha ångest hela tiden, då får du en hjärtinfart. Det är samtidigt en balansgång för du får inte heller bli för avtrubbad – då är det farligt. 

I CAR valde Jacob att lämna staden där de flesta journalisterna fanns för att bege sig ut i områden som ansågs mer säkerhetsmässigt farliga. Han ville beskriva hur det verkligen var för människorna att leva i landet och förhoppningsvis åstadkomma något med sitt reportage.

– När jag började arbeta med fotografi så var det som någon slags aktivism. Jag ville uppnå förändring med det jag gjorde. 

Bilderna som Jacob fotograferade i CAR hamnade bland annat på New York Times förstasida och efter att flera artiklar har publicerats om landet så har fn tagit sig dit och hjälporganisationer har fått in mer pengar. 

– Jag vet inte om de människor jag har träffat på plats har fått det bättre, men jag har varit med om att sätta något i rullning och den känslan är cool. Det ger mig oerhört mycket mer än om jag hade fått en hel bilaga i National Geographic. Efter en vecka hade det flagnat för mig, men känslan av vad man kan göra för andra sitter kvar oerhört mycket längre. Den kan få mig att pressa mig mycket hårdare. 

Vill förändra med bilderna

Foto: Jacob Zocherman
Mali 2013. Mohamed Ag Atta förbereder sig inför morgonbönen. Han var en av de sista tuaregerna som lämnade Timbuktu i oktober förra året. Nu lever han tillsammans med sin familj i utkanten av Bamako. »Jag vågar inte gå till moskén eftersom jag är rädd för att bli trakasserad på grund av mitt utseende«, säger han.
 

Vill förändra med bilderna

I början av sin fotokarriär hade Jacob som högsta dröm att bli publicerad i just New York Times, då skulle han ha nått toppen tänkte han. När han nu har nått det målet inser han samtidigt att det egentligen inte betyder någonting för honom som fotograf.

– Jag är samma person och har samma osäkerhet och skaparångest även efter en sådan publicering. Att bli publicerad i New York Times betyder inget för att jag ska bli bättre, eller få en starkare skaparglöd. Men jag blir glad över att det som jag gör får spridning och att det faktiskt händer något. Tänk om du kan stoppa ett krig med ett reportage, eller om du kan göra så att alla barn i Syrien får gå i skolan. Det är den typen av mål som börjar växa fram nu, som utgår mer från vad reportagen kan åstadkomma.

 

Att du som i CAR väljer att åka utanför någon slags trygghetsgräns, du är aldrig rädd i de situationerna?

– Det är väl klart att jag är rädd, den dagen man inte är rädd då är det något fel på en och då ska man inte vara där. Men man kan inte låta en rädsla paralysera en. Sen tror jag många har en bild av journalister och fotografer, som jobbar i mer kritiska situationer, att de bara åker dit för att ta bilder och sen åker de hem. Men så är det inte, du gör ju research och bokar upp dig med rätt folk. Att ta bilden är egentligen bara fem procent av hela processen. Med en ordentlig research är du väldigt medveten om vad som händer runt omkring dig.

Det är samtidigt det som gör en trött menar Jacob. Han måste hela tiden ligga ett steg före och kunna se olika scenarier framför sig och hur han ska agera i olika situationer. Innan varje resa har han gjort en riskkalkyl där han väger olika saker mot varandra för att veta hur långt han kan gå.

– Man ska inte negligera faror för då är det farligt. Men med en riskkalkyl har jag bestämt ett förhållningssätt innan jag har blivit för avtrubbad. Det är ju ingen fotograf som kör med kamikaze-journalistik. Finns det en risk att någon kanske hugger huvudet av mig, då försöker jag hitta andra vägar som inte medför att jag blir halshuggen. Jag chansar aldrig. Min mamma är inte speciellt orolig, hon vet hur mycket förberedelser jag gör. I början tyckte hon det var jättejobbigt men nu ser hon hur jag styr upp saker innan jag beger mig ut. Sen kan saker hända var som helst. För några år sedan höll jag, dagen efter en tid i Afghanistan, på att bli överkörd av en bil i Stockholm. Det var vinter och bilen fick sladd.

Fotade rebeller

 

Kenya 2012. Simon Choge patrullerar runt kyrkan i Todanyang. Torka och vattenbrist leder till sammanstötningar mellan olika klaner där de flesta är beväpnade. Foto: Jacob Zocherman

Följde med och fotade rebellerna 

Jacob lyssnar även mycket på vilken känsla han har i kroppen innan han gör något. Om han får en dålig sådan över något som kanske uppfattas som säkert, då brukar han inte göra det. Och på samma sätt är det tvärtom. När Jacob var i car så följde han med rebellerna när de patrullerade under en dag, trots att alla avrådde honom. 

– Jag träffade högsta chefen för rebellstyrkorna dagen innan och ville då att han skulle ge mig sitt ord på att jag var säker. För jag vet att inom militären är ditt ord det starkaste du har. Då tog han mig i handen och lovade att inget skulle hända mig. Och trots att folk sa till mig; »gör det inte«, så hade jag ändå en bra känsla över det här. Chefen för rebellstyrkorna hade ju gett mig sitt ord och jag kände att jag kunde lita på honom – även om han bränner byar och dödar civila.

 

Att du umgås med den här typen av personer, du ser inte det som ett moraliskt dilemma?

– Nej, det är det som är lite coolt med journalistik att du får chansen att träffa alla möjliga olika människor. Men det betyder absolut inte att jag accepterar deras handlingar. Men för att försöka förstå rebellernas gärningar så måste du ju prata med dem, det är en viktig del av berättelsen. Och det är klart att jag uppträder korrekt mot sådana människor och bemöter dem med respekt. Det måste jag göra för att de ska berätta något för mig. 

Jacob förtydligar också att många av rebellerna är barnsoldater som hamnat där när skolorna stängde eller för att de behövde pengar.

– Nu skjuter de folk i sin egen ålder och plundrar byar, men de var inte sådana från början. När jag pratar med barnen säger de att de längtar tillbaka till skolan. Men att de inte kan ta sig ur det här, för de får inte lämna armén.

Kamerun 2011. En våldtäktsvåg sveper över landet och drabbar oftast flickor i 10–15 års ålder. I ett samhälle där förövarna går fria faller ansvaret på offret. Nu sprider sig en ny form av stympning – Breast-ironing, »bröst-strykning«. Metoden innebär att varma föremål masserar och bränner huden på bröstkorgen hos unga flickor för att hindra brösten från att utvecklas. Detta för att skydda döttrarna mot attraktionen från äldre män. Asoh Cydonie, 21 år, blev sexuellt utnyttjad som tonåring och är i dag mamma som resultat av våldtäkten. Hon är en av de tiotusentals kvinnor som bär på trauman efter sexuellt våld i Kamerun. Foto: Jacob Zocherman

 

Även om Jacob befinner sig i landet under en lång period så kan respektive fotografering ske under en ganska kort tid, och då gäller det att bilderna sitter. 

– Det är inte så att jag kan dröja mig kvar på en plats. Det är ofta svårt i länder med mycket osäkerhet. 

Men även om tiden på en plats kan vara kort, är det alltid lika viktigt för Jacob att etablera kontakt med människorna för att de ska tycka det är okej att han är där.

– Har jag inte blivit godkänd så fotar jag inte. Du kanske kan få en bild men förstör samtidigt tio andra om du kastar dig på folk. Ofta snackar jag lite med dem först, presenterar mig och säger varför jag är där. Det är viktigt att ta den tiden för då ser de inte dig som en fiende utan någon som är där för att lyssna på dem.

Efter ett möte vill Jacob känna att han ska kunna komma tillbaka, utan att ha något dåligt samvete. Därför är han även noga med att inte lova något som han inte kan hålla.

– Det är väldigt viktigt att förklara varför man är där, och säga att »det är inte jag som ska bygga en brunn till er, och jag kommer inte att göra det, men jag kommer berätta för omvärlden att ni behöver en brunn – sen om någon bygger den vet inte jag«. Det är viktigt att man inte förstör folks förtroende.

Ser bilderna även i det hemska

 

Haiti 2010. En vecka efter jordbävningen la någon Stacey i Jacobs armar och han bar henne till sjukhusområdet. Svårt uttorkad repade hon sig. Efter att ha lyckats lokalisera hennes mamma på ett annat sjukhus återförenades de och kunde några dagar senare återvända hem. Foto: Jacob Zocherman

Ser bilderna även i det hemska

Många av de människor som Jacob träffar på sina resor lider ofta av stor nöd. De är fattiga, sjuka eller i värsta fall nära att dö. Och det är inte lätt att fotografera, därför är det inte heller ovanligt att Jacob lägger ner sin kamera för att istället hjälpa till – om det är något han kan göra med sina händer.

– Om jag är på ett sjukhus där någon håller på att förblöda, då lägger jag ifrån mig kameran och hjälper till. När jag sen åker därifrån så kan jag ändå känna att jag har gjort något. Då parasiterar jag inte på folk, utan försöker göra något som människa och inte bara vara en fotograf. Men om jag har tio barn framför mig som svälter ihjäl, och det finns inget jag kan göra med mina händer. Ska jag bara stå där och vara ledsen då? Det hjälper ju ingen. Då får jag prata med föräldrarna och fråga om det är okej om jag fotar eller filmar. Det är tungt och ibland gråter jag. 

Men även i de mest utsatta och känsloladdade ögonblicken så fortsätter Jacob att hela tiden se bilderna, för att försöka förmedla det hemska som händer.

– Jag kan tänka »vilken fin bild«, och det är sjukt. Att även om jag gråter medan jag fotograferar så kan jag ändå tänka »kan han inte bara vrida huvudet lite åt höger så faller ljuset snyggt«. Jag säger det inte, men jag kan tänka det. Och efteråt kan jag känna »vad bra den här bilden blev«. Förut tyckte jag det var ganska jobbigt att konfrontera mig själv med de känslorna. Men jag är ju där för att fota.

För flera år sedan träffade Jacob en Magnumfotograf som gav honom rådet »om du ser att alla fotografer springer åt ett håll, spring åt andra hållet«. Det fastnade hos Jacob som hela tiden försöker hitta en annan berättelse. Han låter även saker få ta sin tid.

– Jag är lite av en slow worker när jag är ute, det tar ett tag innan jag kan se vad som är viktigt för mig och vad jag vill berätta. 

Det hade Jacob nytta av när han åkte till det jordbävningsdrabbade Haiti. Han tog sig in i landet tillsammans med några läkare. I gruppen fanns även ett par andra fotografer som var ivriga att komma ut på gatorna för att ta bilder. Men Jacob tyckte det var onödigt att stressa och valde istället att stanna med läkarna när de åkte och satte upp sin klinik. 

– Då insåg jag att det var en story. Kliniken blev sedan navet i hela räddningsoperationen. Och efter ett tag blev det så mycket folk där att marinsoldater fick stänga av hela området. Inga journalister eller fotografer kunde komma in. 

Men Jacob hade inga problem med att röra sig fritt på området eftersom han hade varit med från början. Om någon vakt stoppade honom sa läkarna att »han är med oss«. En vecka senare träffade Jacob fotograferna som direkt hade valt att bege sig ut på gatorna.

– En av dem hade blivit av med alla sina grejor och de hade dessutom inte lyckats få ihop någon story. Det var nog första gången jag insåg att man ska gå på den magkänsla man har. 

Haiti 2010. Port au Prince några dagar efter den förödande jordbävningen. Foto: Jacob Zocherman

 

Katastrofen på Haiti skedde den 12 januari 2010. Just då var Jacob assistent åt fotografen James Nachtwey som framför allt har blivit känd för sina krigsreportage. Han har en studio i New York där flera personer arbetar för honom med bland annat bildredigering. Jacobs jobb var att sortera bilder.

– Det är inte så glamoröst som man kanske tror. Nachtwey var själv inte där så mycket så jag träffade inte honom speciellt ofta. Jag gick igenom alla hans råfiler och skulle katalogisera alla hans hårddiskar. Jag tyckte det var svintråkigt, men insåg samtidigt att jag lär mig saker på det. Jag fick se hur olika bilder har kommit till genom att titta på allt råmaterial. Det var extremt lärorikt. 

Har tre objektiv i väskan

 

Swaziland 2011. I Swaziland har 69 000 barn under 2009 mist båda sina föräldrar i AIDS. Många barn lämnas att ta hand om varandra utan hjälp från varken regering eller samhället. Ett problem för framtiden eftersom allt fler unga inte kan gå kvar i skolan utan måste försörja familjen istället. Foto: Jacob Zocherman

Har tre objektiv i väskan 

Jacob utvecklades även som fotograf under åren han studerade bildjournalistik i Sundsvall. Där klarnade det för honom vad det innebär att arbeta som journalist och fotograf.

– Jag insåg att det krävs väldigt hårt arbete för att komma hem med ett reportage, oavsett om du åker till Saltsjöbaden eller till Somalia. Du måste alltid vara påläst och jobba hårt. Jag var lite skeptisk till utbildningen till en början, men sen trivdes jag extremt bra i Sundsvall. Det var några av de roligaste åren jag haft.

I kameraväskan har Jacob två Nikon-hus, en D700 och en D800. Han har länge haft objektivet med brännvidden 14–24 mm som en favorit, men nu använder han mest två fasta objektiv – på 35- och 50mm. 

När det gäller efterarbetet av bilderna måste Jacob ofta förhålla sig till vissa riktlinjer beroende på vem som är beställaren. När han arbetar för AP (Associated Press) får han knappt redigera någonting.

– Du får ta bort damm, men sen måste du lämna bilderna som de är. Det är ganska coolt för då handlar det inte om vem som är bäst på Photoshop, utan om att ha ett bra råmaterial. Du blir oerhört medveten medan du fotograferar om hur du tar bilderna. Det går inte att tänka; »äh, jag kan fixa det sen«.

 

Ryssland 2012. Camp Seliger, hjärtat för Putins ungdomsrörelse Nashi. Kirill Popov och Lyuba Solonnikova står med handen på sina hjärtan i stram givakt vid Den eviga lågan för att hedra stupade ryska soldater. De turas om med andra frivilliga att stå en timme vardera per dygn, precis som den riktiga hedersvakten i Kreml. Foto: Jacob Zocherman

Svårt att välja den bästa bilden

Det svåraste i efterarbetet tycker Jacob är urvalet, vilket kan ta ganska lång tid. Han har ofta fotograferat flera bilder i sekvenser för att fånga en viss blick eller rörelse. Men ibland blir många av dem bra, då gäller det att välja.

– Då kanske du har åtta bilder där människorna tittar åt olika håll, men vilken bild är bäst. Det kan vara ganska jobbigt. 

 

Är det så att du söker efter bilder du redan har som idéer i huvudet?

– Nej, men om jag får reda på hur en situation är så vill jag ju visa det i bilden. På något sätt är det kanske tillrättalagt, men om jag bara har en dag på mig så kan jag ju inte lalla runt och ta bilder som visar något helt annat. Om jag till exempel fotar människor som är rädda för rebellerna, och precis då kommer det några rebeller gående. Då tänker jag att om de här människorna tittar på rebellerna och visar rädsla i blicken – då vill jag ju ta den bilden. För det säger mycket mer än om någon petar sig i näsan samtidigt som någon annan kollar vad hon har i skorna. 

 

Kommer du att arbeta med detta om tio år tror du?

– Jag vet inte. Jag planerar inte så mycket i förväg. Jag lever i en tre till fyra månaders period åt gången. Jag har i alla fall lovat mig att inte bli som en del gamla stötar jag träffade på Haiti – alkoholiserade, bittra ensamvargar som har sett allt i hela världen men som inte klarar av att se sig själva i spegeln. Den dagen jag känner att det är på väg att bli så, eller då jag känner att jag inte orkar eller kan åstadkomma något – då gör jag något annat.

 

Centralafrikanska republiken 2013. Mamadou Kevin bodde tidigare i Dékoa. Den 11 februari 2013 brände Séléka-rebellerna ner större delen av det lilla samhället. Totalt 216 hus. Det var en hämndattack för att Mamadou Kevin tidigare övermannat och avväpnat en rebell som krävt honom på pengar. Sex personer dog i attacken och många skadades. Mamadou blev huggen av en machete men lämnade senare tillbaka det omhändertagna vapnet vilket – enligt honom själv – räddade hans liv. Foto: Jacob Zocherman
 

 

Dina vänner i Sverige saknar dig inte?

– Det får du fråga dem. Men det är väl klart att allt har sitt pris. Jag får ta mig tid att ringa istället. Samtidigt vill jag inte höra av mig till mina vänner för mycket. Jag vill inte bli för mjuk och inse att jag saknar dem. Så den dagen jag får barn kommer jag nog inte att jobba såhär. För om jag skulle prata med dem på kvällen och sen dagen efter se barn som lider – då  skulle jag ju bryta ihop. 

Jacob Zocherman

Foto: Johan Wessel

Ålder: 31 år

Bor: Dakar, Senegal. Kommer även framöver att ha en bas i Turkiet.

Familj: Mamma och syster.

Gör: Fotograf och journalist.

Utrustning: Nikon D700 och D800, objektiven 14–24mm, 35mm och 50mm.

Webb: www.zocherman.com, www.facebook.com/ JacobZocherman Photography