https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/kr-nika-oslagbar-kommunikation
543257
Krönikor
Krönika

Krönika: Oslagbar kommunikation

Totalbetyg

Jag funderar ofta på svårigheterna med att vara frilans. Det kan handla om administration, besvärliga arbetstider eller dilemmat med att varken arbetsbörda eller inkomst är rimligt jämnt fördelade över året.
  • Publicerad 6 år 10 månader
    2013-12-28 06:00

Det enda som är riktigt jobbigt är ändå pappersjobbet. Moms, skatt och offerter slutar tyvärr aldrig att vara trista. Egentligen skulle man vilja låtsas glömma all matematik man någonsin lärt sig, bara för att slippa bokföringen – men det är svårt att hävda fullkomlig dyskalkyli samtidigt som man är en jäkel på att jonglera med blixtsynktider, färgtemperaturer och blandningslägen. Att skriva fakturor är förstås alltjämt roligare än att skriva reserapporter – men båda är tack och lov förknippade med det som i min bok väger upp alla kvitton i världen; friheten att planera sin egen tid, att kunna resa och möta nya människor. Att jag dessutom kan få betalt för att göra det är helt fantastiskt. 

Jag är i Montevideo, Uruguay och har precis sett en hel fotbollsmatch tillsammans med tusentals människor på stadens torg. De som känner mig vet att jag tycker att det är lika roligt med fotboll som med kvitton, men det är något med resan och människorna runt omkring mig som gör det spännande. Att stå i en främmande stad, i ett land som hittills varit en diffus fläck på en kontinent jag aldrig ens besökt. Jag talar inte språket men kan säga tack, hej och skål! Det räcker. Dessutom är det nu självklart att jag, liksom mina nyvunna vänner, hejar på Uruguay. Vi verkar eniga om att Ecuador inte har en chans. 

Tyvärr blir stämningen lite dämpad när det närmar sig slutet på andra halvlek. Ecuador leder med 2–0. Nu räcker inte språkkunskaperna till för att förklara att vi svenskar fortfarande är glada – Sverige vann ju minsann nyss mot Österrike. Men vi viftar lite och ropar »Zlatan!«, något som tycks få alla världens fotbollsfans på bra humör, oavsett nationstillhörighet. 

Så är det dags för trumfkortet: Kameran. Alla älskar kameran! 

 

Jag har kollegor som säger att det inte är lika roligt att vara fotograf längre, man upplever att många blivit kameraskygga. Misstanken finns där, att bilden ska spridas och användas på ett sätt som inte är okej, ibland kanske även en släng av fåfäng oro över att inte göra sig bra på bild. Man vill ha kontroll. Den digitala bilden upplevs – vilket ibland kan vara befogat – som farlig. 

Möjligen blir det så när man verkar i en miljö där vi talar samma språk och vi har lätt att kommunicera åsikter och synpunkter. Det kan vara komplicerat att vara fotograf i en vardag där man är införstådd med (och antagligen hindrad av) seder och förhållningssätt. Men på besök i en annan kultur, måhända med en språkbarriär och där man är lyckligt ovetande eller till och med likgiltig inför huruvida man gör bort sig eller inte, där upplever jag att kameran är en oslagbar dörröppnare. 

Det händer något när man tar fram en kamera, människor vill agera framför den. Fotografiet är oslagbart som kommunikationsmedel över gränserna och fotografi blir mer och mer en social aktivitet. Det är lätt att visa hur man tänkt sig en bild, att omedelbart visa resultatet och kanske till och med dela med sig av den – där och då. 

Tyvärr var det just den här kvällen inte speciellt många på torget som ville se en bild där man i stort sett förlorade hoppet om en vm-plats …