Krönika

Sara Arnald: Jag triggas av Kalle Anka-miljöer

Inom psykologin beskriver termen »trigger« fenomen som utlöser en viss känsloreaktion eller ett visst reaktionsmönster.

Publicerad

Den kan vara negativ, som vid fobier, där en företeelse kan utlösa ångest och panikreaktioner –men också positiv. Inom idrottspsykologin använder man triggers för att lära kroppen och sinnet koppla ihop ett visst rörelse-mönster eller ord med fokus och avspänning. Tekniken finns i varje framgångsrik idrottares mentala verktygslåda, och under tävlingar kan de ses klappa i händerna, slå sig på låren, uttala ett mantra eller på annat sätt ladda för en stor prestation.

Jag reser mycket, både i mitt jobb och privat. Den här månaden befinner jag mig i svensktrakter i USA för att göra ett nytt fotografiskt konstprojekt. Som så ofta när jag är ute och reser förvandlas jag i stadsmiljö till Walter Benjamins flanör. Jag finner mig ointresserad av vackra vyer och turistmagneter och strövar istället febrigt runt längs gatorna i en blandning av nyfikenhet och otålig leda. Naturligtvis är kameran med under detta planlösa kringflytande, och jag inser att mitt nervösa flanerande är ett sätt att »trigga« mig själv att ta bilder. Det är främst fula eller eftersatta miljöer som drar till sig mitt intresse, men helst ska det vara en kombination av saker som inte passar ihop, något måste skava visuellt för att till slut få mig att lyfta kameran.

Det som verkligen tycks trigga mig när jag reser är populärkulturella referenser och sådant som utlöser en känsla sprungen ur min barndoms uppfattning om andra platser och kulturer. Till exempel tror jag att min fascination för stränder och palmer främst har att göra med att det var min första bild av paradiset – i slutet av sjuttiotalet var det inte ovanligt med fondtapeter och planscher med gyllene sandstränder i ungdomsrummen. Märkligt nog är min bild av paradiset fortfarande densamma, och tur är väl det, eftersom de flesta resereportage jag gör för magasin kräver att jag kommer hem med just sådana strandbilder.

Hela min uppväxt läste jag serier och såg teveprogram med ursprung i USA, och nu när jag vankar längs gatorna i mellanvästern rycker det i avtryckar-fingret varje gång jag passerar en vattenpost, en postlåda eller ett vindkraftverk som ser ut precis som de gjorde i Kalle Anka (jag har tyvärr inte sett några ankor utan byxor). Gamarna som sitter i vattentornet och väntar på mig efter avslutad löprunda intresserar mig mest för att det känns som en cliffhanger i en västernserie, och jag känner en oemotståndlig dragning till oljepumparna när solen sakta sänker sig över fälten. Jag kan stå i timmar och titta på det enorma läskutbudet, och jag köper tolv sorters glaserade flottyrmunkar bara för att få fotografera dem. Jag funderar på hur nära jag kan komma en skunk utan att bli nedsprejad.

Det är snart dags att dra västerut och flanera på nya platser. Jag vet att jag på vägen mot Colorado kommer att se tumbleweeds blåsa över vägen, och om jag känner mig själv rätt kommer jag att kasta mig efter dem med kameran i högsta hugg.