ActiveStills – bilder mot förtryck

Tel Aviv, april 2018.

På en liten bakgård i stadsdelen HaTikva bjuder Keren Manor och Oren Ziv på grönt te och pecannötspaj. Solen och vinden hjälps åt att snabbtorka ­tvätten som hänger runt oss, medan de lutar sig över datorns skärm så att deras huvuden nästan slår ihop. De tittar på bilder som deras Gaza-baserade kollektivmedlem Mohammed Zaanoun tagit från en av de senaste torsdagarnas protester vid gränsstängslet mot Israel.

– Jag var där samtidigt, fast på den israeliska sidan, säger Oren Ziv och börjar bläddra igenom sina egna bilder.

Keren Manor tar en klunk te och blir sittande med koppen i handen.

– För oss började allt 2005 i Bil’in på Västbanken. Det var en av de första byarna att drabbas av den israeliska statens murbygge på Västbanken. Byborna arrangerade marscher och demonstrationer en gång i veckan mot muren som bland annat skär av deras tillgång till odlingar och vattenkällor, säger Keren Manor.

– Vi var där som aktivister men också som fotografer för att försöka publicera deras berättelse till världen utanför.

Andra perspektiv

De var fyra fotografer som lärde känna varandra i Bil’in 2005.

– Byn överklagade bygget till högsta domstolen och inför att det målet skulle tas upp där ville vi beskriva hur muren påverkade byn och dess invånare. Vi var där varje vecka och dokumenterade men vi hade inte någon plattform att publicera berättelsen på.

Oren Ziv som fortsatt att titta på bilder med datorn i knät tittar upp.

– Vi var besvikna för att israeliska medier inte var intresserade av storyn. Invånarna i Bil’in var mer luttrade. De ­visste att media bara skrev om Västbanken när det handlade om våld eller terrorism, säger han.

Ur frustrationen växte beslutet att starta en gemensam plattform fram. Och fortsätta att arbeta tillsammans som kollektiv.

– På det sättet kunde vi publicera storyn utifrån det ­perspektiv som vi upplevde att den behövde berättas ifrån.

De började med människorna i byn. Och hur muren påverkar de som bor där den byggs.

– Vi hade möjlighet att göra en utställning på Tel Aviv Cinemateque, men vi tänkte att publiken där redan delade vårt sätt att tänka, säger Keren.

– Eftersom vi ville nå de som antingen är omedvetna om vad som händer vid murbygget eller de som har andra ­perspektiv än oss beslöt vi oss för att ha en utställning på gatan istället.

Utställning längs gatorna

Gruppen kurerade utställningen precis som vanligt, men printade bilderna på billigt A3-papper. På det sättet hade de råd att sätta upp utställningen på flera ställen. På nätterna klistrade de upp bilderna på övergivna väggar längs gatorna i de stora städerna. Till utställningen skrev de också en text som de satte upp tillsammans med bilderna.

– På det här sättet sätter vi bilderna framför ögonen på människor, även framför dem som inte vill se.

Sedan dess har kollektivet fortsatt i samma spår, och även om de idag framför allt sprider sina bilder och filmer via sociala medier har de fortsatt med gatuutställningarna.

– Det är det bästa med gatuutställningen: På gatan tvingas alla att se bilderna. Även om de blir arga och förstör dem så har de ändå sett dem.

Under åren sedan starten 2005 har opinionen blivit allt mer högervriden i Israel och deras utställningar överlever allt kortare på väggarna.

– Vi återvänder alltid för att dokumentera vad som händer med utställningen, eftersom det är en viktigt bit av berättelsen.

– Utställningar som handlar om ockupationen har alltid tagits bort eller vandaliserats mycket snabbare än utställningar om andra frågor. En utställning för några år sedan om asylsökande satt fortfarande kvar två år efter att vi satt upp den. Men det har förändrats helt nu. Toleransen har minskat drastiskt och idag provocerar även bilder av asyl­sökare på ett helt annat sätt och även de utställningarna rivs snabbt ner eller förstörs på annat sätt.

Gruppen sätter aldrig upp bilder på privata byggnader, utan försöker hitta övergivna väggar eller offentliga murar.

– Vi är inte ute efter att förstöra någons egendom utan vill att utställningarna ska få sitta uppe så länge som möjligt så att folk ser dem, säger Keren Manor.

För tre år sedan gjorde ActiveStills en utställning om en vräkning av ett bostadsområde bestående av småhus där israeler och palestinier bodde tillsammans. De skulle rivas för att ge plats åt nya dyra lägenheter.

– Bilderna påminde om bilder från demonstrationer på Västbanken med brinnande däck och så vidare, men de fick sitta kvar i flera veckor. Folk tittade verkligen och förstod vad som hände, säger Oren Ziv.

ActiveStills har ett arkiv med över 40 000 bilder som är öppet för allmänheten. Många använder det. Bilderna är taggade på liknande sätt som en bildbyrå taggar och samtliga har bildtexter.

Språket vittnar om gruppens politiska hemvist. Till exempel används benämningen mur istället för den ­israeliska eufemismen säkerhetsbarriär. Personer benämns också på det sätt som de själva definierar sig, till exempel benämns personer med palestinskt ursprung som palestinier och inte som israeliska araber.

– Vi beskriver också det dagliga livet för minoriteter av olika slag och hela bredden av händelser på Västbanken och i Gaza, inte bara våldsamheter.

Det är viktigt att inte vara en bildbyrå utan utveckla de kollektiva delarna.

– För oss innebär det att vi lägger mycket energi på interna processer, där vi stöttar och utbildar varandra. Jag har lärt mig mycket, både teknik och mer konceptuella grejer, av de andra medlemmarna, säger Oren Ziv.

Bilder används i rättegångar

Gruppen har ingen ambition att ses som balanserade isin rapportering. All verksamhet styrs av deras politiska agenda.

– Det är självklart för oss och inget som vi försöker dölja. Å andra sidan finns det inte någon objektivitet hos de stora medierna heller. Skillnaden är bara att vi låter bli att dölja det. Men vi hittar aldrig på något, vi berättar bara verklig­heten ur vår synvinkel.

Vad är er synvinkel?

– Vi är emot israelisk ockupation av Västbanken, Jerusalem och Golanhöjderna. Vi är emot förtryck och diskriminering av palestinier och andra minoriteter som är israeliska medborgare och vi är emot det koloniala projekt som pågår här.

Eftersom kollektivet har medlemmar på alla sidor av Israel och Gaza kan de bevaka händelser från olika perspektiv och kombinera dessa till en bredare berättelse.

– Vi anser att bilderna också tillhör de personer som vi fotograferat och bilderna användas ofta i demonstrationer, Facebook, oberoende tidningar eller kampanjer, säger Oren Ziv.

– Våra bilder och filmer används också i rättegångar för att försvara aktivister som blivit arresterade, säger Karen Manor.

– Från början såg vi som vår roll att dokumentera övergrepp, men i takt med att allt fler skaffat mobiltelefon och att många organisationer delar ut kameror så har det ­behovet minskat. Vilket är jättebra, eftersom vi inte kan vara överallt samtidigt, säger Oren Ziv.

– Vi frågar oss varje dag, vad vår roll som aktivistfotografer är i en tid när alla har en kamera? Vad är viktigt för oss att göra nu?, säger Keren Manor.

Vad är viktigt?

– Jag tror samarbete är en viktig del. Och att bidra med vårt långa och breda perspektiv. Där har vi en unik möjlighet att bidra, säger Oren Ziv.

– Vi måste också fråga oss vad människor behöver av oss. Många vill att vi ska vara med. De behöver fotografer när någon ska vräka dem från sitt hem, säger Keren Manor.

Hon talar av egen och väldigt konkret erfarenhet.

Umm al-Hiran, januari 2017

Det är fortfarande mörkt ute. Klockan är fem på morgonen när polisen kör fram till beduinbyn i Negevöknen i södra Israel. Flera av familjerna ska vräkas och husen rivas. Bybornas släktingar, som förvisades hit för 60 år sedan av den israeliska armén, har byggt husen utan bygglov. Byn ska nu jämnas med marken för att ge plats åt ett nytt israeliskt bostadsprojekt.

Vräkningen har efter protester skjutits upp flera gånger, men de flesta familjer har nu lämnat sina hem inför hotet om våldsam vräkning.

En man har dock stannat kvar och sovit en sista natt i bostaden. När han hör att polisen närmar sig sätter han sig i sin bil för att köra därifrån för sista gången.

ActiveStillsfotografen Keren Manor har tillbringat natten i byn, som så många gånger tidigare. Hon är uppe med sin kamera när mannen kör iväg.

– Det första vi hörde var ljudet av polisens vapen, sen blev det kaos.

Med det var inte det som israelerna vaknade upp till på morgon-tv-nyheterna.

– Polisen beskrev det som en terrorattack och spärrade av hela området kring byn så att ingen kunde ta sig hit.

Enligt polisen hade en terrorist kört över flera polismän och dödat en. Han hade sedan skjutits ihjäl av polisen.

– Vi publicerade direkt ögonvittnesskildringar som motsade polisens uppgifter, men de plockades inte upp av ­särskilt många.

Polisens berättelse levde i flera dagar nästintill oemotsagd. De offentliggjorde till och med sina filmer från ­drönare av händelsen för att visa att det var en terrorattack.

Samtidigt är ActiveStills-medlemmen Oren Ziv i London för att studera. Via sina kontakter vid University of London får han hjälp att snabbt analysera polisens film tillsammans med de bilder som Karen och annan fotograf på plats fotograferat vid händelsen.

– Resultatet av den kombinerade analysen av mate­rialet är tydligt. Polisens version att det ska röra sig om en terrorattack stämmer inte. Mannen körde varken fort eller ­aggressivt, han hade strålkastarna tända hela tiden, tvärt emot vad polisen hävdat, och han hade tappat kontroll över bilen och kört över flera poliser först efter att han blivit skjuten av polisen, säger Keren Manor.

– På det här sättet kunde vi visa att polisen ljög. Det blev en stor nyhet och berättelsen om händelsen ändras i media. Genom att dels vara på plats och dels bearbeta materialet tillsammans med andra lyckades vi ändra diskursen. Om vi inte gjort det hade det bara funnits polisens historia: En terrorattack i en beduinby i samband med vräkning, säger Oren Ziv.

– Vi har under de här åren haft flera liknande framgångar när vi beskriver händelser så som vi upplevt dem, många gånger i direkt kontrast mot hur de beskrivs i de stora medierna.

Ändrade diskursen

För att lyckas var Keren Monor tvungen att vara på plats i byn redan kvällen innan, vilket de andra fotograferna och journalisterna inte var.

– Vi hade varit där flera gånger innan men fått åka därifrån utan att något hänt. Ändå fortsatte vi komma dit, till skillnad från andra media, som tröttnar när det inte händer något snabbt, säger Karen Manor.

– Ledde det här avslöjandet till att Israel straffade poliserna och bad om ursäkt till den skjutna mannens familj? Nej, men det ändrade diskursen. Det var en viktig seger för byn också, säger Oren Ziv.

Någon ringer på dörrklockan och Kerens hund, som legat och dåsat i skuggan bredvid oss rusar upp och börjar skälla vid planket som skiljer den lilla trädgården från gatan. Det visar sig vara gasmannen som kommer för att skifta gasflaskor.

Efter några minuter är de tomma flaskorna bytta mot fulla och hunden har lagt sig tillrätta igen. Kerens partner kommer ut på gården med deras bebis. Det är dags att amma.

Delar era släktingar era åsikter?

Båda skruvar på sig. Keren koncentrerar sig på amningen.

– Delvis, säger Oren efter en stund.

Han har återgått till titta på datorn i knät. Plötsligt ändras hans ansiktsuttryck, han spänner käkarna och ögonen fladdrar snabbt över skärmen som om han letade efter något. Efter en liten stund skjuter han ifrån sig datorn och lutar sig tillbaka i soffan och ler stort.

– Jag har hittat den! Jag visste att jag kände igen scenen! Vi har fotograferat samma situation utan att veta om det från var sin sida om stängslet! Jag valde bort bilden när jag tog den och la aldrig upp den i arkivet eftersom det inte var någon bra bild, men nu när jag såg Mohammeds bilder från samma dag så tyckte jag att jag kände igen de där tre männen.

Utan att veta om varandra i stunden har Oren Ziv och Mohammed Zaanoun fotograferat samma grupp människor vid veckans demonstration mot den israeliska ockupationen vid gränsstängslet som pågått hela april och ska fortsätta till mitten av maj. Mohammed Zaanoun från Gazasidan och Oren Ziv med 600 mm-objektiv från den Israeliska.

De israeliska fotograferna tillåts inte komma nära av säkerhetsskäl, så kraftigt teleobjektiv är enda sättet att komma nära. På gazasidan finns ingen myndighet som begränsar fotografernas tillträde, däremot riskerar de beskjutning från den israeliska armén om de bedöms utgöra ett hot.

Medlemmarna i ActiveStills träffas ungefär varannan månad, oftast någonstans på Västbanken eftersom fotograferna där inte kan ta sig till Tel Aviv eller Jerusalem. Medlemmarna verksamma i Gaza är med via Skype eftersom de inte kan ta sig någonstans.

Alla gruppens medlemmar har andra jobb vid sidan av, de flesta som fotografer eller fotolärare. En av dem är Faiz Abu Rmeleh som arbetar på en gymnasieskola i Jerusalem.

Jerusalem, 2018

Två pojkar möter mig springande på den varma skolgården. De säger att jag ska komma med dem, att Faiz väntar på mig uppe i klassrummet. De är uppspelta. Är deras lärare en kändis? De kan knappt bärga sig för att få visa upp beviset för detta kändisskap (mig) för Faiz och sina klasskompisar.

Klassrummet med plats för 40 elever ligger på andra våningen i den sandfärgade bygganden precis utanför Herodesporten och gamla Jerusalem.

Faiz Abu Rmeleh undervisar 15-åriga pojkar i fotografi två dagar veckan. Resten av veckan fotograferar han själv. Dels uppdrag och egna projekt och dels för ActiveStills.

Faiz sitter på lärarens plats direkt till vänster in i klassrummet. Lektionen har precis börjat men de flesta är iväg för att hämta ut kameror. En handfull nyfikna 15-åringar hänger runt sin lärare medan vi påbörjar intervjun.

– Jag bor i gamla stan i Jerusalem precis som många av eleverna, men eftersom vi har så olika bakgrund så ser vi helt olika saker. Jag är fotojournalist och medlem av ett fotokollektiv, så jag ser vissa saker. De ser helt andra saker och jag lär mig minst lika mycket av dem som de av mig, säger Faiz Abu Rmeleh.

Jerusalem, maj 2013

Under Jerusalemdagen, som Israel firar till minne av återföreningen av östra och västra Jerusalem efter sexdagarskriget 1967, fotograferar Faiz Abu Rmeleh medan flera barn blir gripna vid Damaskusporten i samband med protester.

– När jag filmar tittar jag bara i kameran. Plötsligt upptäcker jag att jag är omringad av poliser. Jag försöker komma därifrån men blir fasthållen i ett strypgrepp. Många av de andra fotograferna på plats blir upprörda eftersom jag är en välkänd fotograf i Gamla Jerusalem. Det slutar med att en av dem blir arresterad tillsammans med mig.

De båda fotograferna sätts i en bil. Faiz pratar inte hebreiska och den andra fotografen pratar inte arabiska, men de lyckas ändå kommunicera. De båda lär känna varandra där i bilen. Den andra fotografen heter Oren Ziv och han är medlem i ActiveStills.

Plötsligt öppnar polisen bilen och säger åt Oren att han är fri att gå. De ber om ursäkt och säger att de tagit honom av misstag.

– Men han sa nej. Han sa att vi gripits vid samma situation, att vi båda är fotografer och att ingen av oss har gjort något fel. Han avslutade med att säga att om de ville släppa honom så var de tvungna att släppa mig också. Annars ­skulle han stanna i bilen.

– Då bad de oss att sticka iväg båda två.

Kraften i gruppen

Innan fotograferna skiljs åt säger Oren till Faiz att han kan hjälpa honom om polisen skulle driva fallet vidare senare. Han berättar att han har vänner som har dokumenterat allt och som kan komma till domstolen om det skulle behövas.

– Han berättade om ActiveStills och bjöd in mig till deras nästa möte.

Någon månad senare träffas Faiz resten av ActiveStills på deras möte i Ramallah på Västbanken och sedan dess är han medlem i gruppen.

– Jag gillar det kollektiva arbetet, kraften i gruppen. Olikheterna är en styrka. Jag ser det hela tiden bland mina studenter också. Alla bidrar med sina erfarenheter och synsätt. Tillsammans utvecklar vi fotografin som uttrycks­medel.

Men för Faiz är fotografkollektivet mer än fotografi och aktivism.

– För mig handlar det inte bara om att dokumentera ockupation och förtryck. Medlemmarna är också mina vänner och familj. Det israeliska systemet försöker att hindra umgänge mellan israeler och palestinier och mellan ­palestinier på olika platser. Genom arbetet med ActiveStills försöker vi bryta den här blockaden mellan människor.

Metoden bygger på att visa sin verklighet och ta del av andras.

– Det är ett sätt att lära känna och lita på varandra. Jag upplever att vi åstadkommer verklig förändring genom vårt arbete.

Medan vi pratar samlas en grupp elever runt Faiz. När vi avbryter intervjun för att jag ska fotografera Faiz utbryter en hetsig diskussion mellan honom och eleverna.

Vad säger de?

– De säger att jag kommer bli arresterad för det jag säger till dig.

Tror du det också?

– Nej, nej. Det här är mitt liv. Jag säger bara som det är.