Reportage: Häng med på bilfotografering

– Egentligen bara plåt så de är ju inte jättesexiga ur fotoperspektiv, säger Glenn när vi ger oss iväg. Kamera Bild har stämt träff med Glenn Lindberg som arbetar som fotograf på tidningen Teknikens Värld. För de som är obekanta med publikationen är det en tidning som handlar om bilar. Jag ska få följa med ut på Roslagens vägar för att fotografera en BMW 320D, en hyfsat standardmässig kombi, inget extravagant.

Vi sätter oss i varsin bil åker ut mot dagens första fotoplats. Tanken är att hitta en kurva där det blir bra att fotografera en medåkningsbild. Alltså att man fotograferar bilen från en annan bil. Det är en av de bilder som Glenn brukar ta för biltesterna i tidningen. Det ska vara lite fart och fläkt, inte bara detaljbilder. Efter några kilometer på en landsbygdsväg som slingrar sig likt en grå orm genom åkrar, hagar och skog hittar han en bra plats att fotografera på. Vi stannar på en liten parkeringsficka och kliver ur för att inspektera vägen.

– Vi kör här istället, det blir bättre, säger Glenn när han ställt sig på en sten för att få lite överblick. Med auktoritet och erfarenhet pekar han med hela handen mot nästa kurva som ligger bakom en liten kulle.

– Gräset här kommer att hjälpa till för att få lite fartkänsla, förklarar han och pekar på det långa gräset som växer i vägkanten.

Det är bra med kurvor när man ska ta medåkningsbilder för då är det lättare att skära bort horisonten. En horisont blir en fast punkt som inte kommer att röra sig i bilden om man åker på en rak väg och då försvinner mycket av fartkänslan. Kör man däremot i en kurva så rör sig allt runt om bilen och det ser snabbare ut.

Vi åker runt svängen och parkerar bilarna längs vägkanten. Den lilla blåa först och dagens motiv bakom. Nu är det dags att montera upp kameran. Glenn plockar fram ett stativ, tre rejäla sugkoppar med kulledshuvuden och en magic arm.

Genom att pumpa fast två sugkoppar på sidan av bilen och den tredje bakpå tillsammans med en magic arm fäster han sedan sitt trebensstativ rakt ut åt sidan. Jag ser på med viss skepsis, jag utgår från att Glenn har koll på vad han gör, men i mina ögon ser riggen ut som ett avancerat sätt att skrota sin kamera.

– Hur stabila är de där? frågar jag försynt och nickar mot sugkopparna.

– De är stabila här inne vid bilen, säger han och drar lite i den ena sugkoppen. Men här ute gungar det en del när man kör, fortsätter han och lägger handen på kulleden på sitt stativ som nu sticker ut runt en och en halv meter från bilens långsida. På insidan av kurvan så klart, annars hade det blivit lite svettigt vid ett möte. Fotar man en innerkurva får man dessutom med mer av den bakomliggande bilens sida.

– Det är inte helt lätt att få bra bilder med den här riggen. Jag kör oftast en slutartid på mellan 1/13 och 1/20 och eftersom stativet gungar så mycket krävs det många exponeringar innan bilden sitter. Ofta kör vi med flera bilar samtidigt och då kan det vara riktigt knepigt. En bil kan vara skarp och en annan kan vara suddig och då fungerar det inte. Nu har vi ju bara en bil så då går det nog ganska fort, berättar han medan vinkel på kameran ställs in.

När Glenn är nöjd med hur kameran sitter ger han föraren David några korta instruktioner om hur han ska köra, ganska nära och i jämn fart. Eftersom vi bara är tre personer så kör jag bilen som kameran monterats på. Glenn vevar ner framrutan och sätter sig på dörren med överkroppen utanför bilen och har sin pocketwizard i högsta hugg för att kunna utlösa kameran i rätt ögonblick. Jag lägger i ettan och rullar iväg, någon högre växel än så behövs inte. Eftersom slutartiden ger rörelseoskärpa på väg, bakgrund och förgrund så ser det ut att gå betydligt snabbare än de toppfarter runt 14 kilometer i timmen vi når upp i. Vilket är ganska skönt för min del då jag hade blivit ganska nervös om Glenn hade hängt ut genom fönstret i högre farter. Första rundan ligger vi lite fel och den gropiga innerkurvan gör att kameran studsar lite väl mycket där längst ut på sitt stativ. Vi backar tillbaka och jag tar en lite vidare sväng runt den gräsiga kurvan.

– Den där gången blev det ganska bra men vi kör en till, säger Glenn medan han tittar på bilderna.

Den här gången startar vi lite längre bak för att få en längre sträcka med jämn fart och nu sitter bilden.

– Där har vi den, ropar Glenn när han bläddrar igenom bilderna i kameran.

Nu är det dags för en porträttbild i miljö om man så säger. Planen är att hitta en schysst miljö och ställa upp blixtarna. Vi sätter oss åter i bilarna och rullar iväg längs den lilla vägen. Glenn bromsar in vid flera små grusvägar, vissa får äran att väljas ut för en närmare inspektion. Några vägar tar slut utan att ha erbjudit något tillräckligt intressant, på en annan väg avvisas vi av en bestämd herre som skrattar när vi säger att enligt gps’en ska det gå att fortsätta framåt. Det går minsann inte och vägen är privat så att fortsätta blir det inte tal om ändå. Till slut hittar vi en plats som Glenn tror på. David parkerar kombin och Glenn börjar plocka fram Profotoblixtarna. Planen är att fotografera i motljus och lätta upp skuggsidan med blixtarna. Problemet är bara att himlen har gått från att vara i det närmaste perfekt till att molntäcket har skingrat sig och solen nu lyser starkt trots att klockan är närmare åtta på kvällen. Medan Glenn riggar i ordning sina blixtar kommer en man förbi med sin hund och undrar vad det är vi gör. Det visar sig att han har koll på Teknikens Värld och själv är bilintresserad, han frågar dessutom om vi vet om det kostar något att ringa brandkåren för att få ner en katt från ett ladugårdstak. Efter pratstunden går han vidare och ringer brandkåren för att den lilla kissen ska få komma ner till marken igen. Glenn tar några testbilder men är inte nöjd med resultatet.

– Vi väntar ett tag och ser om solen går i moln igen så blir det bättre.

Vad är då egentligen det bästa vädret att fotografera bilar i, undrar jag.

– Optimalt är väl molnigt med en dramatisk himmel, kanske lite regn i luften och så en smal strimma ljus som bryter igenom molnen och träffar precis på rätt ställe på bilen, förklarar han.

– Hur ofta får man såna förhållanden då, undrar jag.

– Jag har då aldrig fotat i sånt väder så jag skulle väl säga väldigt sällan, skrattar Glenn.

De värsta förhållandena, som till skillnad från de bästa faktiskt inträffar ibland, är när en svart bil ska fotograferas i starkt solsken. Då är det nästan omöjligt att få en bra exponering, framför allt om man dessutom ska fotografera en vit bil i samma bild.

Medan vi väntar på att solen ska parkera bakom ett moln pratar vi om hur Glenn brukar hitta sina ställen att fotografera på.

– Det är lite olika, det beror ju så klart på vad det är för bil. Men oftast så snackar jag ihop mig med reportern för att se vad det ska vara för känsla i bilderna. Sen jobbar man utifrån det. Eftersom vi reser runt i många olika delar av landet för att fotografera så är det ibland svårt att hinna scouta i förväg, så man får hålla koll på gps’en och vara uppmärksam när man kör runt, berättar han.

Tidningen har även en reporter som är stationerad i Göteborg så ibland åker Glenn ner dit för att fotografera och det gillar han.

– Göteborg är en mycket mer fotogenisk stad än Stockholm, menar han.

Jag frågar Glenn om hur han hamnade i den här genren av fotografi och det är tydligen en historia han inte har något emot att berätta.

– Det är en ganska rolig historia så jag gillar att berätta den, säger han och börjar.

– För drygt sex år sedan var jag och ett gäng kompisar iväg och backpackade i Kambodja. På en bar där träffade vi på en svensk så vi satte oss och pratade med honom. Det visade sig att han jobbade som fotograf på Teknikens Värld. Jag hade någon billig systemkamera och var intresserad av att fotografera. Jag frågade honom hur man gjorde för att få jobb som fotograf och då fick jag hans kontaktuppgifter och sa att jag skulle höra av mig när jag kommit hem. När jag väl gjorde det ordnade han så att jag fick en praktikplats där och nu har jag jobbat för dem i sex år, avslutar han och skrattar.

Solen hänger envist kvar och skriker ut sina starka strålar ner mot bilen och fotografen, som nu börjar fundera på att se sig om efter en annan plats att fotografera på. Längre ner mot den ladugård där katten satt fast i taket står en stor betongfålla som fångar Glenns intresse. Han knatar ner mot fållan för att inspektera. När han kommer tillbaka visar det sig att det blir ett mycket bättre ställe att fotografera på och vi börjar packa ihop. När mannen som hyr gården kommer förbi igen frågar Glenn om det är okej att vi fotograferar där. Det ska inte vara några problem säger han, så länge vi inte är i vägen för brandkåren som nu är på väg för att plocka ner katten. Sagt och gjort så körs bilen ner i fållan och Glenn tar återigen fram blixtarna. Den här gången sätter han en stor softbox på den ena blixten och låter David hjälpa till att hålla stativet så att ljuset faller från en bra vinkel.

– Jag brukar försöka låta blixtljuset komma från ungefär samma håll som solljuset skulle komma ifrån, så det blir väl ungefär 45 grader uppifrån. Vanligtvis använder jag inte softboxen heller för den ger så stora reflektioner i plåten, förklarar han. Glenn tar en serie bilder där David får rikta blixten mot olika delar av bilen. Vi tittar igenom bilderna och Glenn pekar på skärmen på sin kamera och berättar hur han ska sätta ihop den slutgiltiga bilden utifrån de olika blixtbelysta bilderna.

Glenns utrustningslista består av en Canon 5Dmark III och ett 24-70 som används till 80 procent av alla bilder, han har också en 16-35 men den använder han sällan.

– Egentligen blir det allra bäst med en fast 50’a. Och trots att det lätt blir en materialsport så är egentligen ögonblicksbilderna som blir bäst. När man ser bilden, tar upp kameran och knäpper av, tycker han.

Jag frågar om han har några tips till aspirerande bilfotografer och då svarar han:

– Börja med att skita i alla specialriggar och allt sånt åk ut och sätt dig i bakluckan på din polares volvokombi och fota. Alla dessa riggar hjälper så klart till för att ge bra och variarade bilder, men de kräver mycket tid och arbete för att få en bra bild, det är enklare om man fotar.

Andra tips är att ta det lugnt med vidvinkeln och försöka fota från midjehöjd ungefär. Han menar också att miljöerna är viktiga. Bilen är trots allt bara plåt, som han säger själv.

Ett graduerat gråfilter kan också vara bra att ha för att jämna ut exponeringarna mellan en ljus himmel och en mörk förgrund.

Egentligen är inte Glenn speciellt bilintresserad, inte mer än vad som kommer med jobbet.

– Det är ju egentligen bara plåt, säger han. Veteranbilarna som de ibland fotograferar tycker han är de roligaste motiven.

– De har ju en patina och har liksom en historia, då blir det lite mer fotografiskt än bara en blank, ny bil.

Medan Glenn fotograferat har en brandbil dykt upp och svängt in bakom ladugården. När större delen av utrustningen är nerplockad kommer mannen som ringde brandkåren med en lite kattparvel i famnen. Den är onödigt söt och behöver tydligen ett nytt hem. Vare sig Glenn, David eller jag känner dock att vi på stående fot kan ta hem en kattunge. Den får därför bo kvar på gården, troligen med en nyfunnen kunskap om att inte klättra så högt upp i taket på ladugården. Medan kattungen jamar glatt över att få vara nere på marken igen sätter sig Glenn i bilen och rullar iväg på de slingriga vägarna. Han är färdig för ikväll, men imorgon är en ny dag med nya bilar att fotografera.