https://www.kamerabild.se/artiklar/reportage/kamera-bilds-fotoresa-gatufoto-i-london-en-utmaning
546719
Reportage
Reportage

Kamera & Bilds fotoresa: Gatufoto i London – en utmaning

● BILDSPEL Gatufotografen Mats Alfredsson under Kamera & Bilds resa till London tillsammans med Zoom Fotoresor.

Totalbetyg

Längs Londons gator vandrar fotograferna fram, för att fånga människor på bild som de inte känner. Den erfarne gatufotografen Mats Alfredsson visar hur han går tillväga, och framför allt: varför han gillar »street« så mycket. »Fastnar man i det här, är det svårt att komma ur det. Man får kickar och blir smått beroende av det«, säger Mats under Kamera & Bilds resa till London tillsammans med Zoom Fotoresor.

Vad är det som oroar er mest? 

– Att prata med folk. Jag är väldigt tyst egentligen, svarar en i gruppen på Mats Alfredssons fråga.

– Du behöver inte prata med folk, du kan se go och glad ut, säger han och ser själv så ut. 

Mats Alfredsson är gatufotogra­fen som de senaste 15 åren passionerat har ägnat sig åt »street photography«. Nu vill han att personerna framför honom ska bli lika passionerade, när han under en helg i London delar med sig av sina erfarenheter. 

– Det här har definitivt förändrat mitt liv. Människorna jag har mött, platserna jag har fått vara på – allt tack vare fotograferingen, säger Mats.

 

Foto: Johan Wessel
14 förväntansfulla deltagare ger sig ut på Londons gator, för att ägna sig åt gatufoto med Mats Alfredsson.

 

De 14 deltagarna ser förväntansfulla ut och kanske en gnutta nervösa, där de sitter på en pub i stadsdelen Kensington. Snart ska de bege sig ut i folkvimlet. Linus Paulsson från Växjö känner sig redo att börja fotogra­fera. Han anmälde sig spontant till Londonresan, arrangerad av Zoom Fotoresor tillsammans med Kamera & Bild, efter att i höstas ha sett Mats föreläsa på Fotodagen i ­Göteborg.

– Jag tänkte att det här kunde vara kul. Jag hoppas bli utmanad, och tror det finns otroligt mycket att lära, säger Linus.

 

Vad blir den största utmaningen?

– Att ta alla typer av bilder som man kan tänkas vilja ta. Jag är inte feg, men ibland väljer man att inte ta en bild trots att man borde det.

Linus ser även fram emot att i London få ägna sig åt sitt stora intresse.

– Det ska bli kul att fokusera på foto under så många dagar, med andra som har samma intresse. Det kan aldrig bli fel.

 

Foto: Johan Wessel
Gatufotografen Mats Alfredsson diskuterar med Linus Paulsson inför dagens fotografering.

 

Gatufoto, eller »street photography« som dess utövare ofta väljer att benämna det, handlar om att ge sig ut på gatorna för att fånga ögonblick och händelser som inte är arrangerade. Det är grundprincipen, även om »street« i dag har förgrenat sig i en mängd olika uttryckssätt. Den sociala aspekten är till exempel något som kan skilja sig åt mellan olika gatufotografer.

– För mig är det väldigt socialt att hålla på med »street«. Jag tycker om att prata med folk medan andra är precis tvärtom – pratar aldrig med en enda människa. Så det finns olika skolor, säger Mats.

Men även om tillvägagångssätten varierar, handlar det för alla om att öva upp en sak: skickligheten i att se bilder. 

– Ju mer ni tränar på att se små händelser, desto bättre blir ni på att upptäcka nya saker. Det handlar om träning, sporrar Mats sina resedeltagare.

Linus har en fråga: »Hur ofta går du runt och hur ofta står du still för att invänta motivet?«

– Till 90 procent går jag omkring. Men det gäller att gå långsamt, för annars missar man saker och ting. Mycket handlar om att försöka förutse. Ser jag till exempel en person med en knallgul hatt 200 meter bort, då kan jag bara hoppas att personen fortsätter gå i samma riktning.

Hamburgaren på tallriken är uppäten och det är dags att ta tunnelbanan in till Londons mer centrala delar. Mats skickar med en uppmaning.

– Ni ska inte vänta på att vi kommer till Leicester Square, för så fort vi går ut genom dörren ska linslocket av. Då börjar fotograferingen! 

För säkerhets skull lägger han till:

– Se bara till att inte bli överkörda, trafiken körs på väns­ter sida.

– Ja, just det. Man ska titta åt »fel« håll, konstaterar någon med ett skratt.

 

Foto: Johan Wessel
Med hjälp av Londons tunnelbana går det smidigt att ta sig runt. Här är hela gruppen på väg mot nya fotomiljöer, med Åke Winkvist i mitten.

 

Söker det som sticker ut

Joanna Giota från Göteborg har gatufotograferat i ett par år, och även tidigare deltagit i kurser med Mats. Nu slår hon följe efter honom längs med Coventry Street, fram mot ­Piccadilly Circus. Det är gott om människor överallt, denna fredagseftermiddag.

– Det finns mycket att se, men jag hinner inte alltid fotografera. Det är jättekul att försöka fånga miljön, människorna och deras uttryck. Jag vill framför allt fånga uttryck, det är min grej, säger Joanna. 

 

Vad är det du söker hos människorna?

– De som har något i ögonen eller i kroppsspråket som gör att det känns intressant. Det handlar inte bara om kläder, hur människor uttrycker sig på det sättet. Det är något annat. Man ser det när man ser det – det går inte att beskriva.

 

Foto: Johan Wessel
»Det är jättekul att försöka fånga miljön, människorna och deras uttryck. Jag vill framför allt fånga uttryck, det är min grej«, säger Joanna Giota. Här är hon vid Camden Market.

 

En bit längre fram strosar Linus runt. Han letar också efter människor som sticker ut. Enligt honom kan det vara tatueringar, piercings eller stora hår – »något som gör att man ler när man ser personen«. 

Två tjejer passerar honom på gatan och Linus knäpper en bild. Ett ögonblick senare vänder de tillbaka och går fram till honom.

– Ursäkta, tog du av misstag en bild av oss?

– Det stämmer att jag tog en bild av er, men inte av misstag. Vill ni se?

– Gärna.

Linus håller upp kamerans skärm, så att tjejerna kan se resultatet. De verkar belåtna.

– Wow, jättefin. Kan vi få den?

Linus ger sin mejladress och ber dem att höra av sig.

 

Foto: Johan Wessel
I London är det »100 procent okej att fotografera människor i offentlig miljö«, förklarar Mats för resedeltagarna.

 

Mitt i händelsen

Eftermiddagen övergår i kväll och deltagarna är alltjämt redo att fånga bilder, även inne på puben där de står med kameran i ena handen och en öl i den andra. Morgonen därpå är det dags att titta på resultaten när gruppen ses för en genomgång. Medan bilderna växlar på duken framme i konferenslokalen ger Mats feedback.

 

Foto: Johan Wessel
Eftermiddagen övergår i kväll och deltagarna är alltjämt redo att fånga bilder, även på puben där de står med kameran i ena handen och en öl i den andra.

 

En hel del gatumusikanter har förevigats, vilket inte är så konstigt eftersom det finns gott om dem i London. »Sitting ducks« kallar Mats dem, och menar med uttrycket att de är lättfotograferade – och därmed ofta ointressanta. Först när någon annan person väljer att interagera med artisten kan det eventuellt uppstå en situation som blir spännande. Annars rekommenderar Mats att rikta kameran mot andra motiv och människor.

Flera tips avlöser varandra, som att snabbt gå ned på knä för att ta bilden. »Prova det!« uppmanar Mats. Även valet av objektiv diskuteras, och Mats berättar att han i dag bara fotograferar med 21mm och 35mm.

– Med en vidvinkel är du mitt i bilden. Men när du sätter på ett teleobjektiv, 150mm och uppåt, då komprimeras allting och man ser direkt att det är fotograferat med ett teleobjektiv. Det blir distans. Det kan vara en väldigt bra bild, men jag väljer bort den. Jag vill känna att jag är där, precis alldeles intill – i ögonblicket. Det är min filosofi, förklarar Mats och ser genast ett tydligt exempel på sitt resonemang, när en av deltagarna visar en bild av en gammal man på väg upp i rulltrappan från tunnelbanan. Hans ögon är fästa vid fotografen som står ett par trappsteg ovanför.

– Ett bra exempel på att vara med i situationen, där jag kan sträcka fram handen och ta på personens näsa. Det finns de som säger att ögonkontakt inte känns »street«, men jag tycker precis tvärtom – ögonkontakt kan tillföra hur mycket som helst, säger Mats.

 

Foto: Johan Wessel
Mats Rydehäll är i Shoreditch som bjuder på mycket graffitimålningar. En konstnär får vara glad om dess muralmålning är synlig mer än ett par dygn innan den målas över med något nytt.

 

Läser av kulturen

Ny bild, en liten flicka som är ute på stan med sin mamma. Hur ska egentligen en gatufotograf förhålla sig till minder­åriga? Gruppen diskuterar och för Mats beror det på omständigheterna och den kultur han befinner sig i.

– När jag var i Rom för någon månad sedan var det inga problem att fotografera barn. Föräldrarnas reaktion var ofta: »kul, du fotograferar mitt barn«. Men hemma i Sverige kan man bli anklagad för både det ena och andra. 

Mats har därför som regel när det gäller barn, oavsett vilket land han befinner sig i, att föräldrarna ska acceptera fotograferingen. Han gör det genom att vara tydlig med sin kamera och snabbt läsa av föräldrarnas blickar, för att se om de tycker det är okej att han tar bilder. 

Andra känsliga situationer kan vara de som utspelar sig på badstränder, menar Mats.

– Fotograferar du på en svensk badstrand kan du vara hyfsat säker på att polisen kommer. Flera har då säkert ringt och sagt: »det är en snuskig människa här som fotograferar på stranden«. Men fotograferar du på en internationell strand som Copacabana springer folk efter dig och säger: »jag såg att du tog bilder, varför tog du ingen bild på mig?«. Det är precis tvärtom. Det gäller att läsa av kulturen och hur det fungerar på platsen. Även om det är tillåtet att fotografera, är det väldigt dumt att utsätta sig för en situation som kan förstöra din dag.

 

Foto: Mikael Jakobsson
Resedeltagarnas egna gatufoto-bilder från London: Mikael Jakobsson har här fotograferat i området kring Shoreditch.

 

Väljer höga ISO-tal

– Vilka inställningar använder du?

Frågorna under förmiddagens genomgång blir allt mer specifika och Mats svarar öppenhjärtligt.

– Man hamnar alltid i dåliga ljusförhållanden. Även om det är solljus så kanske jag kliver in på en bar eller i tunnel­banan. Därför fotograferar jag normalt med rätt höga ISO:n, i princip aldrig under 1500. ISO-ratten är nog den jag vrider mest på under en gatufoto-dag. För kommer jag in i en mörkare miljö, då vrider jag upp ISO. Sen försöker jag att ha så stor bländare som det går, mellan 4 och 2,8.

Mats fotograferar med en Fujifilm X100F och en Leica M 240. Med den senare, som har manuell fokus, väljer han många gånger mindre bländare för att skapa ett större skärpedjup – och göra det lättare att få skärpa när ögonblicket dyker upp. Med en bländare kring 5,6 eller 8 vet han att skärpan finns från cirka 0,8 meter upp till 5 – om han använder ett vidvinkelobjektiv.

– Jag fotograferar för det mesta ifrån max två meter, så när jag är ungefär två meter ifrån motivet tar jag upp min kamera och trycker av – då sitter skärpan. Jag behöver inte fundera på var jag har satt skärpepunkten. 

 

Foto: Christer Folkesson
Resedeltagarnas egna gatufoto-bilder från London: Christer Folkesson fångade det här ögonblicket, som Mats senare utsåg till resans bild.

 

Resans bild väcker tankar

När det växlas över till nästa bild hörs ett imponerande »wow« från flera i gruppen. 

– Hörde ni, utbrister Mats och börjar analysera bilden:

– Vad fasiken händer – tror hon på honom eller inte. Vad har han sagt till henne. Håll med om att den här bilden har så mycket: blicken, hur ögonen passerar utanför glasögonbågen, händerna. 

Mats gillar bilden som föreställer ett par som sitter med varsitt glas på en pub. Kvinnan tittar skeptiskt på mannen som är upptagen av sin mobil. Senare ska Mats komma att utse den till resans bild, som är fotograferad av Christer ­Folkesson från Vällingby. 

– Det finns mycket att tänka på i den här bilden, den är ruggigt bra. Jag gillar färgen och tycker den skitskön, säger Mats nästan lyriskt. 

Omringad av storvuxna killar 

Då var det dags igen – ut på gatorna. I dag står Camden Town på programmet, och då framför allt Camden Market som förutom sina marknadsstånd även bjuder på människor med alternativa livsstilar. Som upplagt för ett stort mått av fotograferande, men Mats har skickat med en brasklapp om punkarna. 

– Det är enkelt att fotografera punkare med hår som står åt alla håll, men leta efter andra motiv istället. De tycker inte om att bli fotograferade, de känner att de har blivit utnyttjade och uthängda genom åren. Bland punkarna har jag råkat ut för rätt många fingrar och glåpord.

Deltagarna har nu lärt sig att ha kameran ständigt redo, och på väg ned i tunnelbanan får Linus syn på en tjej som han tycker ser spännande ut. Han lyfter kameran och tar en bild. Men snart är han omringad av flera storvuxna killar som börjar ifrågasätta hans fotograferande.

»Vad var det egentligen som hände där?« frågar jag när Linus har lyckats ta sig ur situationen. 

– Jag fotograferade en intressant tjej, med ett specifikt utseende. Hennes kille som var med, var inte helt nöjd med att jag fotade hans tjej. Så vi hade en diskussion om vad som gäller och vad som inte gäller. Det tar ganska lång tid att övertyga någon, och i det här fallet blev det trots allt en ganska dålig bild som jag inte kommer att använda – så jag tog bort den för att inte få någon lång diskussion.

 

Vad sa han? Ville han att du skulle radera bilden?

– Ja, han tyckte det. Jag sa till honom att enda anledningen till att jag tog bilden var för att »du har en intressant person i närheten av dig«. Och då fick jag i alla fall ett leende av tjejen, så det kändes bra att avsluta på det viset. Även om han fortfarande inte tyckte det var okej.

 

Hur kände du själv? Det stod ganska många killar runt dig.

– De var fyra, men Mats hoppade in och gav lite stöd så det kändes gött med någon som kan det här ännu bättre. Man lär sig hela tiden. Jag tror att man kommer få ta den här diskussionen lite då och då och efter ett par, tre gånger kanske man blir van.

 

Nu kanske du har varit med om det värsta för i dag?

– Vi får se. Jag ska försöka fotografera punkare i Camden, och det var inte så uppskattat enligt Mats, säger Linus med ett skratt innan han hoppar in i tunnelbanevagnen. 

 

Foto: Johan Wessel
Uppe på en takterrass pågår en privat fest. Efter att Mats har fotograferat ett par tjejer som är ute och röker, kommer han i samspråk med dem.

 

Hamnar på en privat fest

Framme vid Camden Market kryllar det av människor. Ibland är det så trångt att det knappt går att ta ett steg i någon riktning. Att då samtidigt försöka fånga bilder är svårt tycker Joanna.

– Man får nog bestämma sig för vad man ska fotografera, annars blir man lite förvirrad. Kanske ska jag bestämma mig för ett tema. Det är för mycket som händer samtidigt och då blir man väldigt exalterad och vill vara med överallt på något sätt – men då kanske man inte får med sig några bilder alls. 

Mats och några av deltagarna hamnar så småningom uppe på en takterrass med barservering. I ena änden finns en dörr som leder in till någon slags dagfest. Stämningen bland de som kommer ut från lokalen tycks vara exalterad, med en hög berusningsnivå redan klockan tre på efter­middagen. Ett par tjejer sitter och röker på en bänk utanför samtidigt som de sippar på sina drinkar. Linus tar ett par bilder av dem och frågar sedan om han får gå in på festen för att fotografera. Först blir svaret nej men efter en stund övergår det till ett ja – med vissa förbehåll från festarrangören. De vill också kunna använda bilderna som Linus fotograferar på festen.

Linus accepterar villkoren och försvinner in genom dörren. Först framåt kvällen ansluter han återigen till det övriga resesällskapet.

– Det är som Mats säger, det gäller att försöka utmana och försöka hitta det som inte är det mest logiska. Ställer man frågor så får man svar, och man kan bara få ett nej – nu fick jag ett ja så det var roligt. Att komma in på en plats som jag inte alls hade tänkt att jag skulle komma in på, det var väldigt kul, berättar Linus om eftermiddagen på festen.

Mats tycker nu att gruppen har börjat komma igång, att de har blivit varmare i kläderna.

– De bara växer och blir bättre och bättre hela tiden. Sen i sådana här miljöer, där det är så mycket som händer, då tror jag det handlar lite om erfarenhet att kunna sortera. Det är en vanesak. Om du bestämmer dig för att inte försöka se allting på en gång, utan tar det lite lugnare och låter allting få ta sin tid – då kommer du till slut in i ett »flow«.

 

Foto: Linus Paulsson
Resedeltagarnas egna gatufoto-bilder från London: Linus Paulsson.

 

Ny dag, nya möjligheter. Men först lite reflektioner från gårdagen. Även om det i London är som Mats säger »100 procent okej att fotografera människor i offentlig miljö« har ett par deltagare hunnit bli ifrågasatta. En berättar om en arg man i Camden Market som svor och försökte slå ­kameran ur fotografens hand. »Jag kände inte alls av den situationen innan – att det skulle kunna hända«, säger deltagaren och Mats menar att detta hör till ovanligheterna:

– Vi har med människor att göra. De kan vara på alla möjliga sätt. Någon kan ha bestämt sig för att vilja mucka, någon kan vara påtänd, någon allmänt sned på alla turister som fotograferar. Jag vill bara säga så här: det där händer extremt sällan. Du hade otur, tror jag. Men känner du ­minsta osäkerhet, låt bli att fotografera. Det kommer nya bilder hela tiden. 

Mats tycker det blir allt lättare att läsa av människor, ju mer han ägnar sig åt gatufoto. Och även att låta eventuella konflikter passera. 

– Det är väldigt få fotografer som tycker om att få skäll eller att någon blir förbannad på en, det kan förstöra ens dag. Men ju mer du håller på med det här, desto mer klarar du av sådana situationer. Antingen genom att kommunicera om varför du tog bilden eller bara gå därifrån. Det viktigaste i det läget, det är att släppa all prestige. Det är lätt att säga »jag får lov att ta bilder«. Ja, det kanske du får, men om du hamnar i en konflikt så kanske du ska låta bli. Du måste vara smidig.

Mats berör även situationen i tunnelbanan där Linus blev omringad av ett gäng killar.

– Linus fick den vanliga kommentaren »du kan väl be om lov först«. Men när vi håller på med »street« handlar det om att dokumentera vår samtid och så fort vi ber om lov i förväg – då är det oftast inte »street« längre. Då blir det poserat. Dessutom har ögonblicket du såg försvunnit.

 

Foto: Mats Bergqvist
Resedeltagarnas egna gatufoto-bilder från London: Mats Bergqvist.

 

Stämningen sjuder av liv

Den här söndagen beger sig gruppen till Shoreditch, där Brick Lane Market samlar mycket folk. Området är vad någon beskriver som »hipsterkvarter« och från husfasaderna exponeras besökarna av stora graffitimålningar. Det kreeras flitigt i alla gathörn, och en konstnär får vara glad om dess muralmålning är synlig mer än ett par dygn innan den målas över med något nytt. I alla fall på de mest populära fasaderna. 

Joanna tycker området är spännande.

– Här är det ruffiga miljöer, så det gäller att hitta män­niskor som lever upp till den miljön. Jag har tänkt fotografera människor mot byggnader och graffitin.

Hon ger sig av, hamnar bland annat i Nomadic Community Garden som tycks ha vissa likheter med Christiania i Köpenhamn. I alla fall ligger det en misstänkt sötaktig doft i luften. Ett band spelar utanför en husvagnsliknande byggnad och någon tänder ljus på en tårta. Är det någons födelsedag? Oklart. Joanna försöker fotografera men blir motarbetad.

– Det var någon musiker som svor åt mig »ta inga bilder här«. Men jag känner mig inte kränkt. De vill inte bli fotograferade, de vill vara lite för sig själva.

Joanna går istället tillbaka ut på marknadsgatan där stämningen nu sjuder av liv. 

Flera gatumusiker bidrar till den positiva känslan och på ett ställe dansas det till latinorytmer. Mats blir uppbjuden av en kvinna.

– Jag tog den möjligheten, jag gillar att dansa, säger han efteråt och fortsätter:

– Jag snurrade henne runt, runt, runt med min vänstra hand och fotograferade med kameran i högerhanden. Jag tog alltså bilder mitt i den här dansen.

»Är det street?« frågar han sig själv. Situationen var i alla fall inte arrangerad.

– Hon dansade, var fylld av liv och poserade inte en sekund. Hon struntade i kameran till hundra procent. Mer än så kan man inte komma mitt i en händelse.

Joanna bevittnade dansen och har ett stort leende på sina läppar. Inte bara på grund av hur Mats bjöd på sig själv, utan också för att hon efter flera timmar på Brick Lane har fått väldigt många bilder.

– Jag är euforisk, jätteglad. Det var den bästa miljön hittills, med gatulivet, människorna och byggnaderna. Det var lite lättare att fotografera här, än vad det var i Camden i går. Människorna i Shoreditch bjuder mer på sig själva.

 

Har du lärt dig något i dag?

– Jag lär mig mer och mer om hur jag ska handskas med människor. När jag kan gå fram och när jag får ta ett steg tillbaka, för att respektera andra människors integritet. De behöver inte alltid säga något, du bara känner med hela din kropp – att här är det inte okej med vissa saker. Du utvecklar någon slags magkänsla, ju mer du är ute och provar. 

Leendet på hennes läppar tycks kunna sitta kvar till långt in på kvällen. Hon är nöjd med dagen, och hela resan.

– Om man vill bli en riktigt duktig gatufotograf, så var den här resan jättevärdefull. Jag är så tacksam.

 

Foto: Joanna Giota
Resedeltagarnas egna gatufoto-bilder från London: Joanna Giota.

 

»Gruppen har tagit stora steg«

Mats är även han lyrisk när vi vandrar tillbaka till tunnel­banan för att åka till restaurangen där vi ska äta middag.

– Det var långt över alla förväntningar. Hela det här området är mindre stressat. Även om det är mycket män­niskor, är det lite chillare och coolare.

 

När du kommer till en sådan här plats, hur går du tillväga som gatufotograf?

– Jobbar på att bli en väldigt naturlig del av stämningen. Alltså inte vara en betraktare, utan vara delaktig i det som händer. Det tror jag är hela grejen i det här läget. Det blir en form av »flow«, du flyter med i situationen och händelsen. Stämningen här i dag, den framkallade det som är allra bäst med gatufoto – när det är som en enda stor fest.

 

Tycker du att deltagarna har utvecklats?

– Helt uppriktigt känns det som att gruppen har tagit jätte­stora steg framåt. Det handlar väldigt mycket om självförtroende, känna att det här inte är så farligt. Att man helt enkelt vågar gå in i situationer och trycka på knappen.

 

Foto: Jan Michael Breider
Resedeltagarnas egna gatufoto-bilder från London: Jan Michael Breider.

 

Spännande personligheter

Efter fyra dagar i London är Linus ganska mätt, i alla fall för tillfället. 

– Jag funderade på att gå ut och fotografera i morse, men insåg att jag redan har så många bilder att ta hand om, säger han nedsjunken i en av hotellobbyns fåtöljer.

Han bläddrar runt bland alla sina bilder på datorn och ser redan ett potentiellt problem.

– Jag kommer aldrig att hitta så här spännande personligheter hemma i Växjö. Det är helt otroligt vilka härliga människor det finns här. Där vi var igår, på en kvart såg jag fler intressanta människor än vad jag gör på ett år i Växjö. Det är klart att det kommer bli jättesvårt att fotografera på samma sätt hemma.

Han fortsätter titta på sina bilder, och reflekterar över det han precis har sagt. 

Efter en stund konstaterar han:

– Jag får åka någonstans. Det kommer inte att bli något gatufoto hemma. 

167315513313063_2551162428261681