Kamera & Bilds fotoresa: Magiska landskap i Kina

– Trött men väldigt inspirerad. Fantastiska vyer och trevligt sällskap. Jag är alldeles uppfylld faktiskt, sammanfattar Lena Weilandt sina intryck där hon sitter i vänthallen på Frankfurts flygplats.

Nu återstår bara ett flyg innan hon är hemma igen, efter ett nästan två veckor långt äventyr i Kina. Med sig hem har hon en mängd bilder, som de hon fotograferade i soluppgången på kinesiska muren eller de hon fångade i dimman bland de så kallade »Avatar-bergen«.

– Jag ser fram emot att få redigera bilderna och sålla fram de bästa av alla fyratusen som finns på minneskorten, säger hon och skrattar.

Lena har varit en av deltagarna på den resa till Kina som Zoom Fotoresor arrangerade tillsammans med Kamera Bild och landskapsfotografen Claes Grundsten. För henne var det första gången hon följde med på en fotoresa.

– Jag visste väl inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Men det har gått jättebra. Det var väldigt roligt att hänga med andra fotonördar. Vi har kunnat prata i timmar om det här ämnet. Alla var likasinnade, även om vi kanske var olika som personer med olika bakgrunder. Men det var helt underordnat, vi gjorde det här tillsammans.

Kapitel 1

Kinesiska muren

Bussen åker sakta fram längs Pekings gator. Det går inte fort eftersom trafiken är tät och rödljusen många, med ovanligt långa stopp och korta »grönperioder«. Vi är på väg att lämna staden och smogen, för att bege oss ut till det som så starkt förknippas med Kina: muren – som med alla sina delar ringlar fram över bergen i nästan 600 mil. Platsen vi styr mot heter Jinshanling, cirka 11 mil nordost om jätte­staden.

Det regnar och inne i bussen har det bildats imma på rutorna. Det är både fuktigt och lite småkyligt, så här i början av november. Ylletröjan värmer gott, vilket den kommer att göra under flera av de kommande dagarna. Att hösten har kommit till Kina råder det ingen tvekan om.

Lena sveper sin arm över det immiga fönstret för att kunna se ut över det kuperade landskapet. Uppe bland bergen skymtar helt plötsligt en del av muren – vi närmar oss vårt mål.

Det är nu resan börjar på allvar, känns det som. Inne i Peking besökte vi nästan lite pliktskyldigt kända platser såsom Himmelska fridens torg och Förbjudna staden. Men eftersom den här resan handlar om landskapsfotografi är det först när vi står på muren som vi får utdelning. »Fantastiskt att vara på en sådan här plats«, säger Claes Grundsten medan han monterar sin kamera på ett stativ.

– Inte optimala fotovädret just nu, men hemlighetsfullt. Vem vet, kan hända att man får fram en bild som blir betydligt mer magisk än de klassiska med solsken. Dessutom är det här ett väldigt intressant avsnitt av muren. Det är inte iordningställt, trapporna är rangliga och det är lite halvt äventyrligt att gå här, säger Claes.

Han blickar ut över vyerna och tillägger: »inga turister!« Vi tror inte riktigt att det är sant, men så är det. Resans 16 deltagare är just nu de enda som syns vandra bort längs muren. Vissa har hunnit så långt att de inte är större än prickar i fjärran.

Patrik Brolin tycker det är maffigt att nu befinna sig på ett av världens sju nya underverk. Men han erkänner sam­tidigt att hans kunskaper om muren är begränsade.

– Jag önskar jag kunde mer om historien bakom den, när jag väl är här. Men det är aldrig för sent att läsa mer i efterhand.

Det är tydligt att det är bildskapandet som är prioriterat för den här gruppen – inte att lusläsa en guidebok om Kina. Anna Bernström, en annan av deltagarna, har inför resan skaffat sig ett nytt objektiv som hon nu riktar ut över bergslandskapet.

– Jag kör vanligtvis fasta objektiv, men skaffade ett 24–70mm inför resan. Det blir lite för tungt att gå runt och kånka på fem olika objektiv. Nu har jag två, en vidvinkel och den här.

Fast hon har även tillgång till ett teleobjektiv, visar det sig. Det låter hon dock sin pappa Per Falk kånka på, som också är med på resan.

– Han är min caddie, skrattar Anna.

Fotograferar i gryningen

Medan vi går på muren i sökandet efter nya fotovinklar, övergår eftermiddagen alltmer i kväll. Till slut är det nästan mörkt, och Charlie Malmqvist från Zoom Fotoresor ser till att gruppen samlas igen.

– Hoppas ni fick vackra bilder. Nu kommer vi att åka till hotellet där det blir dumplingparty – vi ska göra våra egna dumplings vilket är lite roligt. Sen preppar vi för att komma tillbaka hit tidigt imorgon bitti, instruerar Charlie.

De där små degknytena får vi mycket riktigt testa att fylla med röror, men som tur är bjuds det även på mycket annat – tillagat av de som kan sin sak.

Efter första dagen på muren är Claes fascinerad av detta bygge.

– Att den är omkring 600 mil, allt som allt med alla stickspår, betyder att den är flera gånger Sveriges längd. Man förstår inte hur det är möjligt.

Vad är det unika för den här platsen, tycker du?

– Det är naturligtvis muren i sig. Men också det kuperade bergslandskapet är speciellt. Det är inte så mycket distinkta toppar utan mer siluettryggar. Och inte så mycket klippa heller, utan det mesta är vegeterat.

Vad hoppas du på inför morgondagen?

– Får vi i gryningen ett genombrott i molntäcket, kan det mycket väl bli alldeles fantastiskt fint. Med låga dimbankar som ligger som ulltottar nere i dalgångarna. Och sedan de här ryggarna som höjer sig ovanför det. Det är en dröm­vision på något sätt. Lite schablon, men kul om man får se det i verkligheten – och kunna göra sin egen bild. Det är mycket det fotografi handlar om i dag, att man gör sin egen bild av det som redan är väldokumenterat och fotograferat.

Gryningen har inte ens börjat när vi nästa dag beger oss mot muren. Med hjälp av ficklampor letar vi oss fram så att vi inte snubblar i trapporna. Det är kallt och gårdagens vatten­pölar har förvandlats till isfläckar. Trots den tidiga väckningen är stämningen i gruppen på topp – eller så är det just den arla timmen som får oss att gå igång. Nu är vi ivriga att hitta en bra komposition innan ljuset anländer. Dessutom har vi tur, även om Claes vision inte riktigt infinner sig. Men det regnar inte och på himlen skymtar bara tunna molnslöjor.

Ett par timmar har hunnit passera, när jag ställer mig bredvid Eva Pettersson och tittar ut över det magiska landskapet.

– Det är jättefint. Man glömmer nästan bort att man är på kinesiska muren. Man måste insupa var man är någonstans, säger Eva och låter kameran vila en stund.

Var det värt att komma hit i mörkret?

– Det var det, absolut. 38 våningar står det i appen att vi har gått. Det var det värt, även om det var jobbigt.

Vad har du satsat på i dina kompositioner?

– Jag har försökt få med muren, men sen tröttnade jag på vidvinkel och gick över till tele. Jag känner att jag har täckt in det mesta, och så har jag tagit några mobilbilder också.

Fryser du?

– Nej, inte ett dugg men jag har fått låna ut mina vantar till en deltagare som frös. Jag är nöjd men hungrig. Nu ska det bli gott med frukost. Sen har vi haft tur med vädret, det hade kunnat regna som igår.

Kapitel 2

Zhangjiajie

Regnar gör det där vi befinner oss nu. Vi står i en stor stenbelagd hotellobby och hör hur smattret mot fönstren nästan ekar i lokalen. Etapp två av vårt kinaäventyr ska snart påbörjas, efter att vi under gårdagskvällen flugit söderut till staden Zhangjiajie. Mer exakt befinner vi oss i Wulingyuan, vid foten av ett bergsområde som vi ännu inte kan se på grund av all dimma där ute. Men det är dit vi ska – upp bland bergen.

Patrik har med tanke på vädret förstärkt sin utrustning med något han hittade i hotellaffären, som han nu har trätt över sina skor.

– Det är kinesiska galoscher i klarblått. 15 yuan, så vi får se om de håller fram till bussen, säger han och skrattar över sitt inköp.

Vad tror du väntar där uppe?

– Fina och spektakulära vyer tror jag, om det spricker upp.

Att miljön ska vara något alldeles extra har vi förstått. Så pass spektakulär att regissören James Cameron efter ett besök lät återskapa bergen i sin film Avatar (som till stor del är digitalt producerad). »Zhangjiajie National Forest Park« var förstås inte sena med att betona kopplingen till science fiction-filmen, och i dag är det många som kort och gott kallar området för »Avatar-bergen«.

Efter en kort bussresa blir det fortsatt färd med linbana. Fortfarande ligger dimman tät, men under vår resa i den lilla kabinen skymtar helt plötsligt ett par bergspelare – i alla fall för en liten stund. Vi åker mellan dem och anar de storslagna höjderna. En exalterad stämning uppstår, men väl uppe bland bergen är allt vitt igen. Vi ser ingenting av utsikterna.

– Det finns säkert något fint där ute, säger Patrik ståendes vid ett staket framför den mjölkiga vyn.

En viss tröstlöshet infinner sig när timmarna går, utan att dimman lättar. Claes tror det blir svårt att få »scenery« i  dag eftersom regnmolnen tycks vara ihållande.

– Jag är rädd för att det inte kommer att spricka upp. Det är ett jämnt skikt utav stratusmoln, och ingen blåst. Det talar för att det här är ganska långvarigt, säger Claes.

Som tur är ska vi spendera två dagar i »Avatar-bergen« och därför är Lena inte orolig över väderläget.

– Jag är faktiskt obotlig optimist. Allt ordnar sig – allt går. Det gäller bara att hålla ut.

Och det gör vi. Dagen övergår i eftermiddag, och när vi anländer till ett litet bergshotell där vi ska bo en natt – då händer det. Plötsligt öppnar sig vyerna framför oss, och det som ska ha sagts vara spektakulärt visar sig vara just det.

Ett landskap med en mängd höga berg sträcker sig som smala pelare upp från de djupa dalgångarna – som vi blickar ned i utanför bergskanten där vi står. Vi fyller våra minneskort med sandstensbergen, och alla timmar i dimman glömmer vi snabbt. Allt är förlåtet – nu förstår vi vad som är grejen med Zhangjiajie.

– Jag skickade en bild till en kompis som aldrig har velat åka till Kina, men nu blev till och med hon sugen, säger Anna.

Är det här mer spännande än besöket på muren?

– Oj, det vet jag inte. De är så olika. Det är kul att vi verkligen har maxat den här resan, vi kommer att se så många olika ställen, svara Anna.

Byter du några fototankar med de andra som fotograferar?

– Ja, vi inspireras av varandra. Jag såg att någon tog på ett filter och då slängde jag också på ett för att testa. Man ser vad de andra har för vinklar och hur de tänker. Det är alltid kul på sådana här fotoresor att byta lite idéer.

»Gäller att tänka brett«

Senare på kvällen, efter att faten på middagsbordet är tömda, uppstår en diskussion om komposition av landskapsbilder. Till exempel hur mycket av himlen som ska tas med i bildutsnittet.

– Tänk landskapet som ett människoporträtt. Om man istället för att visa hela »fejset« med hjässa, haka och allting, skär av lite vid pannan – då blir det en annan bild. En mer koncentrerad bild av det ansiktet. På samma sätt är det med landskap, säger Claes.

Vilken variant är då bäst? Claes menar att det beror på sammanhanget.

– Jag har jobbat mycket med bild i mitt liv. Och jag har upptäckt att den löjligaste utmärkelsen är »den bästa bilden«. För den bästa bilden är en bild som fungerar i sitt sammanhang, och det behöver inte vara den mest anslående bilden.

Han förtydligar sitt resonemang för oss runt bordet, med att likna bildskapandet vid musik.

– När man jobbar med fotografisk dokumentation, då jobbar man inte bara med crescendo. Om man är en mogen fotograf så vet man – precis som en symfoniker som skriver musik – att det behövs lika mycket diminuendo som det behövs crescendo i ett samspel mellan bilderna, säger Claes och fortsätter:

– Det gäller att tänka brett. När man kommer till ett sådant här jättestort landskap som är så överväldigande, vet jag av egen erfarenhet att man gör många elementära misstag. Till exempel att man glömmer förgrunderna för att man enbart tar ut de jättestora vyerna. Välj istället att backa lite för att även få med förgrunden. Och titta också på de små miljöerna som finns i det stora landskapet. Det är ett gott råd tycker jag, om man vill bygga upp en egen berättelse kring den här platsen.

Kapitel 3

Lijiang

Hur skulle du beskriva den här miljön för någon som inte har varit här?, frågar jag deltagaren Hans-Åke Olsson där vi går längs de smala kullerstensgatorna.

– Det ser ut så som det brukar göra i historiska filmer om Kina. Med snöklädda bergstoppar i bakgrunden, svarar han.

Lijiang heter platsen, en pittoresk gammal stad i sydvästra Kina, vars historia sträcker sig 800 år bakåt i tiden. Stadens rika system av kanaler och broar har gett den epitetet »Österns Venedig« och nästan överallt där vi går hörs det porlande vatten. När vi lyfter blicken över pagoderna ser vi att hela staden ramas in av berg. Bland annat toppen »Jade Dragon Snow Mountain« som ståtligt reser sig 5 596 meter upp i skyn.

– Här kan man strosa runt en hel dag för att titta på folklivet, säger Hans-Åke och vandrar vidare.

Den soliga eftermiddagen ägnar vi oss åt just det, att i bild fånga händelser på gatan. Vi har tidigare under dagen besökt en av Kinas – och världens – djupaste raviner: »Tiger Leaping Gorge« som ligger några timmar utanför Lijiang. Ravinens namn bygger på en historia om en tiger som ska ha flytt från jägare över ett smalt ställe av Jinsha-floden. I detta imponerande landskap forsar vattnet fram i ravinens klyfta omgärdat av bergstoppar på över 3000 meter. Men trots det var Claes inte helt nöjd efter några timmar vid ravinen.

– Jag skulle vilja likna den här platsen fotografiskt vid en människa som är väldigt vacker i verkligheten, men som sällan blir bra på bild. Det här är enligt min uppfattning en väldigt svårfotograferad plats. Man är helt överväldigad över de här dimensionerna i landskapet, men det är oerhört svårt att gestalta det i tvådimensionell fotografi.

Alla i gruppen tycktes ha samma åsikt, och vi styrde därför kosan tillbaka mot kullerstenarna och kanalerna – där Hans-Åke och de andra nu strosar fram.

Har du fått några bilder?

– Jag har i alla fall »tatt« bilder, skrattar han.

Vi har kommit en bra bit in på resan. Hur känns det?

– Det är högt tempo med lite sömn. Många har nog bara sovit fyra–fem timmar per natt, men trots det känner man sig förvånansvärt pigg. Vi får se många bra platser.

Senare på kvällen när mörkret har lagt sig, omsluts de smala gränderna av ett varmt ljus från alla de lampor som pryder husfasaderna. Nästan lika mysigt har vi det inne i hotellets restaurang där vi har samlats för att titta på bilder. Personalen försöker att öka på trivselfaktorn vid vårt hörn, genom att flera gånger tända en stor lampa som ger ett gulaktigt sken. Men varje gång släcker vi den lika fort eftersom kelvintalet drar åt helt fel håll. Nu är det bilderna på våra datorskärmar som är det viktiga.

Patrik har hunnit sätta samman ett panorama från fotograferingen vid Kinesiska muren.

– Hur många bilder har du sytt ihop?, frågar Claes.

– Det var nog åtta stycken, men jag hade kunnat hoppa över några. Däremot är himlen tråkig, men det var inte ­bättre där och då, säger Patrik varpå Claes kontrar med:

– Det där måste jag be att få opponera mig mot. Fotografin som driver oss dithän att man bara ska fotografera i gryning, skymning eller när det är åskväder – den lurar oss. En mogen fotograf ger sig ut i alla väder och försöker göra någonting av det. Ditt panorama är en väldigt bra bild av Kinesiska muren, det är inget snack om den saken. Ibland är det mulet väder, och ska man göra en dokumentation av muren så behövs även sådana bilder. Jag tycker inte att man ska använda den vokabulären att det är ett dåligt ljus.

Claes låter orden sjunka in och säger sedan: »ta det som en positiv synpunkt«.

Kapitel 4

Lifloden

Resans sista del utspelar sig i södra Kina, i Guilin. Här är klimatet något varmare, men bjuder även nu på en del regn och dimma.

– Det har gått från att man tycker »åh, vad häftigt med dimma« till »åh nej, inte dimma igen«, skrattar Lena över utmaningen som vi flera gånger ställs inför.

Men när vi kliver på en båt för att längs med Lifloden utforska landskapet är det i alla fall uppehåll. Båten består av tre däck, där det översta fungerar som en utsiktsplattform. Vårt gäng är snabbt uppe för att fotografera, medan de kinesiska turisterna dricker te i båtens salong. Men lugnet blir kortvarigt, för snart trängs vi alla längs med relingen. Vi med systemkameror, kineserna med mobiler. Vi fokuserar på vyerna, de på sig själva då de flesta bilder de tar är selfies.

Längs med den snirklande floden ser vi kalkstensbergen som är karakteristiska för platsen, som geologiskt är ett karstområde. Bergen har formen av sockertoppar och ett utsnitt längs floden finns illustrerat på den kinesiska 20-yuansedeln. Det går inte att missa när vi passerar den platsen, då är det många sedlar som fladdrar i folks händer – för att förevigas på bild framför originalet.

Anna tycks ignorera spektaklet och koncentrerar sig på sitt. Hon tror det kan bli en del bra bilder i dag.

– Det är lite dimmigt, men det hade inte varit lika kul om det hade varit klarblå himmel och allt hade sett platt ut. Nu blir det lite skillnader i bergslandskapet.

Hur många bilder är du totalt uppe i?

– Jag är bara uppe i 1200 bilder. I början av resan försökte jag behärska mig lite och tänka till innan jag tog en bild. Men sen spårade jag ur lite där i »Avatar-bergen« och har 500 som ser exakt likadana ut.

Medan vi står och diskuterar vilka platser på resan som gav de häftigaste bilderna, upptäcker jag att däcket återigen bara består av vårt sällskap.

Vad har hänt med alla kineser?

– Ja, men de sa i högtalarna att det var »no more scenery«, så alla gick ned, svarar Anna med ett leende.

Så, det här vi ser nu…?

– Det är ju skitfult, skrattar hon och höjer kameran för att ta ytterligare en bild.

Resans bild

Nästa morgon fotograferar vi samma vyer, men den här gången från ett annat perspektiv. Vi är uppe bland sockertopparna, efter att vi i mörkret med hjälp av ficklampor letat oss fram till en utsiktsplats. Nu inväntar vi gryningen, och när ljuset anländer kan vi blicka ut över Lifloden som än så länge ligger still. Den hektiska båttrafiken har inte hunnit dra igång.

Dimslöjor sveper förbi och regnet kommer och går. Men trots det lyckas Hans-Åke ta en bild där en gnutta morgonsol tränger igenom molntäcket. Senare ska den bilden komma att utses till resans bild av Claes, för att den »så utmärkt väl lever upp till resans tema«. Det som går under namnet »Kinas magiska landskap«.

Att Hans-Åke fångade lite magi den här morgonen är det flera av oss i gruppen som förundras över. Men antagligen gjorde vi det stora misstaget att lockas mer av frukosten på hotellet, än att stå kvar ytterligare någon timme på berget.

Kapitel 5

Sista dagen

Vår tid i Kina börjar närma sig sitt slut. Efter nästan två veckor med ett intensivt resande och emellanåt ganska lite sömn, känner vi nog alla att det ska bli skönt att få pusta ut och smälta mängden av intryck. En sista dag tillbringar vi i staden Guilin, där jag hinner fånga lite kommentarer från några av deltagarna.

– Jag har haft jättekul och hade gärna stannat längre, men det är skönt att komma hem också, säger Anna.

Rekommenderar du andra att åka till Kina?

– Ja, absolut. Det är ett jättefint land, verkligen. Jag är själv lite förvånad, jag trodde inte att det skulle vara så fint. Det skiljer sig mycket mellan olika platser eftersom Kina är så stort. Om man jämför med Peking så är det väldigt annorlunda när man kommer ut på landet. Åker man bara till storstäderna missar man en hel del.

Blir det fler fotoresor framöver?

– Absolut. Det är den bästa typen av resor.

Varför då?

– Man får ändå den här sightseeingen som man skulle få på vilken resa som helst, men så får man även människor som är intresserade av samma sak och bra fotomöjligheter. En bra kombination tycker jag.

Eva anser också att fotoresor är de mest givande. ­Numera blir de bara sådana när hon vill upptäcka nya platser.

– Jag kan inte åka med mina vänner längre, för de blir galna när jag fotar.

Hans-Åke planerar också för fler upplevelser av det här slaget.

– Jag kommer att gå i pension rätt så snart. Då har jag tänkt att jag ska ägna tiden åt att fotografera, och då är det lämpligt att lägga in lite fotoresor.

Hänt mycket i landet

Flyget som ska ta oss upp till Peking för vidare färd hemåt, går först senare på kvällen. Några av oss gör ett sista middagsbesök, den här gången på Burger King. Efter två veckor med kinesisk mat behöver vi lite västerländska smaker som omväxling, och därför väljer vi också de klassiska köttvarianterna framför burgarna med ankkött – som också finns på menyn.

Lena som reste runt i Kina under tre månader på 80-talet, kan se att det har hänt mycket i landet sedan dess – som att det numera finns amerikanska hamburgerkedjor.

– Då fanns det inga västerländska intryck någonstans, det var 100 procent Kina. Men även i dag man kan hitta mycket av det gamla.

Allt har inte förändrats?

– Nej, jag har letat väldigt mycket efter det gamla Kina – och det finns överallt om man har de glasögonen på sig. Det kommersiella har inte slagit ut det gamla Kina. Det finns där, parallellt.

Om det i framtiden blir ännu en kinaresa för Lena, kan hon då jämföra med sina observationer från 2018. Nu är hon i alla fall nöjd med intryck för den här gången.

– Det har varit väldigt trevligt, men nu är jag lite trött, säger hon.