https://www.kamerabild.se/artiklar/reportage/ljuslek-i-d-dens-v-ntrum
544416
Reportage

En ljuslek i dödens väntrum – med Troy Paiva

Han har med sina ljusmålade månskensbilder från den övergivna amerikanska västern blivit förgrundsfigur och inspiratör för en hel genre. Han har också fått vapen riktade mot sig många gånger men klarat sig undan genom att visa sina bilder. Kamera & Bild stämde träff med Troy Paiva i ökenstaden Mojave i Kalifornien.

I Troys kameraväska

Troy Paiva använder en Canon 60D och två objektiv, Tokina 12–24/4 och en 8 mm fisheye och kraftigt Slik-stativ. 

– Det bästa med den här kameran är den vinklingsbara skärmen, som låter mig komponera bilder från vilken vinkel som helst på ett bekvämt sätt, oavsett om kameran sitter på stativ eller ligger på marken, säger Troy Paiva.

Webb: lostamerica.com

Looney f/8

Reglerna Sunny f/16 och Looney f/8 är hjälpmedel för att exponera rätt utan ljusmätare. Även om alla kameror i dag har inbyggd ljusmätare är regeln användbar för den som vill få ett hum om hur man ska exponera på natten. 

Sunny f/16 innebär att man en solig dag ska ha bländare f/16 för ISO 100 och en slutartid på omkring 1/100 för att få rätt exponering. Månljusfotografernas motsvarande regel, Looney f/8, säger att man ska exponera i 8 minuter och bländare 8 för ISO 100. 

Inledning

Den lilla staden som vi ses i är mest känd för den lilla flygplatsen som fungerar som parkeringsplats för utrangerade flygplan. Jumbojättar från Lufthansa, Thai och Southern Air står parkerade i prydliga rader runt landningsbanan i det gulbruna sand- och stenlandskapet i väntan på att antingen tas i drift eller strippas på delar och återvinnas. 

Vi träffas på ett motell längs genomfartsvägen. Tanken är att skaffa rum och hinna åka ut till platsen för nattens arbete innan det blir mörkt. Det är 22 grader varmt i Kalifornien och väldigt torrt i luften när vi strax före fem på eftermiddagen hoppar in i Troys Nissan, för att köra mot Paul’s Junkyard. 

– Om du lägger upp bilder härifrån på internet får du inte geotagga. Ägaren vill inte ha massa spring här. 

Jag förstår också snabbt att inte heller Troy Paiva vill ha onödigt sällskap på sitt favoritskrotupplag. 

– Nej, jag jobbar helst ensam även om det är skönt att ha sällskap på vissa platser. Jag har några personer som jag reser och jobbar med ibland, men vi går alltid våra egna vägar under själva fotograferandet. För mig är nattfotografering och ljusmålning något man gör bäst på egen hand.

 

Foto: Ola Jacobsen
Troy Paiva är noga med att stänga grinden när vi kört in på skrotupplaget.

 

Hittar Ronald Reagans bil

Om Mojave flygplats är dödens väntrum för jumbojetar är Paul’s Junkyard detsamma för rullande hollywoodrekvisita. I bilen berättar Troy Paiva om hur han upptäckte nattfotografering och ljusmålning men så snart vi tagit oss igenom den stora plåtgrinden börjar Troy Paiva rabbla filmer. 

– Här är bilar från Lemony Snicket, The Flintstones, Gangster Squad och Hunger Games. Och här är Ronald Reagans bil!

Han öppnar bakdörren.

– Tänk att han har suttit här och fisit. Eller ännu bättre: Att Nancy Reagan har suttit och fisit ner sätet där bredvid honom!

Trots att han varit där många gånger, och även håller en årlig tredagars workshop tillsammans med kollegan Joe Reiffer här, så väntar ständiga överraskningar på Paul’s Junkyard. 

– Det står alltid nya grejer här när man kommer. Och så gamla bekantskaper förstås. Om ägaren inte säljer fordonen vidare tenderar de att gravitera närmare och närmare skrotens epicentrum, säger Troy Paiva och nickar mot den plats i den norra delen av upplaget där fordonen slutligen kapas upp för att återvinnas. 

– En bil som jag såg första gången borta vid grinden för ett par år sedan har vandrat vidare steg för steg och verkar nu vara på tur att få däcken avplockade och kapas upp för att säljas till ett smältverk.

Målar med lila ljus 

Foto: Ola Jacobsen
Lampan LED2 från Protomachines ersätter gelfilter. Lampan, som kostar 5000 kronor skapar alla färger med sina RGB-dioder. Förutom färg kan man även välja färgmättnad och ljusstyrka.

 

Målar med lila ljus

Det är mörkt nu. Vi har varit tillbaka i staden Mojave, ätit hamburgare på lokal (»Bilen är för ny, du får inte äta i den.«) och handlat vatten och snacks att ha under natten. Månen har precis gått upp och Troy Paiva försöker hitta ett bra sätt att fotografera en vinge på en gammal svart bil. Han målar den med lila ljus och undrar hur jag hade tänkt fotografera honom här i mörkret. Jag berättar att jag tänkt placera honom närmare kameran och slå en blixt i ansiktet på honom. 

– Jag tycker att vi ska ha flera blixtar, men de måste slå samtidigt så att jag inte hinner röra mig mellan, det blir bara konstigt. Vi tar rött ljus snett bakifrån, det blir snyggt! 

Exponerar i flera minuter

Troy Paiva arbetar sig igenom sin mentala fotograferingsplan som han gjorde upp när vi var där i dagsljus. Efter många besök känner han väl till Paul’s Junkyard. Var det ligger extra intressanta grejer och vad man ska undvika. 

– Ägarens syster bor i ett hus precis på utsidan av sydvästra hörnet. Gå inte dit om du inte måste, hennes hundar skäller väldigt. 

Troy Paiva är noga med att poängtera att hans ljusmålning inte alls handlar om teknik. 

– Nej, jag är helt oteknisk. Jag bara lyser lite där, lite mer, lite mindre. Jag jobbar väldigt avslappnat, för mig är det viktigt att det här ska vara något mjukt och löst. För många är fotografi stelt, mekaniskt och tekniskt men jag försöker hålla det så otekniskt som möjligt och ha ett bra flöde, bara dansa runt och kasta ljus omkring mig. 

– För mig har det alltid varit så. Jag kom in i det här som en konstnär, som målare och tecknare. För mig var det inte ett stickspår från vanligt fotograferande. Jag hade aldrig ens haft en seriös kamera innan jag började med det här. Visst lärde jag mig det tekniska i början, men jag försöker verkligen släppa det så mycket som möjligt. 

 

Foto: Ola Jacobsen
»Jag har en förinställning i kameran som jag når med bara ett klick. Det ställer in kameran på ISO 6400, f/8, vilket är den bländare som jag alltid använder, och 6 sekunder. Det är samma exponering som en fyraminutersexponering med bländare f/8 på ISO 200. På det sättet kan jag testa kompositioner och provexponeringar för att vara säker på att jag får den atmosfär som jag vill i bilden«, säger Troy Paiva.

 

Exponeringstiderna som Troy Paiva arbetar med ligger oftast på 2, 4 eller 8 minuter. 

– Det är ett steg mellan varje. Så 2,5 minuter är ungefär samma som 2 minuter, på natten betyder ett tredjedels steg nästan ingenting. Det är väldigt avslappnat, jag använder faktiskt inte ens någon klocka, även om det händer att jag kollar på klockan som sitter ovanpå kameran vid kortare exponeringar. Men ganska snart får jag in rytmen med ljussättningen och då vet jag när det har gått 90 sekunder eller två minuter eller vad det nu är för tid jag jobbar med i den bilden. 

– Jag är inte någon prylkille utan försöker göra detta med så lite utrustning som möjligt. Det blir bara massa saker att bära på och eftersom jag smyger runt och gör intrång, tar mig genom staket och sådant, vill jag bära på så lite som möjligt. 

 

Foto: Troy Paiva
Troy Paiva är en ljusmålningspionjär bosatt i San Fransisco. Men han åker ofta till Mojave-öknen för att fota, vilket han gör på natten i månskenet.

 

Det går inte att ta miste på kärleken som Troy Paiva har för fordonen och hela miljön. 

– Jag älskar den här typen av platser, jag har alltid gjort det. Men det var bara en slump att jag började fotografera dem. 

– Jag gör det här för att jag älskar det, så enkelt är det. Jag älskar stillheten och ensamheten på de här platserna, melankolin, misslyckandet och sorgen. Särskilt älskar jag skapandet, att skapa konst på de här platserna fulla med saker som folk har avfärdat som värdelöst skräp. Det är den ultimata utmaningen och den enda sorts fotografering som jag ägnat mig åt. Jag kan bara göra det ungefär fem kvällar i månaden och de fem kvällarna är alltid de bästa på hela månaden.

Blir lodis en gång i månaden 

Foto: Ola Jacobsen
Troy ger instruktioner till Ola från Kamera & Bild: »Jag vet inte riktigt vad jag försöker göra. Kom och ta lampan! Lys den genom sidorutan, upp lite, nej mot rutan, bra, håll kvar den här.«

 

Blir lodis en gång i månaden

Troy Paiva är utbildad inom grafisk design och illustration men det var medan har arbetade på leksaksföretaget Galoob som han fick upp ögon för ljusmålning. Han arbetade som designer av Micro Machines, miniatyrer av fordon och annat och en av 80- och 90-talets populäraste leksaker medan hans bror, som nu är kommersiell arkitekturfotograf, pluggade foto på Academy of Art i San Francisco. 

– En av hans kurser var en terminslång kurs i nattfotografering som Steve Harper höll. Jag höll på mycket med urban exploring då, även om inte termen var uppfunnen än, och jag blev intresserad. Steve Harper lät mig vara med på några lektioner och nattliga fotoutflykter, han var en fantastisk lärare. Jag var inte inskriven på kursen och jag fick självklart inget betyg men jag lärde mig otroligt mycket. 

Sedan den där kursen 1989 har Troy Paiva tillbringat de flesta fullmånekvällar och -nätter i övergivna miljöer. 

– En gång i månaden blir jag lodis i några dagar. Jag reser ensam, äter skräpmat i bilen och har smutsiga kläder. Jag trivs väldigt bra med det. Jag plåtar på natten för då kan jag fånga tidens gång i en enda exponering. Jag skapar och förstärker scenen genom att belysa den med samma tekniker som används inom filmproduktion, fast jag gör det med en enda handhållen ficklampa med färgat ljus.

 

Foto: Troy Paiva
Exponeringstiderna som Troy Paiva arbetar med ligger oftast på 2, 4 eller 8 minuter. »Det är väldigt avslappnat, jag använder faktiskt inte ens någon klocka«, säger Troy.

 

Gillar inte graffiti

På det här sättet, med månljus och färgat ficklampsljus, har Troy Paiva fångat den övergivna amerikanska västern i 25 år. Spökstäder, nedlagda militärbaser, NASA-installationer, flygplanskyrkogårdar och hollywoodrekvisita, listan kan göras lång. Om det ligger i västern, är avlägset och övergivet är chanserna stora att Troy Paiva har fotograferat det. Men det finns ett stort undantag. 

– Jag gillar inte graffiti. Jag vet att många light painting-fotografer gärna fotograferar graffiti, men jag gör inte det. Graffitin tar bort det övergivna med övergivna platser tycker jag, så jag undviker det.

Träffar knäppgökar i öknen 

Foto: Troy Paiva
Rester av skrotade flygplan finns det gott om vid Mojaves flygplats. Troy återkommer ofta till den här platsen för att hitta nya motiv att fotografera.

 

Träffar knäppgökar i öknen

Hans besatthet för det övergivna har många gånger försatt honom i farliga situationer. 

– Visst har jag blivit bortkörd många gånger. Folk blir ju rädda när det stryker runt någon mitt i natten på ställen som de är vana att ha helt för sig själva. Det har hänt flera gånger att jag fått skjutvapen riktade mot mig. Min största tillgång i de situationerna är att jag ser ut som en lodis. Jag är fet och har likadana kläder som dem. Jag visar dem min kamera och den mapp som jag alltid har i mobilen med mina bilder, så att de fattar vad jag håller på med. 

– Det där situationerna slutar nästan alltid med att jag får en ny kompis som följer efter mig som en hundvalp hela kvällen och stör. Människorna här är de sista knäppgökarna, de har trängts undan från städerna och ut i öknen, till de övergivna platserna. 

Det digitala underlättar

De lever bland skroten och skatterna som Troy Pavia fotograferar i månskenet vid varje fullmåne. Men månskenet är bara bakgrundsljus. Det viktiga ljuset kommer från hans 5000-kronorsficklampa, en LED2 från Protomachines. 

– Tidigare jobbade jag med samma typ av gelfilter som man använder vid filminspelningar, men nu har jag alla färger i en lampa. Dessutom är den väldigt stark. Och den kan lysa med fler färger än vad skärmen på datorn kan återskapa. Jag har också möjlighet att spara färgerna som jag väljer som förinställningar så att jag kan återupprepa en ljusmålning på ett enkelt sätt under en plåtning. För mig som började med att plåta film och jobba med gelfilter är det här otroligt lättjobbat och smidigt. 

 

Foto: Ola Jacobsen
Under sina workshopar använder Troy Paiva de gelfilter som han använde innan han skaffade sin färgficklampa. »Jag tejpar kanterna och skriver på tejpen vad det är för färg. På det sättet kan jag se vad det är i månljuset och behöver inte tända någon lampa för att se färgen på filtren«, säger han.

 

– Digitalkamerorna gör det också mycket snabbare för nya konstnärer att bli bra på det här. Det som tog mig många år att lära mig kan andra nu lära sig mycket snabbare. När man plåtar film är det mycket mer chansningar och en långsammare process. Om jag misslyckades med en bild fick jag inte reda på det förrän flera dagar senare och om jag då ville ta mig tillbaka för att göra ett nytt försök var det ju massor av förutsättningar som hade ändrats, så det var inte säkert att jag fick till det den gången heller. 

– I dag kan man ju se direkt i kameran vad man behöver göra annorlunda i en bild. Jag älskar digitalt, jag skulle aldrig vilja gå tillbaka. Men det är konstigt, många är besatta av film. Jag får automatiskt alltid mycket mer feedback när jag visar en gammal bild som jag plåtat på film. 

En bild i taget

Foto: Troy Paiva
Med hjälp av en ficklampa som kan lysa i olika färger skapar Troy Paiva liv i de skrotade fordonen.

 

Skapar en bild i taget

En normal exponering för Troy är mellan två minuter och en timme. 

– Jag är oftast ute mellan sex och åtta timmar, så jag varierar korta exponeringar med längre. De korta exponeringarna, alltså på ett par minuter, är väldigt fysiska och krävande. Jag öppnar slutaren, gör ljussättningen, går tillbaka och stänger slutaren. Jag utvärderar och funderar på hur jag vill ändra bilden, öppnar slutaren, ljussätter, stänger slutaren. Det är en ständigt pågående och ganska intensiv process. Efter några timmar av sådant blir jag trött och då är det skönt att koppla av och göra en exponering på en timme med stjärnspår. Käka något, ta en promenad, leta efter andra scener eller bara ta det lugnt. 

På det sättet kan han ladda om och sedan fortsätta med det snabba arbetssättet igen. 

– Jag pendlar mellan de två arbetssätten, beroende på min sinnesstämning och vad det är för väder. Det är alltid en faktor när det gäller längden på exponeringen. Om det är molnigt försöker jag tajma exponeringen för att få en bra rörelse i molnen. Om det är mycket och kanske tjocka moln får jag också mindre ljus från månen, vilket jag kanske ibland vill kompensera för med längre exponeringar. 

– Det finns många faktorer. En annan är hur full månen är. Jag gör inte det här om månen är mindre än tre fjärdedels full, så jag kan bara fotografera fem eller sex dagar i månaden. 

Även om processen kring nattfotografering ibland är långsam och innebär mycket väntan är Troy Paiva inte intresserad av att arbeta med flera kameror parallellt. 

– Jag tycker inte att det blir tillräckligt bra resultat. Min erfarenhet av att skapa två olika bilder med två kameror samtidigt är att du får dubbelt så många inte lika bra bilder. 

Ljussätter inte i Photoshop

Foto: Troy Paiva

 

Ljussätter inte i Photoshop

Photoshop använder Troy Paiva för att tvätta bilderna från oönskade detaljer och ibland för att stacka bilder för att uppnå olika effekter. Alltså lägga ihop flera exponeringar för att få det bästa från flera olika. Att däremot skapa en ljussättning i Photoshop är inget som lockar honom. 

– Nej, det är ju själva ljusmålandet som är min grej. Men däremot kan jag fuska lite med andra saker. Om jag råkar göra ett fotavtryck i sanden där jag inte tycker att det ska vara något kan jag ta bort det i efterbehandlingen. Fotavtryck kan ju ta bort det övergivna intrycket från det övergivna. 

Prärievargarna sjunger i natten

Klockan är ett på natten och Troy är försvunnen. Vi har plåtat på Paul’s Junkyard i sju timmar. Mirakulöst nog har min telefon täckning. 

– Jag är vid helikoptern vid sydvästra hörnet. Men gå inte stora vägen från grinden hit utan försök hitta hit norrifrån så du inte väcker hundarna. 

Efter en stund hittar jag honom mellan en helikopter och ett litet gulligt arbetsfordon nere i sydvästra hörnet. Så snart vi börjar prata börjar hundarna skälla. Fullmånen står i zenit och snart stämmer även prärievargarna in i sången i ökennatten. 

– Det är svårt här, säger Troy. Jag vet inte riktigt vad jag försöker göra. Kom och ta lampan! Lys den genom sidorutan, upp lite, nej mot rutan, bra, håll kvar den här. 

Efter några minuter ger Troy Paiva upp. Det blir inte bra.

– Man måste testa sina idéer, och inte ge upp förrän man verkligen gjort vad man kan för att få till det. Men man får inte fastna och lägga en halv natt på att få till en bild som inte funkar. Då missar man ju massa andra chanser. Det är nog de svåraste besluten, att veta vilka av alla tusentals möjliga bilder som man ska försöka sig på. 

I Troys kameraväska

Troy Paiva använder en Canon 60D och två objektiv, Tokina 12–24/4 och en 8 mm fisheye och kraftigt Slik-stativ. 

– Det bästa med den här kameran är den vinklingsbara skärmen, som låter mig komponera bilder från vilken vinkel som helst på ett bekvämt sätt, oavsett om kameran sitter på stativ eller ligger på marken, säger Troy Paiva.

Webb: lostamerica.com

Looney f/8

Reglerna Sunny f/16 och Looney f/8 är hjälpmedel för att exponera rätt utan ljusmätare. Även om alla kameror i dag har inbyggd ljusmätare är regeln användbar för den som vill få ett hum om hur man ska exponera på natten. 

Sunny f/16 innebär att man en solig dag ska ha bländare f/16 för ISO 100 och en slutartid på omkring 1/100 för att få rätt exponering. Månljusfotografernas motsvarande regel, Looney f/8, säger att man ska exponera i 8 minuter och bländare 8 för ISO 100.