Två bildidéer ska nu förverkligas. Maddzan Lindblad och Mikael Grahn är i Prag för att träffa bildkonstnären Erik Johansson, i det första av tre möten där han delar med sig av sin kunskap.
– Jag har väl någon form av spontan tanke på hur man ska lösa saker och ting. Men varje nytt projekt har sina egna problem och kräver sin egen problemlösning, säger Erik Johansson medan han coachar sina adepter.
TEXT & FOTO Johan Wessel
Det är varmt i Tjeckiens huvudstad, där den svenske bildkonstnären Erik Johansson bor sedan några år tillbaka. Maddzan Lindblad och Mikael Grahn promenerar i lugn takt längs de soldränkta gatorna i stadens centrala delar. De är på väg till Eriks studio för att bli coachade av honom, vilket de har vunnit i en tävling arrangerad av Kamera & Bild och skärmtillverkaren EIZO.
– Det känns bra. Ska bli kul att se hur han sitter, säger Maddzan medan hon stannar till för att hämta andan en kort stund.
Hon springer inte gärna fram, eftersom hon är gravid. Men att hon skulle följa med på resan var det aldrig någon tvekan om. Mötet med Erik ser hon som en stor möjlighet, nu när hon snart avslutar sin bildbehandlar-utbildning på Fotoskolan STHLM.
Även bildgrafikern Mikael ser fram emot att träffa »en idol i branschen«. Och att göra det i Prag tycker han är positivt.
– Man behöver komma ifrån den vardagliga zonen ibland. Då kan det vara lättare att få lite nya inputs, säger han.
Använder gärna Google Street View
– Det är mysigt här, säger Maddzan på plats i Eriks studio.
– Ja, jag kör mer mys än vitt och sterilt, för det blir man inte glad av, svarar Erik som valt att inte enbart ha lampor med korrekt färgtemperatur.
– Jag har massor av varma lampor här. Jag vill att det ska vara lite »gött« här, lite halvhemma. Men när jag jobbar med färgkorrigering i bilder då stänger jag av all sådan belysning.
»Jag har massor av varma lampor här. Jag vill att det ska vara lite ”gött” här, lite halvhemma.«
Erik tillbringar större delarna av dagarna i studion, om han inte är ute och fotograferar eller är på resande fot.
– Jag försöker vara disciplinerad och går hit på arbetstider, kommer hit ganska tidigt och stannar hela dagen. Antingen är det retusch, eller om det är något med hemsidan som behöver fixas. Och jag lägger väldigt mycket tid på Google Street View, scoutar »locations« genom att zooma in och ut på kartor. Det är sjukt bra tycker jag som ett första steg för att hitta locations.
Året började för Eriks del med två större uppdrag för ett par amerikanska kunder. Projekten har i princip inneburit tre månaders heltidsarbete för honom, så nu när sommaren nalkas hoppas han få mer tid för sina egna projekt.
– Men även när jag har mycket annat försöker jag jobba på med mina egna projekt. Det svåraste då är att motivera sig, förklarar Erik.
Egna projekt är också det som Maddzan och Mikael ska genomföra. De har i tävlingen presenterat varsin idé, som de med coachning av Erik nu vill förverkliga. När de sätter sig runt idéskisserna börjar diskussionen.
Två sätt: 3D eller miniatyr
»Bostadskaos« kallar Mikael sin idé där han vill belysa bostadsbristen i Sverige och framför allt hur svårt det kan vara att komma in på bostadsmarknaden i storstäder. Han vill visualisera detta som i ett Tetris-spel, där byggnader i olika former motsvarar geometrierna från spelet. Men han vill inte bara att bilden ska bestå av byggnader.
Mikael: Man måste också se människor i bilden för att den ska kännas levande.
Erik: Ja, människor är i allmänhet en väldigt bra referenspunkt i bilder. Så fort du stoppar in en människa i bilden så vet man skalan.
»Människor är i allmänhet en väldigt bra referenspunkt i bilder. Så fort du stoppar in en människa i bilden så vet man skalan.«
Erik fortsätter att ge sina tips för hur Mikael ska gå vidare med sin idé.
Erik: Jag ser spontant två sätt som man skulle kunna göra den här bilden på. Antingen i 3D, i till exempel programmet SketchUp Make, där du ritar de här formerna och placerar ut dem i en tredimensionell rymd. Använder du SketchUp något?
Mikael: Nej, aldrig faktiskt.
Erik: Superbra program. Om du har en befintlig bild kan du rita upp perspektivet och sedan rita in andra saker för att se hur de blir i relation till det perspektiv du har. Du kan även i programmet göra enkla modeller för att se i vilket »field of view« som du vill ha kameran – för att sedan fotografera på samma sätt. Det här programmet använder jag ofta, även om det inte syns i slutändan. Men det är bra för att skissa med och för att lägga på skuggor till olika former.
Mikael tycker programmet låter intressant och Erik lovar att visa det lite senare under dagen.
Erik: Det andra sättet att göra bilden på, är att man gör den i miniatyr, i mindre skala. Att till exempel använda träklossar från Bauhaus som du kapar av och limmar ihop – för att ganska basic få några av de här formerna. Fördelen då är att du kan gå runt modellen för att se vad som händer med skuggor och annat. Du kan till och med fotografera modellen som en utgångspunkt, och sen fota riktiga byggnader som du matchar med perspektivet i miniatyren. En miniatyr är egentligen samma sak som något stort, bara att den är i mindre skala.
Det subtila gör bilden verklig
Fler detaljer diskuteras och Mikael inser att det finns en hel del utmaningar.
Mikael: Förutom att fota byggnader i rätt perspektiv så att jag inte får förskjutningar, måste även ljuset vara neutralt, tänker jag? Det gäller att fota vid rätt tillfälle på dagen och hitta samma typ av ljus vid samma tidpunkt.
Erik: Ja, det enklaste ljusmässigt är om det är molnigt – ett mjukare ljus. Om du vill utmana dig själv och verkligen göra det lite mer avancerat, då väljer du en solig dag. Men om det här blir en väldigt komplex bild tror jag att en solig dag kan göra den lite för rörig. Det kan bli mer tydligt med ett mjukare ljus.
Mikael: En faktor till som jag tycker är lurig, är att när byggnader ligger ned måste jag få gardiner att följa tyngdlagen.
Erik: Det är en sådan där subtil grej som förstärker känslan. Ofta är det de små detaljerna som gör att det känns verkligt och intressant, som kan få folk att dröja kvar vid bilden. Men gardinerna behöver inte bli så tydliga, reflektionerna i byggnadernas fönster borde framför allt mest kunna bestå av himmel. Kanske att något fönster är öppet och att det då hänger ut en gardin.
»Det enklaste ljusmässigt är om det är molnigt – ett mjukare ljus. Om du vill utmana dig själv och verkligen göra det lite mer avancerat, då väljer du en solig dag.«
Mikael: Jag tänker mig att det i botten av bilden ska vara mer av karaktären Gamla stan, medan det högre upp ska vara mer moderna bostadshus. Att det finns en grund av lite äldre byggnader som har stått ett tag, som de nyare byggnaderna hamnar ovanpå.
Erik: Det är väldigt intressant, att du har de här stabila byggnaderna som har stått där länge och att de nya kommer lite hipp som happ. Det blir någon symbolik i det också. Äldre hus kan ofta vara lite mer färggranna, vilket är bra – det kopplar även till Tetris-tänket där formerna har olika färger. Kanske ska du kolla runt på Google Street View, för att titta efter vilka byggnader som är intressanta att ha med och var du skulle kunna plåta dem.
Mikael funderar vidare kring utmaningen med olika ljusförhållanden beroende på vädret.
Erik: På sommaren har man ofta problemet att det är mycket sol. Hur gör man då? Jo, du kan vänta på att det blir mulet, men också plåta precis innan soluppgång eller precis efter nedgång. Så att det fortfarande finns ljus, men att det blir mer soft. Då får du ett kallare och mer blått ljus, men det kan du kompensera för sedan, med vitbalansen. Fördelen med Sverige är att det är ganska långsamma soluppgångar och nedgångar, ljuset försvinner inte riktigt på en gång.
Mikael: Sen är perspektiven svåra. Om jag fotograferar i Gamla stan är det trångt och jag kommer inte till så som jag vill.
Erik: Visst, så är det. Har du något längre objektiv, ett teleobjektiv?
Mikael: Jag har ett 70–200mm.
Erik: Det är alltid bra att hitta ett så nära perspektiv som möjligt, men fördelen med byggnader är att de är ganska »boxiga« och då kan du plåta på lite mera avstånd. Det går även att till viss del förskjuta perspektivet, genom att använda »perspective warp« i Photoshop. Det tror jag skulle fungera ganska bra för det här.
Fotografera uppstoppade djur
Maddzan kallar sin idé »Road survivors«, där hon vill skapa en bild med ett antal svenska skogsdjur som ska ta sig över en bilväg i skymningen. Djuren är förberedda och har rustat sig med diverse skydd såsom hjälmar, kuddar, knäskydd, varningsskyltar och reflexer. Man ser det hela utspela sig från förarens bilfönster, samtidigt som det kommer en bil i mötande körfält.
Maddzan: Jag tycker jättemycket om djur. När jag sitter och åker bil, blir jag så himla ledsen när jag ser den här söta grävlingen som ligger i vägkanten – påkörd och död. En dag började jag tänka på »road kills« och om djuren skulle få överleva någon gång, hur skulle det se ut?
Erik: Jag tycker det är en väldigt kul idé, det omvända tänket är jättebra: hur skulle det se ut om man tänker så här istället...? Det är också bra när det finns en stark igenkänningsfaktor – att det inte är ett utifrånperspektiv på en massa bilar utan att man är den här personen som är ute och kör.
Det svåraste med den här bilden är att hitta djuren, konstaterar Erik. Men övriga delar tror han inte blir så svårt.
Erik: Jag skulle åka ut med en bil på natten och ta lite referensbilder med något vidvinkligare objektiv, för att ha som en skiss. Sen kan man plåta bilen i en mer kontrollerad miljö för att vara säker på att det blir skarpt. Då gäller det att försöka få kameran i samma position som där huvudet skulle vara i bilen. Du skulle även eventuellt kunna ha en reflektion av en skrämd person i fönsterrutan, som du lägger in i efterhand.
»Fördelen med Sverige är att det är ganska långsamma soluppgångar och nedgångar, ljuset försvinner inte riktigt på en gång.«
Erik: Därefter är det dags att fotografera en landsväg. Man kan åka ut på natten och ställa kamera med stativ framför bilen, kanske mellan strålkastarna. Då får man automatiskt strålkastarna att lysa upp vägen på ett realistiskt sätt. Och du kan till och med ha en kompis som kommer med den mötande bilen, för att få den delen också. Då har du i stort sett allt förutom djuren.
Maddzan: Det är lite svårare. Det är inte så att man känner en älg, liksom.
Erik: Precis, vad finns det för olika lösningar för att hitta djuren? I dag använder du »stockbilder« ibland? (Bilder som går att skaffa på olika bildsajter, reds anm.)
Maddzan: Ja, typ hela tiden – för det är enklast.
Erik: Jag förstår det. Men om man vill ha en realistisk känsla i bilden kan jag tänka mig att det är svårt att hitta en älg som har ett starkt ljus på sig från bilens strålkastare, och som dessutom träffas av ljuset från den andra bilen. Hur hade du gjort i vanliga fall: »dodge och burnat« och försökt matcha ljuset?
Maddzan: Ja, det hade jag gjort. Då hade jag försökt hitta bilder med ganska mjukt ljus så att man kan forma ljuset själv.
Erik: Ja, du är väldigt duktig på retuscharbetet, så det går säkert. Men vad finns det för möjligheter att plåta uppstoppade djur? För om man skulle fotografera i en djurpark så har man kanske inte heller möjligheten att styra över ljuset, och det kanske skulle bli djurplågeri att ha en massa blixtar framför djuren. Dessutom svårt att få dem i de här positionerna. Men uppstoppade djur skulle vara en väldigt bra utgångspunkt.
Olika muséer diskuteras, som möjliga platser att fotografera uppstoppade djur på. Och då gäller det att få till rätt vinklar.
Erik: Man får tänka: i vilken höjd är jag i bilen i förhållande till marken? Kanske 1,2 meter upp. Och beroende på avståndet till djuren i förhållande till höjden – då får man tänka på att plåta alla djuren i den vinkeln.
Ljussättning med två blixtar
Erik tipsar även Maddzan om att använda två blixtar när hon fotograferar djuren, en framifrån och en bakifrån – motsvarande bilarnas positioner. Enklast tycker Erik det är att använda någon form av radiosändare till blixtarna, såsom Pocket Wizard, men själva blixtarna behöver inte alltid vara så avancerade.
Erik: När det gäller blixt tänkte jag i början att man måste ha studioljus för att få en speciell känsla i bilden. Men en blixt är bara en lampa som är på under en väldigt kort tid. Om man kan ställa ett djur i mörker, skulle det nästan gå att använda ficklampor. Det skulle fungera precis lika bra, men en blixt underlättar eftersom det är mycket mer kraft på kort tid.
Erik, Maddzan och Mikael avslutar den första coachningen. De lämnar studion för att äta lunch tillsammans och Erik styr mot ett av sina favoritställen. Kamera & Bild passar på att ställa några frågor.
Hur känns det nu när ni har suttit och pratat om era idéer, kommer ni att kunna gå vidare tror ni?
Maddzan: Man får nog sätta sig ned och börja planera, för att veta var man ska börja någonstans. I vilken ordning man ska göra allt.
Du känner att du har fått lite tips av Erik?
Maddzan: Ja, absolut. Jag har fått en massa tips om hur jag ska tänka med fotograferingen och vilken utrustning jag kan tänkas behöva.
Är målsättningen att ta bilderna själv?
Maddzan: Ja, så mycket som möjligt. Och när det krisar, då åker stockbilderna in och räddar upp mig.
Hur känns det för dig Mikael, kommer steg två i den här processen att fungera?
Mikael: Ja, absolut. Jag tror det handlar om att som Erik sa: göra lite skisser och sen använda SketchUp eller modeller för att hitta perspektiven och förstå hur skuggor kommer att falla – för att kunna visualisera det. Det tror jag är viktigt innan man börjar göra något annat, att först få en helhetsbild av det man ska göra. Sen får allt falla på plats så småningom.
Du känner dig lugn?
Mikael: Ja, än så länge. Men jag kommer säkert bli stressad längs vägen, saker som inte går som jag vill. Men det får man ta då.
Har det varit givande för dig också, Erik?
Erik: Jag tycker det är jättekul att prata och utbyta tankar och idéer kring den här typen av bilder. Vad som krävs när det handlar om foto och retusch. Jag tycker det är jätteintressant att diskutera.
Du har ju hållit på så pass länge nu, att du kanske bara kan hämta lösningar från en bank i bakhuvudet?
Erik: Jag har väl någon form av spontan tanke på hur man ska lösa saker och ting. Men varje nytt projekt har sina egna problem och kräver sin egen problemlösning. Och det är det som gör det så roligt också, man blir aldrig fullärd utan stöter på nya utmaningar hela tiden – som både det här med djuren och byggnaderna. Sen finns det ju inte heller bara en lösning till det, utan det finns många olika tillvägagångssätt. Därför är det bra att diskutera också.
Men du tror det kommer vara möjligt att genomföra idéerna?
Erik: Det tror jag absolut. Första gången jag såg idéerna tyckte jag att de var intressanta och att de var genomförbara.
Planerar allt noga
När coachningen återigen tar vid, blir diskussionen mer allmän om idéer och planering. Mikael och Maddzan har flera frågor att ställa till Erik.
Låter du dig styras av det praktiska, eller får idéerna flöda fritt?
Erik: Förr var jag mycket mer så här: »Nu måste jag sätta igång med allt, starta det här.« Men då hade jag kanske inte tänkt igenom allt, och så tog det mycket längre tid i slutändan. Så nu överplanerar jag allt, in i minsta detalj så mycket jag kan. Sen finns det faktorer som inte går att bestämma, till exempel om jag ska fotografera någonstans på location – då kan det se lite annorlunda ut i verkligheten. Men jag försöker minimera osäkra grejor.
»Sen finns det ju inte heller bara en lösning till det, utan det finns många olika tillvägagångssätt.«
Erik: Det finns många begränsningar med bilder, som att en bild behöver vara på en viss plats. En del idéer kan ligga i flera år innan jag hittar det perfekta stället. Men jag har kommit till freds med att det är okej att det är så, att arbeta med en idé under flera år. Så länge man har olika idéer kan man fortsätta med något annat, medan man har den andra i bakhuvudet. Om man låter en idé ligga länge kan man dessutom komma på små saker som gör den mer intressant. Jag tror det är ett bra sätt.
Testar med en »fulskiss«
Att skissa ned sina idéer är något Erik ofta gör. På väggen i studion hänger flera av dem, i väntan på att förverkligas. Att ha dem som utgångspunkt tycker han är bra och undrar om Maddzan och Mikael gör på liknande sätt.
Maddzan: Nej, inte så detaljerat. Men jag har ett textdokument i telefonen, där jag skriver ned idéer. Sen gör jag ofta »fulskisser« där jag snabbt hittar lite stockbilder som jag slänger in och klipper ut slarvigt bara för att se om det kan fungera.
Mikael: Det känns nästan lättare ibland för att kunna visualisera, än att rita det på papper.
Erik: Ja, problemet med papper är att det alltid blir lite förenklat. Men får inte perspektiv på samma sätt. Det blir ett fint sätt att visa en idé men om man vill att det ska vara fotorealistiskt så är det inte alltid optimalt.
Hur får du dina idéer?
Erik: Det är mycket associationstänk. Ibland kommer idéerna bara, och då gäller det att vara med och skissa dem. Men ofta får jag inte en färdig idé utan bara små grejor. Att tänka tvärtom hjälper väldigt mycket för att komma på idéer, tycker jag. »Så här brukar det vara, men vad händer om man ifrågasätter det. Måste det alltid vara så att tåget kommer till stationen, kan det inte vara att stationen kommer till tåget istället?« Sådana grejor, att man tänker omvänt och vänder på begrepp. Sen handlar det mycket om att fråga sig hur man kan göra idén intressant, varför händer det som händer i bild? Så att det inte bara blir effektsökeri. En bild får mer djup om det finns en bakomliggande tanke.
»Det är jättekul utbyta tankar och idéer kring den här typen av bilder.«
För Maddzan och Mikael handlar det nu om att komma igång, att gå från idéstadiet till att verkligen börja skapa något. Det är den tuffaste delen av hela processen, menar Erik.
Erik: Det är det absolut svåraste. Jag har många fotokompisar som har jättebra projektidéer, men åren går och de kommer inte igång. Ibland är det bra att vänta och inte stressa, men när man väl har bestämt sig – då är det bara att sätta igång.