https://www.kamerabild.se/fotoskolor/bilden-i-fokus/fotoprojekt-p-island-en-tuff-utmaning
544590
Bilden i fokus
Bilden i fokus

Fotoprojekt på Island – en tuff utmaning

● BILDSPEL

Totalbetyg

När bildjournalisten Thea Holmqvist reste till Island för att skildra livet på öns glesbefolkade landsbygd, blev hon själv isolerad. Stormvindar på upp till 47 sekundmeter gjorde det periodvis omöjligt att gå ut. – Det är helt galet väder på Island. Av de 45 dagar jag var där kunde jag bara fotografera under 13 av dem, säger Thea.

Thea Holmqvist

Ålder: 22 år.

Bor: Just nu i Umeå. Kommer från Bureå i Västerbotten.

Familj: Mamma, pappa och två syskon.

Gör jag när jag inte fotar: Jag tycker om att läsa och att resa. 

Utrustning: Nikon D800 med objektiven 24–70mm och 50mm.

Webb: theaholmqvist.se

Del 1

Under nio dagar av sin vistelse på Island bodde Thea Holmqvist hemma hos Rut Leifdóttir i ­Stykkishólmur, en vackert belägen by på västra sidan av Island, precis vid havet. Många turister passerar här på somrarna för att ta färjan som går ut till en närbelägen ö i kustbandet. Men när Thea besökte Rut i hennes radhus var det inte många turister som syntes till, det var mars månad och vinterstormarna avlöste varandra.

 

Under sitt fotoprojekt på Island följde Thea bland annat Rut Leifdóttir som växte upp i Reykjavik, men har bott i Stykkishólmur sedan 1972.

 

Fastnade i stormen

Många på ön ansåg att den här vintern var den värsta på 30 år, och hustaken lagades ständigt efter alla stormar som drog förbi. Thea berättar om ett tillfälle:

– En dag följer jag med Rut i hennes bil när hon ska hälsa på en vän i Arnarstapi, en by som låg ungefär en timme bort. 

Även den här dagen har det utfärdats en stormvarning, från klockan 16. Trots att Rut och Thea beger sig hemifrån klockan tio på förmiddagen, måste de redan efter 20 minuter vända om – när de är uppe i ett av bergspassen.

– Vi ser inte längre vägen framför oss. Det är bara vitt av snö överallt. En annan bil har kört fast och Rut säger till mig att vi måste gå ut för att hjälpa till – antingen genom att putta på bilen eller bogsera den efter oss.

När Thea öppnar dörren för att gå ut får hon nästan en chock.

– Jag trycker ner handtaget… och då finns det helt plötsligt ingen dörr där längre. Vinden har ryckt loss den och fört den en bit bort från bilen. »Jag hatar det här helvetesvädret« säger Rut hela tiden och uppmanar mig att hämta dörren. »Öh, vadå« tänker jag men gör som hon säger. Dörren går inte att bära i den hårda vinden, så jag släpar den tillbaka till bilen där vi knyter fast den på sin plats med ett tjockt rep.

De hjälper den andra bilen att kontakta räddningstjänsten och lyckas därefter att köra hem med en fastknuten dörr.

– Den dagen trodde jag att vi skulle dö, att vi skulle bli begravda där i snön. Det blåste som mest 47 sekundmeter vilket är ungefär 169 kilometer i timmen, säger Thea nu flera månader senare.

Tog du några bilder av denna dramatiska händelse?

– Det frågar alla, och jag ångrar så att jag inte tog någon bild. Men jag var helt fokuserad på att överleva och under resten av hemfärden satt jag i baksätet och höll i ett rep.

Thea Holmqvist hade rest till Island för att undersöka hur det är att bo i Europas mest glesbefolkade land. Och vad anledningen är till att ­200 000 av Islands totalt 320 000 in­vå­nare väljer att bosätta sig på den isolerade landsbygden istället för att bo i huvudstaden Reykjavik. Thea kommer själv från ett mindre samhälle, Bureå i Västerbotten, och hon säger sig vara fascinerad av ödsliga platser.

– Det isolerade var ledordet för mitt Islandsprojekt och på något sätt dras jag till just detta – att skildra ensamheten. Även om det också kan vara en lite jobbig känsla.

Del 2

Kände sig hemma på Island

Egentligen var det ordet ghetto som låg till grund för allt, ett ord som hon och hennes kurskamrater nu i våras fick som ett tema när det var dags för examensprojekt vid bildjournalistprogrammet i Sundsvall. Efter tre års studier skulle de nu genomföra ett större fotografiskt arbete.

– När vi fick temat ghetto tänkte de flesta av oss först på nergångna kvarter, fattiga människor, droger och klotter. Men vår lärare ville att vi skulle tänka bredare än så, tillbaka till ursprungsbetydelsen som i grund och botten handlar om en grupp människor med liknande livsstil inom ett visst område. Hela idén med temat var att vi skulle försöka tänka »outside the box« när vi funderade kring våra projekt, säger Thea och förklarar ytterligare:

– Jag hade samtidigt en vilja att åka till Island och hittade där en vinkel som passade temat. Det är en speciell livsstil att bo på Islands landsbygd, där de små samhällena nästan blir som ghetton i det större samhället. 

När Thea kom till Island var det även som att komma hem.

– Det var extremt mycket jag kände igen mig i, det var väldigt likt Bureå där jag växte upp. Förutom att det var mycket blåsigare på Island. Jag visste ju att det skulle vara det, men hade jag vetat att det skulle bli så dåligt hade jag nog inte åkt dit. För det var jobbigt att ha en tidspress för projektet och inte kunna arbeta på grund av vädret. Det tog en vecka innan jag ens kunde lämna Reykjavik. Och stressen blev även som ett hinder när jag väl fotograferade. Jag vågade inte experimentera så mycket utan tog de säkra bilderna. För jag behövde ju komma hem med bilder som skulle kunna hänga på en vägg på ett galleri.

 

Foto: Thea Holmqvist

 

Vill ha närhet till naturen

Hela examensprojektet avslutades i juni med en utställning på Galleri Kontrast i Stockholm. Där visade Thea nio av sina Islandsbilder, med bland annat Rut som skymtar i en av dem.

– Henne hade jag fått kontakt med innan jag åkte till Island. Hon är sjukpensionär och håller på mycket med hästar. Nästan alla på Island har ett hästintresse och åker till olika hästtävlingar för att umgås. När jag frågade Rut varför hon bor i Stykkishólmur fick jag svaret: »För att ha närheten till naturen. Jag vill ha vattenfall, berg och hav omkring mig.« Dessutom gillar hon att på landsbygden tittar ingen på klockan, det finns ingen stress.

 

Thea Holmqvist reste till Island för fota isolerade platser. Här syns Stykkishólmur på västra Island, med omkring 1 000 invånare.

 

Thea träffade även en barnfamilj i Hvolsvöllur på södra Island, där mamman ursprungligen var från Tyskland.

– Hon hade tidigare bott i en stad med lika många invånare som det finns på hela Island. Nu bodde hon i en by med 800 invånare där hon drev en liten advokatbyrå. »Här finns allt inom ett gångavstånd«, sa hon och menade att det gav henne så mycket mer fritid eftersom hon inte behövde skjutsa barnen hit och dit.

Var det svårt att hitta och få kontakt med människor?

– Det underlättar med Facebook, där jag genom olika grupper kunde hitta någon som kände någon som kunde tänka sig ställa upp. Den nya tekniken underlättar, det hade varit svårare för tio år sedan.

Skulle du kunna tänka dig att själv bo på Island?

– Jag skulle nog behöva lära mig lite mer om hur man reparerar hus. Men livsstilen känner jag igen mig i och kan nog tänka mig ha ett hus på Island. Däremot vet jag inte om jag skulle klara av deras vintrar. Och då tänker jag på alla stormar, för kylan har jag inga problem med – det kan vara 30 minus hemma i Bureå, säger Thea och fortsätter:

– Jag ska faktiskt tillbaka till Island nu i augusti, i två veckor. För jag vill inte döma ut landet efter att ha varit där under deras värsta vinter på 30 år. Kanske fortsätter jag på projektet, men mest ska jag bara åka runt och njuta.

Del 3

Svårfångad verklighet

Eftersom Rut och flera andra på Islands landsbygd säger att de bor där för närheten till naturen, ville Thea skildra detta i sina bilder. Men det var inte helt enkelt.

– Jag kunde se saker som aldrig skulle bli lika fint på bild som i verkligheten. Jag önskar att man i en bild skulle kunna känna havslukt och känslan av vind i ansiktet. Det var frustrerande att det var vackrare ­i verkligheten än vad som gick att återge i bild. Det var lite som att se på ett bröllop via Skype, det blir inte lika bra som i verkligheten.

Fotade mycket med 50mm

Att försöka skildra stormarna på Island var aldrig aktuellt för Thea.

– Det hade inte gått, och jag ville inte ha något mellanting. När det var full storm kunde jag inte gå ut och jag ville inte skildra Island med en halvdan storm, då fick det hellre vara. På ett sätt var det lite synd att de var så snabba på att reparera saker, annars hade jag kunnat få mer bilder av vad stormen hade orsakat.

Thea fotograferade med sin Nikon D800 till vilken hon använde objektiven Nikkor 24–70mm och Nikkor 50mm. Det senare är hennes favorit.

– Jag gillar den för att den är lätt, det andra objektivet är mer klumpigt. Dessutom upplever jag att bilderna blir skarpare med 50:an.

Färg framför svartvitt

Under en och en halv månad var Thea på Island, mellan den 3 mars och 16 april. Tillbaka på skolan i Sundsvall väntade sedan flera veckor av bild­urval, redigering och konsten att försöka döda sina favoritbilder.

– Alla bilder skrevs ut på kontaktkartor. Därefter skulle alla 16 personer i klassen titta på varandras bilder och markera dem man tyckte om. Allt detta gjorde vi under en dag och jag satt på skolan i femton timmar. Till exempel hade en kille som varit ­i Chicago med sig 25 000 bilder hem. Dagen efter kände jag mig nästan bakfull.

 

Rut har tre hästar. En av dem är fölet Gódi, som tycker om att leka med sin boll.

 

För Theas del slutade det med att hon hade 180 bilder som hon skrev ­­ut i något större format än det som bilderna hade haft på kontaktkartorna. Detta för att mer detaljer skulle synas.

– Nu började vi totalslakta varandras bilder. Det skulle bli 25–35 bilder i slutändan som vi examinerades på, och ännu färre för själva utställningen.

En av Theas favoritbilder, där en häst med sina tänder har nabbat tag i en färgglad hoppboll, var länge uträknad.

– Men jag är glad att jag till slut fick med min bubbelgum-häst på utställningen. Den hade länge hängt på vår »kill your darlings-vägg« i klassrummet.

Alla Theas Islandsbilder är i färg, vilket är ett medvetet val.

– Jag brukar nästan missbruka svartvitt och går ofta direkt till svartvitkonverteraren i Camera Raw. Men med de här bilderna ville jag inte ta bort den dimension som färgen ger. För det är faktiskt under den här årstiden inte så färglöst på Island som många tror. Det är väldigt blått, med vissa inslag av gult när fjolårsgräset tittar fram.

 

Arnarstapi är en liten fiskeby på halvön Snæfellsnes, en dryg timmes bilresa från Stykkishólmur. På sommaren kryllar det av liv, men under vinterhalvåret finns bara ett fåtal människor på plats.

 

Öar – något att spinna på 

Först när utställningen väl hängde på galleriväggarna förstod Thea hur mycket hon hade arbetat under veckorna före.

– Då blev det bara tomt. Jag hade haft så mycket att göra och levt i kaos, så när allt var över var det som att gå in i ett tomt vitt rum.

Men det tomma rummet fylldes snart med nya uppdrag. Nu under sommaren arbetar Thea som journalist på Folkbladet i Umeå, och därefter hoppas hon hitta fortsatt arbete. 

Hon försöker se positivt på framtiden, även om det är en tuff bransch. Att hon är både en skrivande journalist och fotograf ser hon som en av sina fördelar. 

Om Islandsprojektet får någon fortsättning vet hon inte, men hon funderar på om just öar är något att spinna vidare på.

– Här utanför Umeå finns Holmön. Sen kan jag ta mig till Öland, Gotland, Färöarna, Kanarieöarna, övärlden i Grekland… Ja, det är inget som jag ­har bestämt men det vore kul om det gick att genomföra en serie om just öar, för att se om det finns några likheter dem emellan. 

Thea Holmqvist

Ålder: 22 år.

Bor: Just nu i Umeå. Kommer från Bureå i Västerbotten.

Familj: Mamma, pappa och två syskon.

Gör jag när jag inte fotar: Jag tycker om att läsa och att resa. 

Utrustning: Nikon D800 med objektiven 24–70mm och 50mm.

Webb: theaholmqvist.se