Han fångade sjukamparens tuffaste kamp – cancern

Han fick sin första kamera när han var sex år gammal och sedan har fotointresset följt honom genom livet. Det dalade dock för runt tio år sedan och därför bekymrade han sig inte om att köpa ett nytt digitalt kamerahus. Men så hösten 2008 köpte han ändå ett digitalt kamerahus och det spårade ur snabbt.

– Det blev mycket mer intressant med den snabba feedbacken som man fick ur digitalkameran istället för at vänta på att få tillbaka en filmrulle från framkallningen, berättar han.

Peter driver sitt företag tillsammans med sin sambo som är lika fotointresserad som han är.

– Det hade nog inte fungerat annars, nästan all fritid går åt till fotograferandet och vi vill båda gå över till att fotografera mer och ha det som enda yrke. Men som marknaden ser ut nu så är det smidigast att ta det ett steg i taget.

Nadja tänkte inte på kameran

För inte så länge sedan uppmärksammades Peters senaste projekt i både Picture of the year och World press photo, där de vann silver respektive guld. Något som är väldigt stort.

–Det är fortfarande helt overkligt. När jag var i Polen nu i helgen och såg alla fotografer från de stora nyhetsbyråerna och visste att jag hade vunnit de priser jag hade gjort så kändes det helt sjukt, säger han.

Om glädjen över placeringarna som hans bilder fått är stor så handlar hans vinnande projekt till stor del om andra känslor.

– Jag kände Nadja sedan tidigare, vi hade träffats på friidrottstävlingar där hon tävlat och jag varit med som tränare. Vi hade ingen regelbunden kontakt, men vi pratade alltid när vi sågs. I höstas kontaktade hon mig och berättade att hon hade fått en cancerdiagnos. Hon frågade om jag kunde tänka mig att komma upp och ta lite bilder på henne, vilket jag så klart gick med på. Hon blev nöjd med bilderna och vi bestämde att vi skulle fortsätta med projektet, förklarar Peter.

Den där första fotograferingen i november 2013 var den svåraste hittills under projektet.

– Det var väldigt viktigt för mig att hon tyckte att hon såg snygg ut på bilderna, och inte sjuk och svag. Hon fick också öva sig lite för att känna sig bekväm framför kameran. Det var inte helt lätt för mig heller, att hålla god min och inte bli för känslosam, säger Peter.

Nu när projektet har hållit på ett tag säger Peter att Nadja knappt tänker på att han är med längre.

– Jag går i bakgrunden och hon beter sig precis som om jag inte är där.

Tanken bakom projektet, som alltså fortfarande pågår, är att Peter ska dokumentera Nadjas behandling, rehabträning och andra viktiga delar av hennes väg tillbaka till tävlingsarenan. Därför är det inga bilder som är arrangerade, förutom porträtten.

– Det går inte riktigt att arrangera bilderna. När jag fotar träningarna går jag omkring under passen och letar efter de bästa vinklarna och utsnitten. Under sjukhusbesöken går det ju inte alls att arrangera något, berättar Peter.

Att fotografera på sjukhuset har inte alltid varit någon självklarhet.

–Det är inte alltid man får tillstånd om man tillhör press, men eftersom det här bara har varit dokumentation för Nadjas skull har jag gått som anhörig och då får man möjlighet att följa med in med kameran. En gång var jag på sjukhuset samtidigt som en fotograf från Expressen och då fick jag inte följa med, efter att ha pratat med läkaren fick jag till slut komma in men då var redan behand- lingen över. Eftersom det ofta är olika läkare och sjuksköterskor är det inte säkert att de känner igen mig och vet vad jag gör heller. Men det gäller att vara försiktig och inte påstridig. Det enda som betyder något är att Nadjas behandling går bra, att jag ska ta bilder är en skitsak i sammanhanget. Men i det stora hela har det inte varit några problem, berättar Peter.

Tungt att redigera bilderna

Att kameran fungerar som en känslomässig sköld är något Peter håller med om och något han märkt av under det här projektet.

– När jag fotograferar är jag som i en bubbla och tänker mest på att bilderna ska bli bra. När man ser allt genom sökaren så blir det inte riktigt samma sak. Men sen när man kommer hem och tittar igenom bilderna i datorn så griper de tag. Man ser alla blickar, alla tårar och känslor på ett annat sätt då, förklarar han.

Det har varit flera fotograferingar som har varit jobbigt förutom den första gången.

– Hela projektet är tungt eftersom hon faktiskt har en dödlig sjukdom, det går inte att komma ifrån. Men vissa stunder har varit värre än andra. En gång fick Nadja feber före en av cellgiftsbehand- lingarna, då är immunförsvaret i stort sett obefintligt så hon blev väldigt sjuk och fick köras in till sjukhuset akut. Då körde jag från Norrköping till Stockholm, det var väldigt jobbigt att se henne så pass sjuk. Men även alla behandlingar som jag vet är jobbiga för henne är jobbiga för mig att fotografera, som gastroskopierna till exempel, eftersom jag ser hur ont hon har. Men när jag är med hennes vänner och familj är ju stämningen helt den motsatta, så det är både upp och ner, berättar Peter.

Ser det som ännu en skada

Ett av de mer känslosamma ögonblicken var när tidigare förbundskaptenen Stefan Olsson överraskade Nadja med hennes uppsättning av friidrottslandslagets tävlingsdress.

– Det är nästan så att tårarna kommer när jag bara pratar om det, det var ett starkt ögonblick, säger Peter och det hörs på rösten att det han säger stämmer.

– Men Nadja gör det väldigt lätt för mig att fotografera. Hon är väldigt lättsam och positiv. Det känns som att det inte hade spelat någon roll om jag kände henne sedan tidigare eller inte, hade hon inte varit så stark och haft en så positiv syn på livet hade det nog varit svårare för mig att fotografera också. Hon tar det som en riktig elitidrottare, hon ser bara det här som ännu en skada. Ännu ett hinder hon ska ta sig förbi.

Liksom i sitt övriga fotograferande så använder Peter bara fasta objektiv för att fotografera Nadja. En typ av objektiv som han gillar att använda är så kallade tilt-shiftobjektiv. Med dessa kan man vinkla skärpeplanet så att skärpan istället för att vara parallell med sensorn går snett.

–Jag gillar att använda dem i vanliga reportage också, de funkar bra när man inte måste vara så snabb. Jag gillar att ha intressanta saker i både förgrunden, mitten och i bakgrunden av bilderna och genom att använda ett tilt-shiftobjektiv kan jag få skärpa på alla de delarna utan att jag behöver använda en väldigt liten bländare som ger skärpa över hela bilden. Men jag vill inte att det bara ska bli en effekt, utan det ska vara diskret så att man inte riktigt tänker på det direkt.

Peter beskriver en bild från projektet som han tycker hade blivit betydligt sämre utan tilt-shifttekniken:

–Bilden när Nadja får sitt huvud rakat hade inte alls haft samma uttryck om jag inte kunnat lägga skärpan på både hennes och Gunnars (pojkvännen, red. anm.) ögon, med vanlig optik hade jag behövt ha en liten bländare som hade gjort bilden mycket sämre. Jag har jobbat mycket med kort skärpedjup i de här bilderna. Det är för att det är Nadja som är det viktigaste, hennes blickar och känslor. Det är därför jag har kört allt i svartvitt också, jag ville inte ha några färger som störde och distraherade i bilderna. Jag ställde in kameran på svartvitt redan från början och eftersom jag använde Canons egna rawkonverterare så följer de filtren och presetsen med in i datorn så att bilden ser ut som i kameran.

Använder bara fasta objektiv

Peter fotograferar i stort sett alltid med fasta objektiv, förutom när han ska ställa ut kameror för fjärrstyrning, de kör han med zoomar eftersom han inte är lika fri att välja exakt var han vill att de ska stå.

– Jag kan tänka mig att många andra sportfotografer skulle känna sig begränsade med bara fasta objektiv, men jag känner mig mer begränsad om jag inte har objektiv med stora bländaröppningar så att jag kan få ett kort skärpedjup istället, säger han.

Peter varierar mellan att fotografera med Canons 1DX och 5D Mark III. Den något mindre 5D:n används när han vill störa så lite som möjligt, i sjukhuset, kyrkor och liknande, då inställd på det tysta läget. När han behöver högre serietagnings-hastighet är det 1dx:en som gäller.

En av de personer som har haft störst betydelse för Peters projekt, förutom Najda då så klart, är DN-fotografen Jonas Lindqvist som fungerar som Peters mentor.

– Jag hade följt hans blogg ett tag och kommenterat en del och så. För två år sedan kontaktade Jonas mig och frågade om jag ville att han skulle bli min mentor. Sedan dess har han varit helt ovärderlig. Utan honom hade jag inte varit med i de här tävlingarna och jag hade inte kommit in på Bildbyrån. Han har gett mig en spark i baken, berättar Peter.

Nu har de kontakt varje vecka och Peter får feedback på bilder och råd om vad han ska jobba med, som vilken tränare som helst.

– När jag skulle söka till Picture of the year åkte jag till Dagens Nyheters redaktion med alla bilder printade. Sen gick vi in i deras studio, lade ut alla bilderna på golvet och valde ut vilka bilder som skulle med, förklarar Peter.

Lustigt nog har de båda träffats tidigare, utan att de riktigt kom ihåg det förrän efter ett tag.

– Jag kände igen Jonas, men kunde inte placera var vi träffats förut. När vi hade pratat ett tag kom vi fram till att vi hade läst en mattekurs på universitetet flera år tidigare, säger Peter och skrattar.

En annan fotograf som Peter haft en del kontakt med är Lars Dareberg, de har inte samma regelbundna kommunikation som Peter och Jonas. Men de pratar då och då och Peter följer Darebergs blogg som han även tipsar om för andra som vill ha inspiration för reportage och fotoprojekt.

Slutet för projektet

Från början satte de inte något slutdatum för projektet, men nu har de pratat om att projektet ska avslutas när Nadja ställer upp i sin första tävling i blågul dress efter sjukdomen. Tanken med bilderna nu är att Nadja ska kunna använda dem när hon ska ut och föreläsa, de har även pratat om en bok. Från början var Peter uppe i Stockholm två till tre gånger i veckan, men allt eftersom Nadja blivit allt bättre har det blivit längre mellan besöken.

– Eftersom hon är så stark rent fysiskt så har läkarna kunnat öka doserna av cellgifterna till nivåer som andra aldrig skulle klara av. Så i allra bästa fall blir hennes första tävling Finnkampen i höst, eller kanske inomhus-em nästa vinter. Men cancern är inte det enda som hindrat henne tidi-gare, förra våren slet hon av ena hälsenan. Men på den senaste kontrollen kunde de inte se någon cancer, så nu håller vi tummarna.