https://www.kamerabild.se/fotoskolor/bilden-i-fokus/konsten-att-f-nga-sk-nheten-i-f-rfallet
543260
Bilden i fokus
Bilden i fokus

Konsten att fånga skönheten i förfallet

● BILDSPEL Ett kraftverk som inte längre är i bruk. Foto: Martin Widlund

Totalbetyg

En övergiven plats kan vara vacker trots sitt förfall. Det vill Martin Widlund visa med sina bilder från gamla hus, slott och fabriker. Men att ta sig in och fotografera i stängda byggnader har sina risker.

Martin Widlund

Ålder: 33 år

Bor: I Oslo sedan 2001.

Familj: Sambo samt en dotter på tre år och en styvdotter på 13 år.

Gör: Assisterande butikschef

Utrustning: Canon 5D Mark II med objektiven 16–35mm f/2,8 och 50mm f/1,2.

Webb: www.martinwidlund.com eller facebook.com/ MartinWidlundPhotography

Det kallas för urban exploration, eller bara urbex – att utforska platser dit allmänheten inte har tillträde. Ofta handlar det om ta sig in i övergivna byggnader såsom nerlagda fabriker eller sjukhus. Men även ett underjordiskt tunnelsystem kan väcka en urbex-utövares nyfikenhet. För många är själva upplevelsen av att se platserna målet med verksamheten, men en hel del drivs av att fånga miljöerna på bild.

Martin Widlund skaffade sin första digitala systemkamera 2008 och efter att ha testat allt från porträtt- till naturfotografi så var det till slut intresset för förfallna byggnader som tog överhanden.

– Vid vår sommarstuga hade vi ett gammalt ruckel som var spännande att plåta i. Några av bilderna visade jag för en kollega på jobbet som tipsade mig om ett övergivet mentalsjukhus utanför Oslo.

Martin är uppvuxen i Karlstad, men bosatt i Norge sedan 2001 – där han bor med sin norska sambo och två barn. Till vardags arbetar han i en butik och en stor del av sin lediga tid ägnar han åt fotografering. Martin nappade på tipset från kollegan och begav sig till Lier mentalsjukhus som började byggas 1921. För snart 30 år sedan stängdes flera av byggnaderna och har stått övergivna sedan dess.

– Det var spännande att fota där. Det fanns mycket saker kvar i lokalerna, till exempel resväskor som hade tillhört patienterna.

 

En övergiven klinik från Sovjettiden. Foto: Martin Widlund
 

Men hur lyckades du ta dig in?

– Jag kröp in genom en sönderslagen ruta. Urbex är ju inte helt lagligt. Men jag har som riktlinje att aldrig sno grejor eller slå sönder något. Men för att komma in krävs det ofta man gör det på ett mindre lagligt sätt.

Efter dagen på mentalsjukhuset var Martin fast, han hade hittat sin fotogenre och ville nu utforska fler platser med sin kamera.

– Mitt fokus ligger hela tiden på fotografin. Även om jag kan tycka att det är en häftig upplevelse att vara på vissa ställen, så är det ändå bilderna som är det viktiga för mig. Och som fotograf inom urbex handlar det om att hitta något vackert i det förfallna.

Martin tycker också att en stängd byggnad är spännande och väcker flera frågor: Varför står den där helt övergiven och hur ser dess historia ut?

– Jag har sett väldigt mycket konstiga ställen och det händer ibland att människor inte tror på mina bilder. Ibland blir de upprörda och ledsna när de ser fin arkitektur som bara står och förfaller.

 

Ett kraftverk som inte längre är i bruk. Foto: Martin Widlund

Svårt hitta ställen i Sverige

För de som fotar övergivna platser är det en tävling mellan de olika fotograferna. Drömmen är förstås att hitta ett ställe före alla andra, där det går att ta spännande bilder. Men inom den här genren är det också vanligt att fotografer utbyter platser med varandra och ger varandra vägbeskrivningar till övergivna slott eller mystiska laboratorium.

– Men det är svårt i starten innan man själv har några platser att dela med sig av. En urbex-fotograf berättar inte gärna om platserna för främmande människor, eftersom byggnaderna då lätt kan bli förstörda eller vandaliserade.

Men Martin hade tur. Efter att ha publicerat bilderna från mentalsjukhuset på Flickr blev han kontaktad av några erfarna urbex-utövare från England som undrade om han kunde visa platsen för dem. Det gjorde han och blev sedan inbjuden till England för att fotografera övergivna platser. I dag har Martin byggt upp ett stort kontaktnät – ofta utanför Norges och Sveriges gränser.

– Det är svårt att hitta bra ställen här, vi har det ju väldigt ordnat med en väl utvecklad infrastruktur. Men i till exempel Belgien kan ett dödsbo stå tills det faller omkull, om ingen vill ha det. I Sverige kan du så klart hitta övergivna stugor i skogen eller kanske en gammal fabrik, men du hittar inte ett slott som står och förfaller.

För dig som vill börja testa på att fotografera urbex så tipsar Martin om att åka till Båstnäs bilkyrkogård utanför Töcksfors. Du kan också leta upp gruppen Övergivna platser på Facebook, där det finns gott om tips på ställen i Sverige.

– Många av de här platserna är inte så hemliga och på Båstnäs bilkyrkogård är det ingen som blir arg om du fotograferar. Så du behöver inte jobba under stress.

 

På det här hotellet har det gått en tid sedan den sista gästen checkade ut. Foto: Martin Widlund

Kan stöta på koppartjuvar

Martin reser mycket i Europa för att hitta övergivna platser. Bland annat till Belgien, Tyskland och Italien, men även till länderna i Östeuropa där det finns många spännande platser. Han kallar resorna för turnéer, vilket det blir fyra till fem stycken per år.

– Då är jag ute i fem dagar och försöker hinna med så många ställen jag kan under de dagarna. Jag har ofta med mig en lista på 30 platser, vilket egentligen är för många. Men saker kan förändras under tiden, därför är det bra att ha många alternativa platser.

Han reser dessutom aldrig ensam, främst av säkerhetsskäl eftersom urbex är förknippat med en del faror.

– Det kan till exempel finnas koppartjuvar i byggnaden. Själv har jag inte stött på några, men hört av andra att ett sådant möte kan bli ganska otrevligt. Men den mest reella faran är ändå att huset ska skada dig. De här byggnaderna är ofta i dåligt skick, och då är det skönt att ha någon med sig.

Är det en byggnad med betongfundament så är det ofta mindre farligt menar Martin, men han varnar för träbyggnader – framför allt om de har brunnit.

– Ett sådant hus kan vara farligt och du måste känna på golvet så att det inte är mjukt.

Martin använder alltid oömma kläder och kängor med rejäla sulor.

– Du fotograferar inte gärna i shorts och t-shirt. Jag försöker dessutom alltid undvika att ta på saker, eftersom det är ganska dammigt och smutsigt. Många urbex-fotografer använder även masker för att skydda sig från till exempel asbest.

Under en fotografering hjälps alla i gruppen åt att ha uppsikt över varandra, så att ingen skadar sig.

– Det har ju hänt olyckor inom urbex. Därför är det viktigt att man har koll på varandra och tänker igenom situationen innan. Du måste ha respekt för de här platserna.

För att ta sig in i en byggnad är det flesta urbex-fotografer beredda att gå ganska långt, till exempel kan de krypa genom en kloak för att komma in. Och på flera övergivna platser finns det vakter som fotograferna måste ta sig förbi.

– Det är lite av en katt- och råttalek för vuxna. Själva fotograferandet ger en kick, vilket jag tycker är jättekul. Man kan nästan säga att det är som en extremsport inom fotografi. Du är ofta på din vakt eftersom det inte är så populärt att man befinner sig i dessa byggnader.

 

Ett mystiskt laboratorium som taget ur en skräckfilm. Foto: Martin Widlund

Försöker fånga stämningen

Martin fotograferar helst storslagna slott och hus där det har bott människor.

– Jag vill kunna känna en historia och se hur det var en gång i tiden. Det är otroligt roligt att komma till ett hus där det finns saker kvar, en tom byggnad är inte lika spännande.

Först fotograferar Martin miljöbilder i huset för att sedan gå över till detaljbilder.

– Jag fotograferar det som förundrar mig mest, jag vill försöka fånga stämningen i huset. Det är ju inte några glada eller behagliga miljöer. Platserna är ofta lite dystra vilket sätter sin prägel på bilderna.

Eftersom det ofta är mörkt i övergivna byggnader använder sig Martin av långa slutartider, upp till 20 sekunder är inte ovanligt. Det händer även att han målar med ljus genom att svepa med en ficklampa över rummet medan han tar bilden. Men helst nyttjar han naturligt ljus om det finns något sådant. Och de flesta bilder är tagna med HDR-tekniken (high dynamic range), där flera bilder med olika exponering sätts samman till en för att ge täckning i både mörka och ljusa partier.

– Jag tycker HDR passar för den här typen av bilder, dessutom är det svårt att få till en bra bild annars.

Martin mäter alltid ljuset på två ställen i rummet, dels där det varken är för mörkt eller för ljust – alltså något slags medeltal – och dels där det är väldigt ljust för att kunna kontrollera så att inte några partier blir utfrätta. Sedan tar han ofta sex exponeringar med olika inställningar. Kameran står alltid på stativ.

– Jag är inget fan av HDR i andra sammanhang, men här skulle du missa mycket med endast en exponering. Detaljer i skuggorna skulle inte synas då.

Martin fotograferar med en Canon 5D Mark II till vilken han har objektiven 16–35mm f/2,8 och 50mm f/1,2. Är det riktigt trångt i ett rum använder han fisheye och rätar i efterhand ut linjerna i Photoshop.

– I redigeringen försöker jag få en realistisk look på bilden, därför använder jag mig aldrig av överdriven hdr. Och jag manipulerar aldrig bilden på så sätt att jag klistrar in saker som inte finns. 90 procent av bilderna är så som jag hittade miljöerna, men ibland har det hänt att jag tagit fram saker ur en skrubb om allt har varit undanplockat. Och det kan hända att jag i bildbearbetningen tar bort en nödutgångsskylt.

Martin arbetar även mycket med tonverktyget i Photoshop för att förstärka den stämning han vill ha i bilden. I dag har han hittat sitt arbetsflöde och sitter sällan mer än 20 till 25 minuter med varje bild i redigeringen.

 

Disco Inferno. Festen är slut, alla har gått hem. Foto: Martin Widlund
 

Vad tycker din sambo om att du sysslar med urbex?

– Hon tycker det är fascinerande och kul. Hon stöttar mig i det här och tycker det finns värre saker man kan göra. Sen får hon kanske åka på en shoppingresa till London när jag har varit borta mycket.

Martin Widlund

Ålder: 33 år

Bor: I Oslo sedan 2001.

Familj: Sambo samt en dotter på tre år och en styvdotter på 13 år.

Gör: Assisterande butikschef

Utrustning: Canon 5D Mark II med objektiven 16–35mm f/2,8 och 50mm f/1,2.

Webb: www.martinwidlund.com eller facebook.com/ MartinWidlundPhotography