Minna Ridderstolpes 365 bilder av dottern – en per dag

De hade redan en tradition av att ta en porträttbild på födelsedagarna. Men när dottern Smilla fyllde fem fick Minna Ridderstolpe en idé.

Minna RidderstolpeMinnas tips för årsprojekt

Ålder: 40 år.

Bor: I Enskede utanför Stockholm.

Familj: Man och två barn.

Gör: Dokumentär familjefotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Redigerar bilder.

Utrustning: Nikon D810 med objektiven 20mm, 35mm, 50mm och 85mm.

Webb: minnaridderstolpe.se,

instagram.com/minnaridderstolpe.se

– Då slog det mig: tänk om jag skulle ta en bild av henne varje dag i ett år, fram till hennes nästa födelsedag. Hennes år som femåring.

Det var den 9 juli 2016, och Minna satte igång. Ett år senare var det åter­igen dags för en porträttbild, men nu fanns det även bilder från alla andra dagar under det gångna året som när Smilla leker med kompisar, har skrapat upp ett sår på knät eller vinkar hejdå till sin mamma från förskolans fönster.

Hade du någon plan för hur du skulle genomföra projektet?

– Jag bestämde direkt att alla bilder inte behövde vara dokumentära, det fick även vara arrangerat. Huvudsaken var att hon fanns med på bilden, även då hon var tillsammans med andra, förklarar Minna och fortsätter:

– Hon fattade snart grejen och kunde säga »när ska vi ta dagens bild?«. Det fanns även situationer då hon kunde vråla »du får inte ta någon bild!«.

Med en mamma som fotograf är Smilla van vid kameran, och Minna har den dessutom alltid i närheten. När hon kom på idén till 365-dagarsprojektet såg hon även direkt slut­resultatet framför sig – en fotobok.

– Jag hade layouten klar i huvudet, med en bild per sida. Boken hade jag som min målbild för att lyckas genomföra projektet.

Och för Minna är det just boken med sina drygt 365 sidor som är det mest intressanta.

– Det är helheten som är grejen, inte var bild för sig.

Sambon fick rycka in

Även om målsättningen var en bild per dag erkänner Minna att det saknas en. Ibland var hon i sitt arbete borta över ett helt dygn och vid de tillfällena kunde hon inte fotografera Smilla. En gång fick sambon rycka in och ta en bild, en annan gång fick sonen fotografera när både Minna och sambon var bortresta. Men den 23 april saknas det helt och hållet en bild av dottern. På den sidan syns istället Minna själv, på besök i London.

– Det är lätt att missa en dag. Men även om det bara skulle bli 349 bilder så är det »good enough«. Man får inte lägga av bara för att man missar en dag.

Samtidigt fanns det för Minna andra dagar då hon hade ett större antal bilder att välja mellan.

– Då valde jag den som represen­terade dagen bäst.

Även om vem som helst kan genom­föra ett 365-dagarsprojekt av det här slaget, låg det nära till hands för Minna som arbetar som dokumentär familjefotograf – en genre hon förklarar på följande sätt:

– Jämfört med det traditionella familjefotot – där man tar familjen ur sitt sammanhang och ställer upp dem för att visa hur de ser ut – handlar dokumentärt familjefoto om att visa hur familjen lever och hur det känns att vara den här familjen. Jag fotograferar dem i deras miljö.

Minna drar en parallell till de fotoalbum som hennes föräldrar skapade när hon var liten.

– Jag älskar att se hur det såg ut hemma hos mig när jag var liten. Därför är det på sätt och vis barnen som är kunderna när jag fotograferar, att de får möjligheten att som äldre se hur det såg ut när de var små.

Minna har haft den här inriktningen inom foto sedan tre år tillbaka. Men fotograferat har hon gjort sedan barnsben.

– Jag tog med kameran till skolan, framför allt under mellanstadiet. Jag har hur många bilder som helst från den här tiden och umgås till viss del fortfarande med samma vänner. Så deras uppväxt finns väl dokumen­terad.

Hypnotiserad av bilderna

En utställning på 90-talet, med bilder av Sally Mann, fick Minna att bli helt överväldigad och hon började fundera på fotografyrket.

– På utställningen visades de här klassiska bilderna av Sally Manns barn och jag var som hypnotiserad. Kan man jobba med det här, tänkte jag ­då.

Hon byggde upp ett mörkrum hemma i tvättstugan och började experimentera med sitt fotogra­ferande. Efter gymnasiet gick hon på Fotoskolan i Stockholm och läste Grundkurs för fotografisk utbildning.

– Men jag var inte redo för utbildningen. När jag slutade där sa jag »det här är inte för mig«. Jag var 18 år, vilket är en känslig period i livet – jag tyckte att det var svårt att ta kritik.

På den tiden, under internets barndom, fanns det inte heller så stora möjligheter att visa upp sina bilder för andra. Att bli en lågavlönad fotoassistent var en av de få vägar som var tillgängliga för att komma in i yrket, men det intresserade inte Minna. Hon lade ned planerna på att bli fotograf även om hon inte slutade att fotografera.

Sover hemma hos familjen

2009 väcktes återigen fotograf-drömmen och Minna började intressera sig för familjefoto. Hennes gamla klasskompisar hamnade på nytt framför kameran, nu med egna barn. 2014 kom så brytpunkten för Minna, med en föreläsning på »Creative live« där den dokumentära familjefotografen Kirsten Lewis berättade om sitt sätt att ta bilder.

– Jag sträcksåg den med öppen mun. »Det här måste jag göra«, tänkte jag.

Minna lade ut en efterlysning på Facebook och fick snart napp på flera familjer som ville bli dokumenterade. Med de nytagna bilderna byggde hon sedan upp sin portfolio och kan i dag erbjuda framför allt två lösningar: antingen att hon är med en familj under ett helt dygn eller bara i tre timmar.

– Jag vill visa det riktiga livet, inte det polerade. Jag hänger bara på dem under dagen och tar även själv plats för att barnen ska känna sig avslappnade med mig. Det påverkar förstås att jag är där, men till slut tänker de inte så mycket på mig.

Minnas »24-timmars« sker ofta på lördagar. Då åker hon ut till familjen redan på fredagskvällen för att lära känna dem.

– På lördagen är jag inte längre någon konstig person för barnen. Då behöver jag inte någon startsträcka.

Natten tillbringar Minna hos familjen och hon har hittills sovit i allt från gästrum till på soffor och madrasser på golvet.

– Jag kan sova var som helst, allt fungerar bra.

Men hur är det att komma hem till en främmande familj och bo hos dem?

– Det brukar gå extremt fort tills det är avslappnat. Barnen kan vara lite avvaktande först, men det klarar jagav på fredagen. Jag lägger mycket tid på att »bonda« med dem. Själv är jag en person som hatar att mingla, men när jag är inbjuden och välkomnad har jag lätt för att prata.

Gillar det kaotiska

När Minna fotograferar hos en familj söker hon efter de små detaljerna som karaktäriserar just de här människorna. Annars är det framför allt tre komponenter som hon utgår ifrån: ljus, ögonblick och komposition.

– Jag tänker hela tiden på detta. I början jagade jag allt, men numera är jag mer tålmodig i mina kompositioner. Jag har lärt mig hur barn fungerar, att de ofta är repetitiva och kan hoppa i en soffa ganska länge.Jag hinner på så sätt jobba med situationen.

Att fotografera under en hel dag öppnar även upp för en stor variation av bilder. »Det hinner hända mycket«, förklarar Minna som inte heller är främmande för att ta bilder när något barn till exempel vägrar att äta av maten eller när två syskon kommer i luven på varandra.

– Jag tycker det är roligt när syskon bråkar och slåss. Jag gillar det kaotiska, det är så jag känner till familje­livet utifrån mitt personliga perspektiv. Men en annan fotograf kanske inte alls skulle ta den typen av bilder.

Använder vidvinkel

En utmaning för Minna som dokumentär familjefotograf, är att det i Sverige blir mörkt. Hon använder ingen blixt och försöker även undvika att tända lampor som inte redan är tända – det ska vara så realistisktsom möjligt.

– Det gäller att kunna sin kamera och snabbt växla ISO mellan olika rum, beroende på vad jag har för ljus. Ofta är jag väldigt trött efter en sådan här dag, inte minst för att jag hela tiden måste fundera på: »hur kan jag visa det här på ett kreativt och roligt sätt?«, till exempel när barnen spelar fotboll.

Minna använder en Nikon D810 och har alltid fasta objektiv på kameran, främst 35mm och 20mm men även 50mm och 85mm. Hon tycker att vidvinkel ger henne möjligheten att komma nära dem hon fotograferar, samtidigt som hon får med mycket av miljön.

När Minna har genomfört en heldagsdokumentation, skickar hon därefter inte bara över bilder till familjen – hon skapar även en fotobok som gör det enkelt för barnen att i framtiden kunna se tillbaka på sina unga år.

Tycker du att vi fotograferar förlite i vår vardag?

– Vi fotograferar inte för lite, men det är få som gör något med bilderna. De fastnar i kameran eller mobilen, vilket är ett problem. Folk framkallar väldigt lite eller gör sällan fotoböcker. Själv älskar jag att titta i gamla fotoalbum, men hur blir det för våra barn i framtiden?

Minna själv är redan igång med sitt andra 365-dagarsprojekt. Den här gången ska det bli en bok med både dottern och sonen, där båda ska vara med i alla bilderna.

– Det är ännu svårare, konstaterar Minna som ändå tycks vara glad över den nya utmaningen.