Gatan är scenen – människan motivet

Människofotografi, borde det heta. För gatufotografi handlar ju inte om gator – utan om männen, kvinnorna och barnen som befolkar dem.

Man kan tänka på gatufotografen som en naturfotograf med inriktning på människor. För precis som inom naturfotografin är det sällan viktigt vilka individer som är med på bilderna, utan det är beteendet och livsvillkoren som är motivet.

En gatufotograf känner i regel inte människorna på sina bilder. Det är tvärtom vanligt att fotografen undviker kontakt med sina motiv. Ett av de äldsta gatufototricken i världen är att fästa blicken på något bortom den nyss fotograferade personen när kameran tas från ögat. På så sätt kan fotografen undvika en och annan diskussion och koncentrera sig på sina bilder i stället.

Är det bedrägligt? Oschyst? Det beror sig på hur man ser det. För att lyckas som gatufotograf måste man kanske vara beredd att ta sig rätten att avbilda sin omvärld utan att be om lov. Gatulivet ska avbildas i flykten. Traditionellt läggs stor vikt vid att fånga ögonblicket. Gatufotografen ska vara en åskådare, inte en regissör.

Den gängse bilden av hur en gatufotograf arbetar är formad efter den i särklass största ikonen inom gatufotografin, Henri Cartier-Bresson. Han brukar beskrivas som en flanör med kamera, en tillbakadragen person som iakttog sin omvärld genom en kameralins utan att göra väsen av sig. Henri Cartier-Bresson är upphovsman till många begrepp som används av gatufotografer, till exempel det avgörande ögonblicket (the decisive moment). Det är titeln på hans mest kända bok. Cartier-Bresson beskriver det avgörande ögonblicket som den bråkdel av en sekund då en händelse har sitt mest ”lämpliga uttryck”.

Men alla gatufotografer är inte stillsamma gentlemän. Den amerikanske fotografen Bruce Gilden tar sina mycket närgångna bilder av människor på gatan genom att gå riktigt nära och slå en blixt på. Han har beskrivits som en street fighter som snudd på attackerar sina motiv med sin kamera. ”Jag vill råna människor på deras ansiktsuttryck”, har Gilden sagt i en intervju. Han går direkt på sina motiv, utan att tveka. Tar sin bild och försvinner.

För en vanlig amatörfotograf är gatufotografi förmodligen något av det svåraste man kan ge sig på, framför allt för att man måste lära sig att inte vara rädd för vad folk ska tycka när de blir fotograferade. Man måste ge upp sin självmedvetenhet. Mästaren Bresson beskrev det ungefär så här i en intervju i tidskriften American Photo 1997. Då var han 89 år:

”Jag är inte ansvarig för mina bilder. Fotografi är inte dokumentation, utan intuition, en poetisk upplevelse. Det är att sjunka in, lösas upp, och sedan sniff, sniff, sniff – vara uppmärksam på sammanträffanden. Du kan inte leta efter det, du kan inte begära det, för då får du det inte. Först måste du förlora dig själv. Sedan händer det. ”

Men skam den som ger sig. Cartier-Bresson lär också ha sagt att ”dina 10 000 första bilder är dina sämsta”. I jakten på det avgörande ögonblicket krävs att fotografen utvecklar sin känsla för timing, och att tekniken sitter bergfast. Kameran ska vara en förlängning av ögat. Den klassiska utrustningen för en gatufotograf är en Leica mätsökarkamera med normalobjektiv eller lätt vidvinkel. Mätsökarkameran har ett diskret utseende och det är lätt att ställa in skärpan i svagt ljus tack vare den ljusstarka sökaren. Och så är den tyst, vilket inte är minst viktigt. Men självklart behövs ingen Leica för att gatufotografera. En diskret digitalkompakt lär fungera alldeles utmärkt om du tar dig tid att utveckla en metod och lära dig hur kameran fungerar.

TVÅKÄNDAGATUFOTOGRAFER

Bruce Gilden, född 1946, köpte sin första kamera 1968, efter att ha sett Antonionis kultförklarade film Blow up. Tre år senare hade han sin första fotoutställning. Han är ansluten till Magnum och har givit ut många fotoböcker. Gilden är ”i stort sett självlärd” och kännetecknas som gatufotograf av den aggressiva och orädda stil som är ganska ovanlig.

Henri Cartier-Bresson är världens mest kända gatufotograf, inte minst genom en retrospektiv utställning med 400 bilder som visades i USA från kust till kust 1960. Cartier-Bresson dog i augusti 2004, 95 år gammal. Han var en av grundarna till världens mest kända bildbyrå, Magnum.