Fotografering

Samla signalerna för bättre landskapsbilder

Molnskogen. Foto: Hans Strand
Hovs Hallar. Foto: Hans Strand
Floddelta. Foto: Hans Strand
Isgrotta. Foto: Hans Strand
Hans Strand. Foto: Bengt Luthman

Vi har träffat den svenska naturfotografen Hans Strand för att få hans syn på komposition inom naturfoto med inriktning på landskap. Han pratar om vikten av att balansera signalerna i bilden.

– Kompositionen är viktigare än ljuset, deklarerar Hans när vi pratat en stund. Och med rätta, inom landskapsfotografin är kompositionen av yttersta vikt eftersom det är den som driver bilden.

– En dåligt komponerad bild i ett riktigt bra ljus är ändå en dålig bild. Som landskapsfotograf måste man sträva efter att alltid få en bra komposition, om man dessutom får ett fantastiskt ljus så är det bara grädde på moset, säger Hans.

Själv säger Hans att han inte teoretiserar speciellt mycket kring sina bilder, han går på sin ryggmärgskänsla. Men när man pratar med honom så märker man att det finns ett tänkande bakom hur han väljer sina utsnitt, även om han kanske har gjort det så länge (han började fotografera 1980) att det nu går av bara farten. Kompositionen handlar om att balansera de olika signalerna som förekommer i bilden. Med signaler åsyftas ljusa och mörka områden, linjer, olika objekt som är framträdande i bilden.

– Landskapsfotografi innebär ofta att det är ganska många signaler som ska organiseras i bilden och det är en hårfin gräns mellan komponerat kaos och okomponerat kaos. Till exempel ett rörigt grenverk blir bara som en bakgrund eller ett virrvarr. Men om det sätter sig en fågel på en av grenarna och man komponerar bilden rätt, till exempel sätter fågeln enligt det gyllene snittet eller liknande, så fungerar grenverket nu som en bakgrund till fågeln. Och bilden får en tydligare riktning. I det här fallet behöver det inte vara en fågel, det kan vara vad som helst, ett löv, en frukt eller en gren som bryter av i mönstret. Men det behövs något som stör lite, menar Hans.

Något som Hans menar att många gör fel när de fotograferar landskap är att de är rädda för att utesluta himlen. Oftast är himlen väldigt ljus och det gör att den tar över i bilden och fokus dras från det som faktiskt är intressant.

Olika perspektiv

Till runt 70 procent av alla bilder Hans tar använder han objektiv som motsvarar ungefär 20 mm i småbildsformatet. Men det är viktigt att vara noga med sin komposition när man fotograferar med vidvinkel.

– Man ska inte bara gapa med objektivet, många använder vidvinkel bara för att få med så mycket som möjligt. Men vidvinkelobjektivet ska användas för att skapa en kraft och dragning in i bilden, menar Hans.

Det gör man genom att dels vara väldigt noga med kameraplaceringen, men också genom att se till att förgrund, mellanparti och bakgrund i bilden samspelar. Det blir lätt bilder med glapp när man använder vidvinkel utan att tänka sig för ordentligt påpekar Hans. Med glapp menar han att de olika delarna i bilden inte kommunicerar ordentligt.

För att få de olika delarna att samarbeta gäller det att de olika signalerna i bilden ligger rätt, det kan vara linjer som leder en in i bilden eller färgskiftningar som gör att man söker sig vidare.

– Med teleobjektiv blir bilden mer tvådimensionell och man behöver inte fundera så mycket över djupet i bilden, med vidvinkel blir det mer 3D eftersom djupet blir större och bilden får flera plan, säger han.

Vill man använda vidvinkel är det viktigt att tänka på att man går tillräckligt nära tycker Hans, annars får man ingen kontakt med bilden.

Molnskogen. Foto: Hans Strand

Molnskogen

– Den här bilden är tagen i en molnregnskog. När jag skulle ta den led jag av ett fall av »ser inte skogen för alla träd«. Det är en väldigt kaotisk miljö och jag gick runt ett bra tag och försökte hitta något som jag kunde organisera kaoset runt. Jag hittade den här grenen och bestämde mig för att använda den. Med hjälp av grenen som går in i bilden får man ett djup och linjer som arbetar mot en punkt i bilden. Här får grenen spela huvudrollen och resten av skogen får en biroll som bakgrund. Bilden är tagen med bländare 32 för att få till det stora skärpedjupet och jag befinner mig ungefär en meter från grenens spets. Det som stör mig med den här bilden är den ljusa fläcken uppe till vänster, den hade jag gärna fått bort, men jag kunde inte få upp kameran högre vilket gjorde att jag inte kunde skära bort den. Den ligger åtminstone inte i ett hörn. Det är en sak jag är noga med, man ska inte ha saker som drar uppmärksamhet till sig i hörnen.

Hovs Hallar. Foto: Hans Strand

Hovs Hallar

Här använde jag en Nikon D800 med ett 15mm-objektiv. Anledningen till att jag valde vidvinkeln här var att få med himlen, klipporna i förgrunden och ge bilden rymd. Linjerna i klipporna skapar ett otroligt drag in i bilden. Eftersom det är ett så pass vidvinkligt objektiv blir det en viss distorsion men det tänker man inte på eftersom man inte vet hur klipporna såg ut egentligen. Klipporna och himlen ger en inramning till viken i mitten. Det är inte alltid man kan använda sig av ett centralperspektiv som här, men när man har den här typen av förgrund och omgivning hade det nästan blivit konstigt att inte rikta linjerna in mot mitten och när det fungerar blir det väldigt starkt.

Isgrotta. Foto: Hans Strand

Isgrotta

– Den här bilden togs under ganska stressade och snabba förhållanden då det inte är så bra att vistas länge i såna här isgrottor. Jag såg de två öppningarna och ville få med dem båda för att ge lite mer liv till bilden. Sen behövde jag något för att balansera de två ljusöppningarna, i det här fallet fick det bli den lilla pölen med smältvatten som ligger nere till höger i bilden och som sedan leder blicken fram mot de två öppningarna. Det blir nästan som en trekant med de tre punkterna. Hade jag kunnat ta längre tid på mig hade jag nog ställt mig lite mer till vänster för att få en lite annan vinkel. Sen hade jag pekat kameran lite mer uppåt också för att få med lite mer av grottan ovanför den högra öppningen, kanske en centimeter eller så på bilden.

Floddelta. Foto: Hans Strand

Floddelta

Om man ska jämföra foto med musik skulle man kunna säga att den här bilden motsvarar en enda ton. Den saknar något. Det hade varit perfekt om det funnits en ö eller något som störde mönstret i den nedre högra delen av bilden. Då hade det blivit musik istället för bara en ensam ton. Bilden är tagen från ett flygplan över ett gigantiskt floddelta på Island, Det är svårt att hinna tänka igenom kompositionen när man fotograferar från ett flygplan. Planet rör sig hela tiden och så fort man hittar en bild som man vill ha måste man knäppa av på en gång eftersom man sekunden senare kan ha något annat i sökaren. I såna situationer gäller det att kontrollera sina hörn så att det inte smiter in något man inte vill ha med och samtidigt hålla koll på kompositionen och trycka av när man ser nåt man gillar.

Bilden är ganska harmonisk men saknar det där som stör harmonin lite och gör den intressantare. En bild ska inte vara för lätt att avläsa då blir den tråkig.