Fotografering

Skola: När misslyckanden bygger framgång

I den femte delen av fotografen Mattias Sjölunds tankar kring fotografi bjuder han på sina reflektioner över sina misslyckanden – och hur man kan använda dessa för att röna framtida framgång.

Friskt vågat hälften vunnet brukar det heta. Vi har ju, inte minst genom mina (och andras) artiklar på ämnet kreativitet, kunnat konstatera att misslyckanden bygger framgång. Det är viktigt att våga experimentera, fallera och resa sig upp och försöka igen. Detta gäller alldeles oavsett vad du försöker bli bättre på men i synnerhet är det en sanning inom kreativa genres som exempelvis konst och musik men även såklart inom exempelvis idrott.

Men vad är ett misslyckande och vad innebär det om det i sig är grunden för framgång? Framgång i detta hänseende är alltså snarare utveckling, själslig tillfredställelse och självförverkligande inom konsten än snabba bilar och feta bankonton. Det långsiktiga svaret är såklart att det är av godo, ett tillfälligt hack i skivan. Men i stunden när det sker så kan det både skava och svida och för att illustrera det så tänkte jag öppet och ärligt reflektera en del över mina egna misstag begångna genom åren.

Mer från Mattias:

Friskt vågat hälften vunnet brukar det heta. Vi har ju, inte minst genom mina (och andras) artiklar på ämnet kreativitet, kunnat konstatera att misslyckanden bygger framgång. Det är viktigt att våga experimentera, fallera och resa sig upp och försöka igen. Detta gäller alldeles oavsett vad du försöker bli bättre på men i synnerhet är det en sanning inom kreativa genres som exempelvis konst och musik men även såklart inom exempelvis idrott.

Men vad är ett misslyckande och vad innebär det om det i sig är grunden för framgång? Framgång i detta hänseende är alltså snarare utveckling, själslig tillfredställelse och självförverkligande inom konsten än snabba bilar och feta bankonton. Det långsiktiga svaret är såklart att det är av godo, ett tillfälligt hack i skivan. Men i stunden när det sker så kan det både skava och svida och för att illustrera det så tänkte jag öppet och ärligt reflektera en del över mina egna misstag begångna genom åren.

Mer från Mattias:

Att avstå från kreativitet

Nu ska jag ärligt erkänna att jag inte medvetet gick runt och sa att jag skulle vara okreativ, utan snarare handlade det om att jag följde den normala tillväxtkurvan som nyförälskad fotograf och omedvetet befann mig i imitationsfasen. En fas som de flesta av oss går igenom.

Detta första exempel ska alltså komma att handla om ett för stunden väldigt omedvetet misslyckande, faktum var nog att jag där och då bedömde det att vara en stor personlig framgång och viss eufori uppstod vid tillfället bilden togs vill jag minnas, jag tror till och med att jag printade den.

Gå all-in men helt skjuta över målet. »Plågsamheten uppstod i detta fall när jag stolt visade upp denna bild för min mästare och blev, milt utryckt, sågad vid fotknölarna.«

Om vi ska vara krassa så tycker jag inte att någon ska betrakta en bild som helt egen när man rakt av snott kompositionen från någon annan, oavsett om du tryckt på avtryckaren. Att sno en komposition kan man göra med heder och ge cred till ursprungskompositören eller helt enkelt visa upp kreationen för världen och låtsas som det regnar. Vissa motiv, som denna, är så pass vanligt förekommande att det inte råder några som helst tvivel om att det är en ärligt stulen komposition, mängden utföranden av denna med marginella varianter mäts i miljontals. Om detta visste jag vid tiden kanske inte så mycket om utan stoltheten över bedriften bedrog visheten skulle man kunna säga. Men de positiva känslorna kring denna exponering byttes ganska snabbt mot en liten skavande känsla, för jag har inte lagt ner ett uns kärlek i skapandet av bilden.

Området Kirkufjell bjuder ju såklart på massa möjligheter, ändå står vi där på rad och tar någon annans bild och låtsas för en stund att det är detta landskapsfoto handlar om. Bilden i sig fungerar på flera sätt, dels sitter kompositionen (som alltså inte är min egen) som en smäck, men om vi helt bortser från det ärligt stulna motivet mm så kräver ju en sådan här scen en hel del annat, oavsett om det är Kirkufjell, Lapporten, Stetinden eller något annat helt okänt berg, för att bli riktigt episk. Inte minst i fonden så krävas ett av följande element för att totalt kvala in i Peter Lik divisionen, episkt ljus, regnbågar och/eller flygande enhörningar.

När det episka saknas och kompositionen dessutom inte är din egen så finns det kort och gott väldigt lite kvar att känna glädje över. Undantaget är den tekniska kunskapen som krävs att ta en sådan här bild, fokus stacking som exempel. Men som vi diskuterat tidigare så är den tekniska tröskeln inom foto låg, oändligt mycket lägre än exempelvis för en klassiskt skolad målare eller instrumentalist. En anledning till att Yngwie Malmsteen ett tag var världens snabbaste guitarist berodde på att han bokstavligen aldrig gjorde något annat, absolut ingenting annat än att öva skalor dagarna i ända på sin Stratocaster. Till och med på T-banan.

Fel inramning. »Det finns något fotovärt i bilden men utsnittet är fel.«

Jag vill även i detta stycke inflika att många faktiskt avstår från att vara kreativa (experimentella) för att de helt enkelt inte har lust eller inte vågar fallera och deras bilder blir därför ofta, både i det korta och längre perspektivet, stöpta i exakt samma form som de tidigare och skiljer sig heller inte så värst mycket från den stora massan. En slags stagnation infinner sig, en stagnation som går att bryta i samma sekund du bestämmer dig för att fotografera med ett annat sinnelag och en passion för att skapa.

Gå all-in men helt skjuta över målet

Det är på många sätt tusen gånger bättre att våga och förlora än att spela kvar i divisionen i avsnittet ovan i ett helt liv. Men samtidigt är det stundtals så innerligt plågsamt. Jag vet precis i vilken fas jag befann mig i när jag tog denna bild. Jackson Pollock-fasen, eller »jag vill vara lite udda-fasen«. Om något så visar denna bild att det minsann inte bara är att ställa upp kameran och trycka av när man ska fotografera komplexa mönster och linjespel. Man behöver faktiskt tänka till och analysera det man har framför sig och skapa ordning i oredan, något fotografen (jag) kapitalt förbisåg vid tillfället.

k

Men om jag ska ge mig själv lite cred så var det någonstans här jag började inse att en egen skapad bild ger så ofantligt mycket mer själslig tillfredställelse än de jag brukar kalla de förväntade bilderna, det vill säga de standardutsnitt du kan förvänta dig att någon tar vi en given plats, exempelvis ett kustlandskap.

Plågsamheten jag nämner ovan uppstod i detta fall när jag hundlikt stolt visade upp denna bild, denna trofé, för min mästare och blev, milt utryckt, sågad vid fotknölarna. Om jag dock ska sammanfatta lärdomen i detta avsnitt så behöver för det första inte en bild vara unik eller fantastisk för att vi ska känna själslig tillfredställelse, och tur är väl det för annars skulle det vara svårt att fotografera överhuvudtaget då det mesta redan fotograferats. Men att försöka sätta sin egen touch och inte bara ta easy way out hela tiden är ett väldigt bra råd.

Fler försök som brann. »Problemet är att symmetrin är som bortblåst, det lirar inte alls.«

Fler försök som brann

Jag brukar säga att en bild, som är ett icke verbalt språk, måste vara välartikulerat och tydligt för att betraktaren ska ha en möjlighet att förstå vad du försöker säga (visa). Ett bra exempel på detta är det leende barnet som fångats av en stolt och lite fotokunnig förälder med en så pass stor bländare att allt bakom öronen är skönt bullrigt och de glittrande ögonen är i fokus. Budskapet går inte att missförstå. Och utöver att exemplet innefattar ett så pass uppenbart motiv som ett barn så är regeln (eller snarare tankesättet) 100 procent översättningsbart till allt inom foto där det enkla och avskalade framförallt trumfar.

Och även om allt inte kan vara avskalat eller enkelt för den delen så måste det fortsatt kommunicera på ett sätt som gör att alla förstår. Vad jag försökte åstadkomma i denna bild är uppenbart, jag försökte avbilda repeterade former, med andra ord ett mönster. Ett klassiskt och generellt starkt element inom kompositionen som kommunicerar tydligt när det är rätt utfört. Men problemet är att symmetrin är som bortblåst, det lirar inte alls. Ett vanligt fenomen i naturen men absolut inte acceptabelt inom bild på samma sätt.

k

Fel inramning

En vanligt förekommande kommentar brukar vara det såg så fint ut där längst bort så jag tog en bild. Det finns med andra ord något fotovärt i bilden men utsnittet är fel. I värsta fall utgör de »fotovärda« sisådär 10 procent av bildens yta och därmed helt omöjlig att upptäcka, än mindre möjlig att förstå.

I denna bild har jag, om än inte lika grovt, begått exakt det misstaget. Resultatet är istället en dokumentär bild snarare än ett konstnärligt uttryck. Det som givetvis fångade mitt intresse var den vackra beläggning som täckte vattnet, vilket skulle kunna vara biofilm, vilket är ett kluster av mikroorganismer som gemensamt bildar en skyddande film på ytan. Eventuellt fanns det inte så många andra utsnitt att ta bilden på men det berättigar faktiskt inte bildens existens i min mening, i varje fall inte som ett kreativt uttryck men möjligtvis i en textbok som berör den biologiska mångfalden i ett hällkar, oavsett så var det inte min intention när jag tog bilden.

Övning ger färdighet. »Som bekant så ger övning färdighet. Desto mer jag övar desto mer tur har jag, desto fler misstag jag begår, desto bättre blir mina bilder.«

Övning ger färdighet

Om jag skulle redogöra för alla misstag jag begått så skulle denna tidning sannolikt inte räcka till men jag har gissningsvis ändå inte begått alla misstag som går att upptänka inom fotografiets ädla konst. Alltifrån rent tekniska till mer artistiska och allt däremellan.

Att begå misstag är som sagt bra, och möjligtvis är den enda skillnaden mellan dig och mig att jag begått något fler än du själv. Och oavsett hur lång tid vi hållit på så fortsätter vi att begå misstag, inte minst när vi rör oss utanför vår komfort zon och när vi vågar släppa taget om det trygga och experimentera med nya och mindre förväntade uttryck. Sedan kan man ju ibland göra basala misstag som att glömma stänga av antivibrationsmekanismen på gluggen när man gör en två sekunders exponering men det är inte riktigt den kategorin av misstag jag främst syftar till i denna artikel.

Och desto tidigare vi gör misstaget desto bättre är det, dels utifrån en tänkt tidsaxel som börjar när du köper din första kamera, dels utifrån situation, när du väl står där och ska ta en bild. Som bekant så ger övning färdighet. Desto mer jag övar desto mer tur har jag, desto fler misstag jag begår, desto bättre blir mina bilder.

Skillnaden mellan förr och nu för egen del är att jag idag tar färre men bättre bilder, detta till trots så är det ungefär 80 procent av mina exponeringar som åker rakt ner i runda arkivet efter en helg i fält men de riktigt bra bilderna blir fler och fler och tur är väl det. Det skulle ju onekligen kännas lite tröstlöst annars.

Visste du förresten att vi endast kräver en rudimentär uppfattning om den delen av världen som vi kommer i kontakt med? Det finns en mängd bevis för att »verkligheten« står i stark kontrast till den subjektiva upplevelse vi som individer har där ute på fältet och självklart blir detta intressant ur flera hänseenden när vi diskuterar konst i allmänhet och kanske foto i synnerhet. Med andra ord, vad är verklighet, det dokumentära digitala negativet eller ditt uttryck, din framställning från det digital negativet? Mer om detta blir det nästa gång.