Fotografering

Skola: Ett fotografi berättar aldrig hela sanningen

Just another Old Man. Att behärska det digitala mörkrummet är av oerhörd vikt för att kunna förmedla din artistiska vision. Som här med både ljusmasker och Dodge & Burn. Manipulation enligt vissa, en nödvändighet för andra.
Just another Old Man. Att behärska det digitala mörkrummet är av oerhörd vikt för att kunna förmedla din artistiska vision. Som här med både ljusmasker och Dodge & Burn. Manipulation enligt vissa, en nödvändighet för andra.

I en ny artikelserie delar fotografen Mattias Sjölund med sig av sina tankar kring fotografi. I den första delen resonerar han kring fotografens val att inkludera eller exkludera – och vad det betyder för sanningen.

Jag tänkte inte göra ett försök att skriva någon på näsan eller sparka in redan öppna dörrar vad det gäller fotomanipulation utan endast dela med mig av ett par tankar och reflektioner. För vissa kanske de är helt självklara samtidigt som de för någon annan eventuellt tjänar som en ögonöppnare.

Inom fotot som art så finns det, om vi generaliserar, två sorters utövare. Å ena sidan purister som står för det rena uttrycket, #nofilter gäller i flera bemärkelser och framförallt kokar det ner till en helt ren och helt omanipulerad bild, givetvis både framkallad och kanske till och med beskuren, antingen på digital eller analog väg.

I den andra vågskålen har vi resten. Här finns inga regler men väl egna moraliska begränsningar av vad vi själva tillåter oss att göra eller inte göra. Hos vissa är detta mer löst definierat än hos andra. Hos vissa är graden av frihet större. Men här finns inga fel utan endast betraktarens öga och kommande dom över konsten.

Jag tänkte inte göra ett försök att skriva någon på näsan eller sparka in redan öppna dörrar vad det gäller fotomanipulation utan endast dela med mig av ett par tankar och reflektioner. För vissa kanske de är helt självklara samtidigt som de för någon annan eventuellt tjänar som en ögonöppnare.

Mattias Sjölund är landskapsfotograf och driver till vardags Foto Magica som anordnar fotoresor i både Skandinavien och Europa.
Mattias Sjölund är landskapsfotograf och driver till vardags Foto Magica som anordnar fotoresor i både Skandinavien och Europa.

Inom fotot som art så finns det, om vi generaliserar, två sorters utövare. Å ena sidan purister som står för det rena uttrycket, #nofilter gäller i flera bemärkelser och framförallt kokar det ner till en helt ren och helt omanipulerad bild, givetvis både framkallad och kanske till och med beskuren, antingen på digital eller analog väg.

I den andra vågskålen har vi resten. Här finns inga regler men väl egna moraliska begränsningar av vad vi själva tillåter oss att göra eller inte göra. Hos vissa är detta mer löst definierat än hos andra. Hos vissa är graden av frihet större. Men här finns inga fel utan endast betraktarens öga och kommande dom över konsten.

Om vi återknyter till titeln på inlägget så är det inte heller meningen att bilden som media alltid ska berätta hela sanningen. Om vi väljer att löpa linan fram så finns det inom foto som art dessutom två typer av uttryck, det dokumentära och det konstnärliga. I det sistnämnda är kameran bara ett media, en teknisk innovation som likt penseln i handen på en målare bistår fotografen att förmedla sin personliga tolkning av en scen eller ett objekt i motsatts till en dokumentär bild som bör visa hela den oförfalskade sanningen. Att detta dock inte alltid efterlevs vet vi. Allt sedan fotots barndom har även påstått dokumentära bilder använts för att försköna eller förvanska sanningen vilket vi får anledning att återkomma till.

Vid Landsort. I dessa typer av motiv är det kanske svårare att utesluta något men samtidigt ger mig konventionell digital teknik oanade möjligheter att genom flera exponeringar av samma scen skapa ett uttryck som kanske inte är att betrakta som hundra procent dokumentärt.
Vid Landsort. I dessa typer av motiv är det kanske svårare att utesluta något men samtidigt ger mig konventionell digital teknik oanade möjligheter att genom flera exponeringar av samma scen skapa ett uttryck som kanske inte är att betrakta som hundra procent dokumentärt.

Men alldeles oavsett om du är konstnärlig eller dokumentär i ditt uttryck, purist eller inte så inleds varje exponering med en viss förvanskning av verkligheten. Bara genom det faktum att vi aktivt gör ett val av vad vi ska inkludera eller exkludera i vår ruta så tar vi betraktaren med på en resa, en alternativ tolkning av verkligheten. Hur långt vi sedan är beredda att dra denna tolkning är ytterst individuellt.

I backspegeln kan vi hitta ett par intressanta incidenter kring just manipulation. Vi kan börja med något som förefaller vara dokumentärt, Steve McCurry’s världsberömda omslag på National Geographic från år 1985. Steve är fortsatt en celebrerad fotograf, inte minst tack vare detta omslag som är ett porträtt av en viss Sharbat Gula.

I historien från 1985 beskrivs Sharbat Gula som ett föräldralöst barn vars föräldrar dödades av en bomb i Afghanistan. Ett faktum som senare visade sig vara falskt. Hennes mamma dog av en blindtarmsinflammation och att hennes far levde när de flyttade till Pakistan där även den berömda bilden togs. Men det har ju å andra sidan lite att göra med själva bilden, men kanske ger en hint om vart åt det barkar.

Fall in the Highlands. I det intima utsnittet ges jag som skapare stor kontroll över exakt vad jag vill respektive inte vill visa. Ett kreativt uttryck och en personlig favorit.
Fall in the Highlands. I det intima utsnittet ges jag som skapare stor kontroll över exakt vad jag vill respektive inte vill visa. Ett kreativt uttryck och en personlig favorit.

Sharbat Gula har på bilden genomträngande gröna ögon, förpackad i en trasig men vackert rödbrun sjal. Hon fixerar blicken mot kameran och så småningom mot miljontals västerlänningar. Under bilden fanns texten, fritt översatt: »Förföljda ögon berättar om en afghansk flyktings rädsla«. Men det skulle sig att det inte var i egenskap av flykting hon var rädd. Hon var livrädd för den situation hon mer eller mindre blivit tvingad att delta i.

McCurry var en främling för Sharbat och det är inte okej för en tjej med traditioner och rötter inom Pashtun att visa sitt ansikte, dela utrymme med eller få ögonkontakt med en man som inte tillhör hennes familj har jag lärt mig. Att dessutom bli fotograferad av densamme är otänkbart. För ändamålet hade hon dessutom flyttats till en plats med bättre ljus och en »ren« bakgrund. Sammanfattningsvis en säkert mycket obekväm situation för McCurrys objekt. Och även om hon gjorde ett försök att täcka sitt ansikte så instruerade McCurry, enligt tidigare publicerade dokument, en närvarande klasslärare att be Sharbat att samarbeta.

För att ta något mer närbesläktat av vad jag själv och flera av er som läser detta gillar, landskapsfoto, så kan vi kasta ett öga på exempelvis en av världens monetärt mest framgångsrika landskapsfotografer, Peter Lik och hans Moonlit Dreams. Det erkändes tillslut från Lik:s team att detta var två olika bilder som monterats på varandra, en så kallad composit. Men länge framhöll både Lik och teamet att det var en enda exponering, #nofilter. Detta trots att många var snabba att påpeka det smått ofattbara att månen faktiskt befann sig framför molnen. Peter Lik är fortsatt en eftertraktad fotograf och hans bilder säljs i hans egna gallerier, bland annat i Las Vegas.

I ett tredje och ett betydligt mer extremt fall så används fotomanipulation som ett politiskt redskap, bl.a. i forna Soviet. Exempel på detta är när mindre önskvärda personer helt plötsligt skrevs bort ur historien. Exempel på detta är en klassik bild föreställande Josef Stalin och Nikolai Yezhov. Den ändrades för att i en senare publicering, vid en tidpunkt då Yezhov fallit i onåd och både arresterats och arkebuserats, endast innehålla Stalin.

Witches Woods. Denna bild är tagen på Mallorca i en skog bestående av Aleppotallar. Intrycket är att vi befinner oss i en sagoskog, föga anar betraktaren att jag är i en park och att mina tvillingar sitter i en barnvagn rakt bakom mig på en asfalterad gångväg.
Witches Woods. Denna bild är tagen på Mallorca i en skog bestående av Aleppotallar. Intrycket är att vi befinner oss i en sagoskog, föga anar betraktaren att jag är i en park och att mina tvillingar sitter i en barnvagn rakt bakom mig på en asfalterad gångväg.

Nu är ju detta för de flesta både ovanliga, till viss del extrema och säkert osannolika situationer men betänk följande. Om du precis som jag inte ägnar dig åt manipulation i någon större utsträckning, vad väljer du inledningsvis att utelämna i din bild och vilken effekt har det ena eller det andra valet för resultatet?

Ansel Adams har sagt att det i varje bild finns minst två personer, fotografen och betraktaren. Vi som fotografer visar betraktaren det vi vill att hen ska se, på samma sätt som vi döljer det vi inte vill att de ska se. Exempelvis så har jag i artikelns sista bild lämnat betraktaren att tro att vi befinner oss på en nästan förtrollad plats i en sagoskog. Vad bilden inte avslöjar är att mina tvillingpojkar sitter en meter bakom mig i en barnvagn på en konventionell gångväg. Nu har jag å andra sidan aldrig betraktat mig som en dokumentär fotograf, utan snarare dess motsatts och jag tror inte bilden tjänat på att tvillingarna figurerade som förgrund.

Min egna moraliska kompass brukar stanna vid att jag anser att det är okej att ta bort distraktioner men inte lägga till något som inte fanns där från början. Vilket såklart är långväga från vad som får anses vara den rena puristiska skolan. Vad som sedan ska betraktas som en distraktion kan ju i sin tur även det leda till en debatt.

Vid ett tillfälle fotograferade jag ett vattenfall, någon hade kommit på den briljanta idén att placera en kraftledningsgata rakt över fallets topp. En solklar distraktion i min mening och med insikten om att kraftledningsgatan inte fanns där från början, då det är ett objekt som lagts dit av mänsklig hand, så trollade jag bort den. Ett övertramp enligt vissa, men helt okej enligt mig.

Samtidigt ser jag inget fel i att andra kanske ändrar både himlar eller lägger till ett par elefanter. Jag menar vem håller reda på hur många tulpaner Van Gogh egentligen hade framför sig och hur många han målade dit för få rätt balans i målningen Irises? Eller om hela verket bara är rent imaginärt och inte alls en avbildning. Det är, så länge det inte är uttalat dokumentärt, konst vi sysslar med och kameran är blott ett redskap. Sedan att verktygen i den digitala åldern blivit både fler och mer sofistikerade är någonting jag gärna ser positivt på.

I slutänden är det kanske främst resultatet som räknas, vad vi önskar att betraktaren ska se och vad hen ska känna. Dock kanske inte till vilket pris som helst. Men sant är alltjämt att ingen bild berättar hela sanningen.

Detta är en PLUS-artikel. Som plusmedlem får du:

  • Omedelbar & obegränsad tillgång till denna och alla artiklar
  • Fördjupande reportage, fotoskolor, guider & mycket mer
  • Inbjudningar till VIP-event
  • Exklusiva erbjudanden från våra samarbetspartners

Prenumerera

Välj period och betalning. Köp med engångsköp eller välj en prenumeration så debiteras du inför varje ny period. Avsluta när du vill.

Ett år för bara 449 kr

Prenumerera

Engångsbetalning: Betala snabbt och enkelt för direkt tillgång till denna artikel