Mia Galde är fotografen som gillar att ha tydliga ramar för sina projekt. Men när väl förutsättningarna är bestämda, gäller det att våga ta ut svängarna. – Det är alltid lättare att tänka utanför boxen om man har en box att förhålla sig till. Utmaningen är att inte fotografera på samma sätt hela tiden, säger Mia som skapar sina verk med kameror från Fujifilm.

TEXT Johan Wessel | FOTO Mia Galde

ia Galde är produktiv. Hon fotograferar mycket och har nästan alltid med sig en kamera, var hon än ska. Det förklarar hon för mig där vi sitter i caféet på Fotografiska. På väggen bakom oss hänger en av hennes bilder, föreställande ett träds grenverk som speglas i ett vattendrag. »Träd snöade jag in på en period«, säger hon. Att bestämma ramar är viktigt för Mia. För även om kameran är en ständig följeslagare, betyder inte det att hon tar bilder på vad som helst.

– Hittar jag ett tema, som träd, då är det mycket som ger sig självt. Då ställs hjärnan in på att det är träd som gäller. De bara står där och jag gillar att utforska hur många olika sätt jag kan fotografera dem på. Och jag gör det länge, så att jag hittar något.

Vad betyder det: att hitta något?

– Utmaningen är att inte fotografera på samma sätt hela tiden, det blir tråkigt. Det handlar om att porträttera träden, som ett gammalt träd eller ett dött träd eller ett som är lite blygt. Jag vill fånga trädens personlighet. Då ligger utmaningen i att anpassa fotograferandet efter vad jag vill berätta om just det trädet.

Knyta en berättelse till bilderna

Mia har varit yrkesverksam fotograf i 25 år. Uppdragens karaktär har under åren skiftat, men hon har dessutom alltid fotograferat på egen hand. Bilder som har resulterat i ett flertal utställningar.

– Då har jag har delat med mig av bilder som jag tidigare bara har fotograferat för min egen skull. Men i utställningarna har de hittat ut till en publik.

Även platsen vi befinner oss på har stor betydelse för Mia. Sedan Fotografiska öppnade 2010 har hon varit med och lett kurser för att utveckla andra i konsten att fotografera. Just nu är det kursen »Ditt projekt« som står på hennes agenda, en kurs hon själv har utformat. Den riktar sig till de som befinner sig på en lite högre nivå, där deltagarna får utvecklas i att ta och ge bildkritik och lära sig hitta en ­berättelse med sitt projekt.

– Det handlar mycket om det. Ska det bli intressant för betraktaren vill man knyta en berättelse till bilderna. Att bara visa en massa bra bilder är ofta ointressant, som sådana här »best of«-samlingar, förklarar Mia och fortsätter:

– Nybörjare är ofta lite rädda för att det ska bli fel. Därför gör de så att det inte finns något att klaga på – »rätt« ljus och »rätt« komposition. Ingen ska kunna komma i efterhand och säga »du skulle ha gjort så här istället«.

– Men det gäller att komma förbi det och inse att man får göra fel. Det är jätteviktigt, för annars tröttnar de flesta på att fotografera efter ett tag.

Mia tror dock att det här är ett stadium de flesta nybörjare behöver gå igenom på resan mot att försöka hitta sitt eget bildspråk. Men hon betonar vikten av att inte fastna, utan att man vågar experimentera.

– Det kan ta tid att hitta sitt uttryck. Därför är mitt råd: fotografera det som betyder något för dig. Alla har något intresse, fotografera det, för då blir det ett tema som blir personligt.

»En bespottad bildtyp«

Ett projekt där Mia själv experimenterade, efter att först ha gett sig tydliga ramar, är det hon kallar för »Me, Myself and Eye«. Där har ramen, eller »boxen« som Mia gillar att kalla den, bestått i att fotografera självporträtt inom ramen för det som vi i dag kallar för selfies.

– Det är en bespottad bildtyp. Jag tycker det är intressant att fundera över varför och vad jag själv skulle kunna göra inom ramarna för det. För vad är det som är så upp­rörande? Klassiska självporträtt har konstnärer hållit på med i alla tider. Kanske handlar det om att dagens selfies inte har samma konstnärliga värde utan snarare handlar om att visa hur du ser ut vid en viss tidpunkt medan ett klassiskt självporträtt mer speglar hur du känner dig och vem du är. Så jag har tagit den här boxen, selfien, och försökt tillföra något konstnärligt värde, gjort något mer av den än att bara visa hur jag ser ut. Jag vill berätta något om mig själv i de här bilderna.

Med hjälp av dubbelexponeringar har Mia skapat bilder som mer består av känslor. Är det till exempel en dag med huvudvärk kanske porträttet förenas med en bild av något starkt rött.

Ett hundratal av självporträtten har ställts ut som en stor väggmosaik och samlingen växer stadigt, även om hon är mer eller mindre aktiv i perioder.

– Det är helheten som blir självporträttet. Ingen människa har bara en sida av sin personlighet. Och därför blir det här projektet aldrig klart, för jag fortsätter hela tiden att utvecklas som människa.

När du fotograferar, vad är det du söker i själva skapandet?

– Bilderna kommer till mig. Det kan vara något som intresserar mig, som slår an en ton hos mig.

Är det former du ser i första hand?

– Jag vet inte om det är former jag söker, utan det är mer innehåll och budskap. Sen när jag väl tar bilden då ser jag former. Sen är det inte alltid att bilden är klar när jag har fotograferat. Jag jobbar mycket med dem i efterhand, och kan dra till dem om jag känner för det. Med mina egna ­bilder passar jag på att göra det man kanske inte »får«. Jag gillar att gå utanför ramen.

Bodde i en kamera

Under åren har Mia hunnit med många projekt av olika karaktär. Bland annat ett samarbete med Malmö konserthus, där hon skapade ett bildspel för en föreställning med fokus på miljöfrågor. Under tre månader arbetade hon med att sätta ihop 600 bilder för det timslånga bildspelet.

– Bilderna gled in i varandra, i takt med musiken. Jag satt och växlade direkt under föreställningen. Som fotograf är det en häftig upplevelse att få visa sina bilder så stort, och att göra det tillsammans med körsång.

Ett annat samarbete byggde på att hon blev inbjuden att bo och skapa på ett hotell under två veckor. En vistelse som kom att avslutas med en utställning i hotellets lobby. Mia valde ett minst sagt lite annorlunda angreppssätt för sitt fotograferande. Hon bestämde sig för att bygga om sitt hotellrum till en gigantisk kamera.

– Jag mörklade hela hotellrummet med svart kartong och tätade med folie i springorna så att det inte fanns några ljusläckor. Sedan gjorde jag ett hål ut mot gatan, i ungefär samma storlek som när man stansar ett papper i en hål­slagare. Då projicerades det en upp och nedvänd bild på den motsatta väggen.