Grand Prix
Porträttfotografen går på känslan
Hon tycker mycket om bilder som vittnar om närhet och värme. När porträttfotografen Sara Mac Key dömer i Grand Prix väljer hon gärna bilder som inte är perfekta men som känns äkta. Helst hade hon velat belöna alla fotografer med poäng för deras engagemang.
DEADLINE GRAND PRIX 2011
01 16 jan Emilia Bergmark-J.
02 10 feb Tomas Monka
03 10 mars Sara Mac Key
04 12 april John Hallmén
05 12 maj Moa Karlberg
06 8 juni Björn Lindberg
07 12 juli Maria Patomella
08 9 aug Martin von Krogh
09 8 sep Erika Gerdemark
10 11 okt Patrik Larsson
(Omgång, deadline för bilder, domare)
Egentligen tycker Sara Mac Key inte alls om tanken på att sitta som domare i en fototävling. Hon tvekade en god stund innan hon accepterade uppdraget. Inte för att hon är tveksam till sin smak, utan för att hon är så medveten om att smaken är subjektiv.
Inledningsvis är motivvalen spridda snarare än anpassade för att behaga henne vilket gör Sara glad.
– Det är bra att fotograferna skiter i mig och går på sin egen magkänsla. Det är ju också vad jag måste göra, för fototävlingar är subjektiva. Helst hade jag velat ge alla samma poäng, men det får jag ju inte. Vi kör på.
Sara är noggrann och tar god tid på sig. Bilder som inte talar till henne klickas förbi, medan bilder hon är nyfiken på studeras ingående. Hon är tyst och koncentrerad och stämningen är lite meditativ.
Så kommer Sara till en serie porträtt. Den första bilden vilar framför hennes ögon en stund innan hon klickar förbi den. Så backar hon, går vidare, backar.
Varför gör du så?
– Så här gör jag när jag väljer bland mina egna bilder. Det handlar om att se bilden, så jag brukar byta bild innan jag går tillbaka till den igen. Då måste den fortfarande stämma, annars väljer jag bort den.
En bit ner i bildsamlingen konstaterar Sara att motiven är väldigt olika.
– Det är roligare när motiven spretar än när man tittar på bilder som är samlade under ett tema tycker jag. Att bara titta på sportbilder eller kärleksbilder skulle vara lite tråkigt, men om de dyker upp i en sådan här bildsamling står de ju ut från de övriga.
– Fast egentligen gillar jag inte det där jämförande inslaget i tävlingar. Det finns en risk i att jämföra sig själv med andra, att man anpassar sig. Därför är det farligt att säga att någon är bättre än någon annan.
En bild av ett liggande barn fångar Saras uppmärksamhet. Efter en lång tystnad säger hon att det är intressant att se hur fotograferna valt att kopiera sina bilder.
– Den här bilden får följa med till vidare bedömning, men egentligen är den för vacker, lite för perfekt. Jag gillar när det är någon skev detalj med, något som avviker. Men nerven i bilden är där.
Flera gånger stannar Sara upp och studerar en bild som fångat hennes intresse. Men ofta väljer hon att gå vidare efter en stunds kännande. Vid ett tillfälle beslutar hon sig för att hur mycket hon än tycker om motivet och känslan i bilden så kan hon inte godkänna bildbehandlingen. Den känns för konstgjord.
– När en bild är för bearbetad blir det som en hinna mellan mig och bilden. Som stenhårda svartvita bilder, eller när ett ansikte är upplyst som av solen fast det ligger i skuggan. Det blir för artificiellt.
Tre timmar senare är det sista urvalet gjort. När 42 bilder återstod hade Sara riktigt svårt att besluta vilka bilder som skulle få poäng, för då återstod enbart motiv som talade till henne. Och det var endast bilderna med människor som tog sig till det sista urvalet.
– Alla motiv är så bra på sitt sätt. Den här talar till mig om kärlek, den här damen vill jag krama, den här får mig att undra vad hon tänker på, den här gör mig varm. Men fast det var svårt att välja är jag nöjd med min insats. Synd bara att jag inte kunde ge poäng till alla.
