Intervju

Jonathan Stenvall söker det gömda Himalaya: ”Extra spännande”

Soluppgång över världens tredje högsta topp, Kangchenjunga. Fotograferad från den indiska sidan. Foto: Jonathan Stenvall
En äldre herre på väg till den heliga sjön Gosaikunda i södra Nepal. Det är monsun och bergen är insvepta i tjocka regnmoln. Foto: Jonathan Stenvall
Två orrtuppar en tidig morgon i Norduppland. Solen har precis gått upp och skapar ett vackert motljus som lyser upp nattens dagg som ljusreflexer i förgrunden. Foto: Jonathan Stenvall
Tre gråhägrar trotsar ett tungt snöoväder i februari. Bilden är fotograferad vid Råstasjön i Solna. Foto: Jonathan Stenvall
Efter fem dagars vandring från en mindre bergsflygplats i det avlägsna distriktet Dolpo i Nepal, nådde Jonathan byn Dho Tarap. I dalgången rensar kvinnor ogräs på ett korn- och vetefält. Foto: Jonathan Stenvall
En ung tjej i Humla-distriktet, ett av Nepals fattigaste och mest avlägsna. Den här flickan går inte i skolan utan spenderar dagarna med att hjälpa sin familj med olika sysslor. Foto: Jonathan Stenvall
En flicka på skolhemmet i Humla-distriktet som biståndsorganisationen KMCH stödjer. Här får barnen möjlighet till skolgång, måltider och jämnåriga vänner. Foto: Jonathan Stenvall
Tibetanska snöhöns i östra Nepal. I bakgrunden syns Cho Oyu, en av världens 8000- meters toppar. Foto: Jonathan Stenvall
Ett Himalaya­murmeldjur som tittar upp ur sin murmelhåla, i Nepal. Foto: Jonathan Stenvall
En Rhesusmakak med sin unge håller utkik i solnedgången, högt över Kathmandus hustak i Nepal på templet Swayambhunath. Foto: Jonathan Stenvall
Dagens första ljus träffar dalgången och byn Dho Tarap, i det avlägsna Dolpo-distriktet i västra Nepal. Foto: Jonathan Stenvall
Ett självporträtt av Jonathan. Det är blå timmen i Stockholms norra ytterskärgård, efter en dag med flera mils paddling. Foto: Jonathan Stenvall

Höjden är en utmaning när Jonathan Stenvall fotograferar i Himalaya. På över 4000 meter kommer huvudvärken och illamåendet. Varje steg känns i kroppen. ”Det jobbigaste är när man har en fantastisk vy framför sig men man orkar inte ta bilden för att man mår illa”, säger Jonathan som ändå har återvänt till bergskedjan om och om igen. ”Jag har fallit pladask för det här området, det är så fantastiskt”, säger han.

Jonathan Stenvall har inte sovit många timmar natten före vi ses. Därför tackar han ja till en kopp kaffe på Kamera Bilds redaktion, trots att han egentligen inte dricker kaffe.

– Jag kom precis hem från Orrmyren, några timmar norr om Stockholm, där jag har fotograferat orrspel. De samlas där nu under våren och varje morgon spelar de och försöker visa upp sig för honorna. De börjar spela väldigt tidigt på morgonen, vid fyra–fem och så kör de fram till kanske åtta, säger Jonathan.

Tillsammans med en kompis hade han åkt ut kvällen före, för att ta sig ut på myren.

Jonathan Stenvall har inte sovit många timmar natten före vi ses. Därför tackar han ja till en kopp kaffe på Kamera Bilds redaktion, trots att han egentligen inte dricker kaffe.

Jonathan Stenvall

Ålder: 25 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Naturfotograf. Driver företagen Fotokurser Stockholm och Nordiska Fotokurser, den senare tillsammans med Louise Nordström Pettersson. Är ambassadör för OM System. Har också utbildat sig till vandringsguide i Nepal.

Aktuell med: Fotoprojektet »The hidden Himalayas« där han skildrar naturen och kulturen i den asiatiska bergskedjan. 

Utrustning: OM System OM-1 med bland annat objektiven 12–40mm f/2,8, 40–150mm f/2,8 och 300mm f/4. 

Webb: jonathanstenvall.com, fotokurserstockholm.se, nordiskafotokurser.se. Biståndsorganisationen KMCH (som Jonathan har samarbetat med i Nepal) finns på kmchumla.se, vilka möjliggör skolgång för barn i Humla. De är helt beroende av sponsorer. 

Instagram: @jonathanstenvallphotography

– Jag kom precis hem från Orrmyren, några timmar norr om Stockholm, där jag har fotograferat orrspel. De samlas där nu under våren och varje morgon spelar de och försöker visa upp sig för honorna. De börjar spela väldigt tidigt på morgonen, vid fyra–fem och så kör de fram till kanske åtta, säger Jonathan.

Tillsammans med en kompis hade han åkt ut kvällen före, för att ta sig ut på myren.

– Man får ha rejäla stövlar och hoppa mellan tuvorna för att försöka hitta en väg genom våtmarken, fram till platsen där de spelar. Och så slår man upp gömslet och bara väntar in morgonen. Rätt fantastiskt!

Du gillar att ligga i gömsle?

– Absolut, det är mysigt. Jag tror att nästan alla skulle kunna uppskatta det, även om man inte är en riktig naturmupp som jag. Det är häftigt att ligga där i mörkret, höra ljuden och sen se orrarna med deras märkliga parningsceremoni där de går runt och kluckar på myren. Och så ryker de ihop och slåss, flyger och gör olika hopp. Det är som en cirkus, medan solen sakta går upp. En helt magisk upplevelse.

Och så har du med dig en termos med något varmt?

– Ja precis, svarar Jonathan något tvekande innan han fortsätter:

– Det borde jag väl vara bättre på. En kycklingsallad fick jag i alla fall med mig som jag hade köpt på Ica.

Vi skrattar båda två när jag drar en parallell till Kamera Bilds intervju med Jonathan 2016, då han sa: »Jag är alltid dålig på att få med mig mat. Det har ibland gått tolv timmar utan att jag ätit.«

Under de senaste sju åren verkar det inte ha hänt mycket – på matfronten alltså.

– Det är fortfarande ganska aktuellt. Nu när jag frilansar och inte utgår från en 9–18-arbetsdag kan matrutinerna komma i kläm. Jag går ut och fotograferar och så glömmer jag helt bort det här med lunch, säger han om sin tillvaro i  dag.

Två orrtuppar en tidig morgon i Norduppland. Solen har precis gått upp och skapar ett vackert motljus som lyser upp nattens dagg som ljusreflexer i förgrunden.

»Jag råkade hamna i Nepal«

Men allt är förstås inte status quo. Mycket har hänt sedan vi först stiftade bekantskap med Jonathan i Kamera Bild. Då var han 18 år och gick sista året på gymnasiet. Vid sidan av skolan fanns ett stort intresse för natur och fotografi, och han hade redan vid den här tiden prisats för sina bilder. Bland annat i tävlingen Nordic Nature Photo Contest där han hade utsetts till Årets unga nordiska naturfotograf, och från Hasselbladsstiftelsen hade han fått ett stipendium som gav honom nya möjligheter att utveckla sitt fotograferande.

Råstasjön i Solna var ett av de områden han som 18-åring utforskade med sin kamera, för att fotografera djur som lever i stadsnära miljö. Nu 2023 kommer jag mest ställa frågor om det som har varit på agendan för honom på sistone – bergskedjan Himalaya.

Ett stort steg? frågar jag.

– Från Råstasjön är det ju en bit, svarar Jonathan med ett leende.

Tre gråhägrar trotsar ett tungt snöoväder i februari. Bilden är fotograferad vid Råstasjön i Solna.

I dag jobbar han med fotografi på olika sätt. Till exempel är han fotografen bakom den nyutgivna boken »Världens viktigaste trädgård«, som är skriven av författaren Mariette Glodeck. En bok om hur man kan skapa förutsättningar för biologisk mångfald via sin trädgård.

Jonathan har också startat ett par företag inom kurs- och resebranschen: Fotokurser Stockholm och Nordiska Fotokurser. Den senare driver han tillsammans med Louise Nordström Pettersson.

– Det är allt från mobilfotokurser och fotovandringar i Stockholm till internationella resor. Det är en ganska stor variation där jag framför allt leder resor ut i naturen, förklarar Jonathan.

En längre sådan, och antagligen en av de tuffare, går hösten 2024 till just Himalaya – den stora bergskedjan i Asien som Jonathan hittills har besökt sju gånger. Han har varit på några olika platser i Indien och Tadzjikistan, men främst i Nepal där han även är utbildad vandringsguide.

– Jag råkade hamna i Nepal. Jag hade ingen plan i början, beskriver han sitt första möte med området som har blivit en stor passion för honom.

– Jag har någon slags dragning till den här bergsregionen och den här delen av världen. Jag mår väldigt bra där och vill bara tillbaka, säger han.

En äldre herre på väg till den heliga sjön Gosaikunda i södra Nepal. Det är monsun och bergen är insvepta i tjocka regnmoln.

»Kände att jag måste bort«

Första besöket i Nepal var inte långt efter att Jonathan hade tagit studenten. Han jobbade en tid som fritidspedagog men ville ut och se världen.

– Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja simma med hajar, klättra i berg och se orangutanger i regnskogen.

Han hamnade i Malaysia. Men där kom värmen som en chock för honom.

– Efter en vecka kände jag att jag måste bort. Det var så varmt och fuktigt och jag hade svårt att fokusera, så jag tittade på första bästa flygbiljett därifrån.

Det blev en till Katmandu i Nepal, där han blev kvar i en månad.

– Jag fick kontakt med en som jobbar med guidning i Himalaya, vilket väldigt många gör där. Så jag bokade en vandring och två–tre dagar senare var jag uppe i bergen och fick mina första intryck. Jag hade alltid velat seHimalaya men visste inte att det var så lätt att ta sig dit. Manskaffar en guide och så börjar man traska. Längs vägen finns det ofta tehus där man kan bo och få mat, och man kanröra sig upp till ganska höga höjder och ha det relativt bekvämt.

Tibetanska snöhöns i östra Nepal. I bakgrunden syns Cho Oyu, en av världens 8000- meters toppar.

När han kom hem från den första resan kände han sig inte klar, och reste därför snart tillbaka till Nepal. Och så har det fortsatt, alltid utrustad med kameran vilket har lett till en mängd bilder. Successivt började ett fotoprojekt växa fram under namnet »The hidden Himalayas«.

– Jag tycker det är lite extra spännande att komma bort från de leder som de flesta vandrar, och ta sig till det mer gömda Himalaya, säger Jonathan apropå projektets namn.

Hur lyckas du med det, att ta dig tillde mer obesökta platserna?

– Ibland kan det räcka med att svänga av till vänster, om vandringsleden går till höger. Då kan man komma till något helt annat än det som är så upplagt för oss turister. De flesta turister går i princip samma leder. Men sen fick jag även kontakt med en biståndsorganisation som är aktiv i ett område som heter Humla. Det ligger i princip så »off« som man kan komma i Nepal, högst upp i det nordvästra hörnet. Och det är också Humla som man brukar kalla för »The hidden Himalayas«, eftersom det är lite undangömt.

En ung tjej i Humla-distriktet, ett av Nepals fattigaste och mest avlägsna. Den här flickan går inte i skolan utan spenderar dagarna med att hjälpa sin familj med olika sysslor.
En flicka på skolhemmet i Humla-distriktet som biståndsorganisationen KMCH stödjer. Här får barnen möjlighet till skolgång, måltider och jämnåriga vänner.

KMCH heter organisationen och de driver ett skolhem i Humla som gör det möjligt för barn i avlägsna byar att gå i skolan. När en svensk grupp skulle besöka skolhemmet kunde Jonathan följa med, i ett litet tolvmanna-flygplan.

– Man flyger upp till det som heter Simikot flygplats. Det är en resa som är både häftig och lite småläskig. Någon gång om året sker det något knas med de här små planen, på grund av dåligt väder. Man kan ju inte flyga över bergen utan man flyger i dalgångarna, så det var en tur som jag både såg fram emot och som samtidigt gärna fick vara över. Men det var nästan det enda sättet att ta sig dit.

2019 var Jonathan där och fick uppleva något som han beskriver som väldigt annorlunda, i byar som är mer opåverkade av turism.

– När jag träffade människor i Humla blev jag mer sedd som en gäst än som en turist. De blev nästan förvånade när jag kom traskandes och jag blev ofta inbjuden till husen. Det var väldigt häftigt att få uppleva området.

Dagens första ljus träffar dalgången och byn Dho Tarap, i det avlägsna Dolpo-distriktet i västra Nepal.

Höjdsjuka – en utmaning

Eftersom Jonathan främst ser sig som en naturfotograf var det till en början landskapen och djurlivet i Himalaya som han riktade kameran mot.

– Jag ville fånga Himalayas själ, och då behöver man självklart landskapsbilder med de här 8000-meterstopparna som finns där. Av världens tio högsta toppar så är det nio som ligger i Himalaya, bland annat Mount Everest. Så de ville jag få med.

Men han insåg efter ett tag att Himalayas själ även handlar om kulturen och människorna som lever där, så därför ville han även fånga detta på bild för att få med alla komponenter.

Med andra ord vilar projektet på tre ben: landskap, djur och människor. Och alla delar har bjudit på olika utmaningar, där Jonathan först nämner höjden.

– Det är en väldigt krävande terräng i Himalaya och man behöver hela tiden anpassa sig efter höjden och ha kunskap om det som kallas höjdsjuka eller AMS (acute mountain sickness).

– Det jobbigaste är när man har en fantastisk vy framför sig med vita snötäckta 8000-meterstoppar, men man orkar inte ta bilden för man har gått upp lite för snabbt och mår illa på grund av höjden.

Höjdsjuka kan vara farligt om den inte hanteras på rätt sätt, i värsta fall kan den leda till hjärnödem eller lungödem och vara en fara för livet. Men ibland handlar det bara om att bita ihop.

– Jag har känt av höjden, det gör nog de flesta, men man lär sig läsa av symptomen mer och mer varje gång man kommer dit. Jag vet att jag åtminstone någon gång, även om jag jobbar mycket med att acklimatisera mig, kommer må lite sämre. Då är det bara att kämpa sig igenom det.

Vad känner du då?

– Det kan vara illamående, huvudvärk och trötthet. Och att man inte har så mycket aptit. Varje steg man tar blir hela tiden lite tuffare. Men sen när man väl har vant sig vid höjden, då är det fantastiskt. När man kommer ned vill man bara upp igen.

Trots att du mått dåligt så vill du tillbaka?

– Ja, för det är inte det man kommer ihåg, det är höjdpunkterna när man tittade på en soluppgång eller den där fågeln som man alltid har letat efter. Då känner man »vilken fantastisk resa«. Det där att man låg och spydde en natt, det kan man trycka undan lite.

Jonathan har varit som högst på 5500 meter, och över 3500 känner de flesta av symptomen på höjdsjuka eller gör det garanterat vid 4000 meter. Uppe på höjder över 5000 meter är det extra viktigt att man acklimatiserar sig och lyssnar på kroppens signaler.

– Man måste lära sig när man kan pusha eller när man bara ska vända och gå ned, när man kan jobba på pannbenet lite extra eller när det kan bli farligt för en.

Känner ett rus när bilden sitter

När det kommer till djuren finns det vissa som Jonathan gärna vill fotografera men ännu inte har lyckats fånga på bild, som snöleopard och röd panda vilka båda är välkända ambassadörer för Himalaya. Ska han lyckas med det kommer han att behöva avsätta resor där han enbart fokuserar på att fotografera dessa djur. Men andra kan han redan bocka av från listan.

– I somras var jag väldigt sugen på att fotografera blåfår, som är mat för snöleoparden kan man säga. Blåfår går att se om man åker till rätt plats och i Dolpo fick jag två möten med dem. Det är inget får utan snarare en slags bergsget, och den är inte blå heller så det är ett missvisande namn. Men det häftiga med blåfåren är att de kan leva så högt upp som på 6000 meter. Imponerande djur.

Hur känns det när du får bilder av något djur som du har velat fotografera? Går det som ett rus genom kroppen?

– Ja, det gör det, svarar Jonathan med ett skratt och fort­sätter:

– Men sen är det intressant att det ruset kan jag få likaväl vid Råstasjön som i Himalaya. Det är ett rus man alltid känner när man tar en bild som man är nöjd med. Den där bekräftelsen att nu fick jag något jag har kämpat för länge.

Efter fem dagars vandring från en mindre bergsflygplats i det avlägsna distriktet Dolpo i Nepal, nådde Jonathan byn Dho Tarap. I dalgången rensar kvinnor ogräs på ett korn- och vetefält.

Plockade ogräs för att kunna fota

En viktig roll för att hitta djuren spelar de lokala guiderna som Jonathan alltid samarbetar med, även för att kunna ta sig fram i området.

– Guiderna är generellt viktiga, utan dem skulle man hitta väldigt lite och säkert ligga död på botten av någon ravin om man ska vara helt ärlig. De har full koll på vart man kan gå och inte.

Även för projektets tredje ben, människorna, fyller guiderna en viktig funktion.

– I somras när jag var i Dolpo som ligger väldigt avlägset var det nästan ingen som kunde engelska, så där var jag väldigt beroende av min guide. Människorna där blev ­heller inte så glada om man stoppade upp en kamera framför ansiktet på dem, så då fick jag och guiden försöka komma underfund med hur vi skulle skapa en liten relation till dem för att kunna fotografera.

Betydelsen av att bygga kontakter blev extra påtaglig när de kom fram till en dalgång med vete- och kornfält, där kvinnor jobbade med att plocka ogräs på fälten.

– »Wow, vad fotogenic det ser ut här«, kände jag och sa till min guide att de här människorna vill jag väldigt gärna fotografera. Men i början sa de flesta bara nej.

Då fick guiden en idé, att de skulle gå ut på fältet och hjälpa kvinnorna med att plocka ogräs. Jonathan tyckte att det var värt ett försök.

– Vi gick ut och ställde oss bredvid en grupp kvinnor, hejade lite och så började vi plocka. I början såg de lite småskeptiska ut och undrade vad vi hade för oss. De ställde lite frågor till min guide men till slut började de tycka att det var ganska roligt att vi stod där och hjälpte till. Det berodde säkert också på att vi var ganska dåliga på det.

Ett Himalaya­murmeldjur som tittar upp ur sin murmelhåla, i Nepal.

Jonathan berättar vidare:

– De började skratta och släppa in oss på ett helt annat sätt. Och sen blev det faktiskt så att de ville bli fotograferade för de såg att jag hade mina kameror. De gick ihop och sa »ta bild på oss«, så jag tog lite gruppbilder. Till slut när vi hade kommit förbi allt det här stojet och tjoandet så fortsatte de med sitt jobb och då stod jag kvar och fotograferade för att få de mer naturliga bilderna som jag var ute efter. Och då tyckte de att det var okej.

Så det var en ganska lång processför att nå fram till bilden?

– Ja, absolut. Och för mig var det en utmaning eftersom jag är van vid fåglar och andra djur. Då är det en viss typ av utmaning där det handlar om att gå ut på en myr och lägga sig i ett gömsle men här blev det mer av en social utmaning. Det gällde att ha någon slags social kompetens och försöka bygga relationer till människorna så att de ska bli avslappnade och låta mig komma lite närmre inpå.

En Rhesusmakak med sin unge håller utkik i solnedgången, högt över Kathmandus hustak i Nepal på templet Swayambhunath.

Ambassadör för OM System

Jonathan är sedan flera år tillbaka ambassadör för OM System, före detta Olympus. I dag jobbar han med deras flaggskepp OM-1 och gärna med objektiven 12–40mm f/2,8 och 300mm f/4. För att dokumentera miljön i Himalaya använder han även 40–150mm f/2,8.

– Många av mina landskapsbilder i Himalaya är tagna med teleobjektiv, för det är ganska svårt att fotografera de här bergen med vidvinkel. Det är ofta en ganska rörig och även lite tråkig terräng nedanför de vita topparna. Ofta ­ganska grå eller brun, som gör det svårt att fota medvidvinkel. Då skulle bilden fyllas upp till 90 procent av det grå, och de vita topparna skulle hamna långt bort i bakgrunden.

Jonathan trycker därför ihop landskapet med ett tele och väljer sedan ett spännande utsnitt. Men de höga topparna skapar utmaningar med ljuset.

– När det är som finast som under den gyllene timmen på kvällen, då ligger ljuset bara på de högsta topparna och sen har man 7–8000 meter berg som skuggar dalarna. Där kommer inte solen ned. Då får man välja att antingen ha någon HDR-effekt eller att bara jobba med topparna, för annars blir det för stora kontraster mellan det ljusa och mörka, förklarar Jonathan och fortsätter:

– Det man är van vid här hemma i Sverige och som man ofta är ute efter, att fånga solens första strålar, det tarflera timmar i Himalaya förutom högst upp på bergstopparna. Solen ska jobba sig över bergskammarna och det tar ett bra tag.

Ett självporträtt av Jonathan. Det är blå timmen i Stockholms norra ytterskärgård, efter en dag med flera mils paddling.

Vad vill du att den som ser dina bilderfrån Himalaya ska känna?

– Jag vill förmedla allt det jag känner, det som gör att jag hela tiden återvänder till de här platserna. Som har gjort att jag har fallit pladask för det här området, för det är så fantastiskt. Jag vill dela med mig av den upplevelsen, vilket är mycket av vad fotografi alltid har varit för mig – att dela med mig av sådant som jag tycker är intressant och spännande.

Med de orden avslutar vi intervjun. Nu ska Jonathan förbereda sig för nästa kurs, där han till kommande helg ska ta med en grupp ut i Stockholms ytterskärgård för att fotografera sälar.

Men först ska han själv reka i området, och då tar han kajaken dit.

– Jag har tre mils paddling imorgon som jag har tänkt sätta tänderna i. Det ska bli otroligt härligt och antagligen fint väder, säger Jonathan innan han går ut från Kamera Bilds redaktion.

Detta är en PLUS-artikel. Som plusmedlem får du:

  • Omedelbar & obegränsad tillgång till denna och alla artiklar
  • Fördjupande reportage, fotoskolor, guider & mycket mer
  • Inbjudningar till VIP-event
  • Exklusiva erbjudanden från våra samarbetspartners

Prenumerera

Välj period och betalning. Köp med engångsköp eller välj en prenumeration så debiteras du inför varje ny period. Avsluta när du vill.

Ett år för bara 449 kr

Prenumerera

Engångsbetalning: Betala snabbt och enkelt för direkt tillgång till denna artikel