Kamera & Bild testar

Test: Canon EOS 60D

När Canon fyller igen gapet mellan Eos 550D och Eos 7D innebär det en 60D som är mindre än 50D, men fullsmockad med funktioner.

Magnus Fröderberg

Publicerad 6 nov 2010 kl 06.33

Canon har dröjt med en efterföljare till semiproffskameran EOS 50D för att inte störa försäljningen av den dyrare toppmodellen EOS 7D. En och annan 40D/50D-ägare som tänkt sig att uppgradera blir besviken på 60D, inte för att kameran skulle vara mindre kompetent än den de redan har, utan för att kameran blivit mindre och har ett plastskal.

Tidigare kamerahus i XXD-serien har varit toppmodeller för APS-C-formatet trots att det funnits en del kompromisser för att hålla nere kostnaden. Nu finns EOS 7D som en mer renodlad toppmodell, proffsigare än XXD-modellerna. Då kan Canon lägga 60D mer mitt emellan 550D och 7D och hänvisa den som vill ha något rejälare till 7D.

Jag tycker inte det finns så mycket att anmärka på denna strategi. Allt tyder på att den stora kundgruppen – familjefotograferna – vill ha mindre kameror. EOS 60D är cirka 20 procent mindre och 8 procent lättare än 50D.

Jämfört med 550D upplevs 60D klart större och rejälare. Greppet är ergonomiskt med en kraftig gummiklädsel. Jag har relativt stora händer och känner att jag kommer att få ont i handen om jag ska greppa kameran med ett tyngre objektiv under en längre tid. Ett batterigrepp skulle antagligen ge ett något bekvämare grepp för stora händer, men något sådant har vi inte haft möjlighet att testa. Jag skulle tro att greppet är alldeles lagom för de flesta.

Kamerahuset har en solid kvalitetskänsla trots plastmaterialet tack vare en hög densitet och att inga delar flexar. Kamerans underdel har inte samma tunna känsla som 5D Mark II.

Det märks tydligt att den hårdnade konkurrensen tvingat Canon att lyssna mer på användarna än på företagets traditionalister. Joysticken är avskaffad och ersatt med en flervägskontroll som sitter innanför den bakre inmatningsratten. I mitten sitter som vanligt SET-knappen. Den nya kontrollen kan nås från batterigreppet. Alternativet hade varit att sätta en joystick på batterigreppet, men då hade det blivit trångt på baksidan.

Den vridbara skärmen underlättar filmning och stillbildstagning i låg eller hög vinkel. Vinklar man in skärmen mot kameran skyddas glaset mot repor.

Den vridbara skärmen har tvingat att Canon att ta bort knapparna som satt under skärmen på 40D och 50D. Det är bara bra. 40D/50D-knapparna satt på rad och det var lätt att trycka fel. De nya knapparna som tillkommit på baksidan har en mer logisk och distinkt placering så att man snabbt lär sig vilken knapp som är vilken utan att behöva se efter.

Nackdelen med den nya kontrollen är att man måste vika in tummen något mer för att styra valet av autofokuspunkt eller när man vill hoppa runt i den Q-märkta snabbmenyn på baksidan.

Liksom på 7D sitter PÅ/AV-vredet under programratten, lätt tillgängligt för vänster tumme. Programratten är däremot omgjord och har fått ett lås för att man inte oavsiktligt ska råka byta programläge. Canon EOS 5 som såldes under större delen av 1990-talet hade en liknande ratt med lås i mitten, men en alltför klen konstruktion. Canon har säkert lärt sig läxan.

Nytt är också att knapparna på höger ovansida inte längre har dubbla funktioner. Användarna har tyckt att det var för krångligt att ett värde ändras med den främre ratten och ett annat med den bakre. För att få ihop ekvationen har de fyra knapparna blivit fem. Ljusknappen är mindre än de övriga. Någon fel-knapp som på 7D finns dock inte. Den som vill låsa blixtexponering får använda stjärnknappen på baksidan. Här går alltså gränsen mellan avancerad familjekamera och semiproffs om vi ska ge oss in på någon form av kategorisering.

För att få ner storleken har Canon övergivit de stora CF-korten och gått över till SD-kort. Jag tror att få protesterar med tanke på prisläget på nya kort.

Små sensorer med många pixlar, som sensorn i 60D, kräver objektiv med mycket hög upplösning för att komma helt till sin rätt. Här har Canon 300/2,8L IS använts, men luften mellan motiv och kamera sänker i sin tur skärpan.

Filmfunktionen har blivit mer populärt än tillverkarna kunde tro när funktionen kom för två år sedan. För en avancerad familjekamera som EOS 60D är naturligtvis funktionen väldigt viktigt. Många ser systemkameran som en ersättning för en videokamera. Därför har EOS 60D fått en vridbar skärm precis som en videokamera. Till skillnad från hos en del konkurrenter har Canon behållt en mycket hög upplösning på skärmen trots den flexibla konstruktionen.

Att skärmen kan vridas i två led underlättar både filmning och stillbildstagning i låga och höga vinklar.

För att skifta mellan stillbilds- och filmläge krävs att man vrider om programratten. Detta eliminerar risken för oönskad filmning och är säkert ett resultat av kundönskemål, men för mig som är van att snabbt kunna skifta mellan film och stillbild är det lite irriterande.

I filmläget ser menyerna något annorlunda ut och det finns många inställningsmöjligheter. Som på alla andra kameror på marknaden saknas också möjlighet att lyssna på ljudet under inspelning med hörlurar. Jag tycker att detta borde vara standard precis som på en videokamera. EOS 60D är en utmärkt kamera för lokalreportrar eller personer som gör egna filmprojekt och då är kontroll på ljudet önskvärt.

Canon EOS 60D säljs i paket med flera olika objektiv. Vi har testat kameran tillsammans med EF-S 18-135/3,5-5,6 IS. Objektivet har en relativt mjuk zoomring som gör objektivet lämpligt för filmning. Fokuseringen är inte riktigt lika elegant och det krävs att man slår om till manuell fokusering för att kunna korrigera skärpan för hand. Å andra sidan blir det sällan snyggt att fokusera under filmning och man inte har professionella fokuseringsreglage.

För den som ändå vill fokusera under filmning så erbjuder Canon tre olika lägen, kontrastavkännande med eller utan ansiktsstyrning samt ett snabbläge då spegeln fälls upp och den konventionella fasdetekterande autofokusmodulen ställer in skärpan.

Jag tycker att det senare läget är perfekt för den som använder skärmsökare för stillbildsfotografering, men för filmning är det smidigare med kontrastavkännande eller manuell fokusering. Tyvärr går det inte att välja en fokuseringsmetod för filmning och en annan för stillbildstagning, trots det särskilda filmläget med egna menyer.

Canon har valt att behålla autofokusmodulen från 40D/50D med 9 fokuspunkter av korstyp. EOS 7D har 19 punkter som kan grupperas olika. Jämfört med 50D har den maximala bildfrekvensen hos 60D sänkts från 6,3 bilder per sekund till 5,3 bilder/s. Canon hävdar att detta beror på att man använder samma processor som tidigare, men har höjt upplösningen från 15 megapixel till 18. Det må vara hur det vill med den saken, men jag är övertygad om att sänkningen även har med positioneringen i förhållande till 7D att göra. De flesta anser ändå att allt över 5 bilder/s är snabbt och jag är benägen att hålla med.

Andra funktioner hos 60D är bland annat ett virtuellt vågrätt vattenpass. 7D klarar även att visa i ett vertikalt led. Vattenpasset aktiveras på skärmen genom att trycka på INFO-knappen. För att få visning i sökaren måste set-knappen programmeras om.

De första canonmodellerna med »Auto ljuskorrigering« gav ett knappt märkbart resultat. Funktionen borde heta skugg-upplättning och kan nu ge ett märkbart resultat eftersom funktionen kan ställas in i tre effektsteg. På den vänstra bilden är funktionen avstånd aktiverat och på den högra max-läget. Trots maxeffekt tappas inte alltför mycket kontrast i mellantonerna. Exponeringen är identisk för båda bilderna. Man bör vara medveten att den här typen av funktioner sänker kontrasten i mellantonerna och kan förta tjusningen hos vissa motiv där hög kontrast är önskvärd.

60D kan liksom EOS 7D styra Canons blixtar trådlöst med hjälp av den inbyggda blixten. Helt nytt är möjligheten att betygsätta sina bilder. Det är något man kan roa sig med på väg hem från semestern så att bilderna är sorterade när man väl laddar in dem i datorn. Det går också att skala ner bilder i storlek och konvertera råbilder till jpg direkt i kameran.

Sensorn på 18 megapixel känner vi igen från 550D och 7D. Det finns små skillnader som att sensorn i 7D har utläsning av data i fler kanaler, men detta påverkar inte bildkvaliteten som ligger i toppklass för APS-C-segmentet för alla de tre modellerna.

Sonys nya sensorer på 14 och 16 megapixel som används av Nikon, Pentax och Sony är mycket lovande och vi förväntar oss ett tajt race. Det vi sett hittills tyder på att skillnaderna är så små att de inte bör avgöra valet av kamera. Man ska också vara medveten att det krävs mycket bra objektiv för att uppnå den bildkvalitet som kameran är kapabel till.

Vi har även tittat på bildkvaliteten vid filmning och kan konstatera att Canon även här levererar bildkvalitet i toppklass, åtminstone i 1080p. I 720p kan vi se in liten taggighet i konturer som kan beror på en intern nedskalning.

Eftersom det är svårare att skärpa upp filmer än stillbilder i efterhand kan det vara en idé att skapa en bildstil för filmning. Men ta inte i för kraftigt, många tv-apparater skärper upp bilden.

Canon EOS 60D hamnar i samma klass som Nikon D90 – alltså klassen för avancerade familje- och hobbyfotografer, men inte riktigt semiproffs. 60D ger allt man kan önska i denna klass inklusive vädertätning och vridbar skärm. För den som ändå vill ha mer finns EOS 7D inom rimligt ekonomiskt räckhåll.