Aldrig mer systemkamera på semestern

Jag kommer ihåg att min pappa flera gånger beklagade sig över att min mamma nästan aldrig tog några bilder på mig och min syster. Han hade ju gett henne en så fin systemkamera i present, den tidens mest populära kamera.

Det var först när jag var i mellanstadieåldern som AE-1:an kom fram. Snart var det jag som tog flest bilder med kameran. Men det här handlar inte om hur mitt fotointresse började utan om varför systemkameror inte är något för småbarnsföräldrar.

I somras var jag på semester på Gotland. En underbar semester som starkt påminde om mina egna somrar på Österlen. Trots att bilen var fullpackad med blöjor, resesäng, barnstolar och leksaker fick jag plats med min fotorygga med två systemkameror. Jag visste redan innan jag åkte att det var onödigt mycket prylar. Vad jag inte begrep var att båda kamerorna var helt fel. Det hade min mamma kunnat berätta om jag frågat henne.

En dag åkte vi till Visby. Trots att vi tillbringat flera timmar i öns pärla så hade jag bara tagit några på knäpp med 2,5 kilo proffskamera med normalzoom. Istället var det bara bökigt att släpa runt på kameran och samtidigt vara pappa till en helt normal småvild åtta-månaders bebis.

Hela tiden var jag tvungen att tänka på hur jag bar kameran. 2,5 kilo kamera kan göra mycket skada. Jag kom på mig med att längta efter en liten kompaktkamera att ha i fickan. En kamera som jag inte behöver tänka på hela tiden. Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte komma på ett enda skäl att bära runt på den där proffsgrunkan. Några riktigt bra bilder i objektiv mening finns det ju ändå ingen förutsättning för.

Jag kommer att tänka på vad min mamma brukade svara min pappa: "Det går ju inte att ha med kameran. Den slår ju barnen i huvudet". Så rätt hon hade.

Väl tillbaka i det gamla huset vi hyrde kom däremot systemkamera mer till sin rätt. Där fanns ingen trängsel och Ossian kunde krypa runt och upptäcka en ny gräsmattevärld. Då kunde jag lägga mig på magen i gräset och fotografera in i hans lilla värld med telet. Och behöves ett annat objektiv var det bara att gå in i köket och byta. Jag måste erkänna att jag kände mig inspirerad av sommarfotografern Ulf Huett Nilsson som jag skrev om i senaste numret. Han som lever på att fotografera sina barn i den egna sommaridyllen hemmavid.