Intervju

Alexandrov Klum: ”Det finns så mycket vackert och viktigt att värna”

Ett av konstnärsduons första projekt som nyblivna ambassa­dörer för Fujifilm, var att fotografera mode för magasinet Vogue Scandinavia. »Men det var också en vilja att få en ny publik att relatera till naturen«, förtydligar Alexandrov Klum samarbetet med modevärlden. Foto: Alexandrov Klum
Konstnärsduon Alexandrov Klum. Foto: Emil Nordin
I »Sökandet efter skogens själ« tar Alexandrov Klum med oss på en resa in i vår svenska natur. Mellan juni och oktober visades utställningen på Läckö slott. Foto: Alexandrov Klum
I Alexandrov Klums bilder för Vogue Scandinavia smälter modellen samman med naturen, ju längre in i modereportaget man kommer. Till slut har hon blivit ett med den omgivande naturen. Foto: Alexandrov Klum
»Merging with Nature« är titeln på Alexandrov Klums modereportage. »Vi gjorde det av en specifik anledning, och det landade rätt«, säger duon. Foto: Alexandrov Klum
I projektet »Mellan bergen och havet« har Alexandrov Klum utforskat sin relation till den spanska naturen. Under det gångna året har materialet resulterat i flera utställningar och live-framträdanden i Stockholm. Allt är fotograferat med kameror från Fujifilm, och duon är nöjda med vad utrustningen levererar: »Det är en sådan detaljnivå, ett sådant otroligt dynamiskt omfång med lågdagrar och högdagrar«, säger de. Foto: Alexandrov Klum
Mellan Stockholm och Uppsala fotograferades klimataktivisten Greta Thunberg av Iris och Mattias. Bilden väckte internationell uppmärksamhet då den blev omslag till Vogue Scandinavia. »Vi skrev till henne och sa vad vi ville göra och då tyckte hon och hennes rådgivare att det skulle kunna bli ett bra projekt«, säger duon om kontakten med Greta Thunberg. Foto: Alexandrov Klum
»Som ung tonåring fick jag för mig att jag skulle bo i Spanien en dag«, säger Iris. Nu gör konstnärsduon det, då de har bosatt sig mellan Valencia och Alicante. I Spanien gifte de sig även 2017. Foto: Alexandrov Klum
Foto: Alexandrov Klum
Foto: Alexandrov Klum
Foto: Alexandrov Klum

Finns det hopp? Konstnärsduon Alexandrov Klum får ofta den frågan, eftersom de i sin konst utforskar relationen mellan människa och natur. Och i deras verk finns just det – hopp. ”Vi lever så nära abrupta förändringar, så nära krig, så nära politisk retorik som inte ens tar de stora överlevnadsfrågorna på allvar. Just därför måste vi värdera det fantastiska som vi har och kämpa för det”, säger Iris och Mattias Alexandrov Klum.Kamera & Bild möter duon, som jobbar med kameror från Fujifilm.

När jag senast intervjuade Iris och Mattias Alexandrov Klum, var det mesta nytt. Deras äktenskap, deras konstnärsduo och deras gemensamma resa i att försöka tänja gränserna för hur fotografi och film presenteras, och kan upplevas.

Mattias med sin bakgrund inom den dokumentära fotografin, Iris i konsten. Två olika perspektiv hade förenats.

Nu ses vi igen, snart fem år senare. Och en fråga som har hängt kvar i mig sedan sist är hur det praktiskt fungerar att skapa tillsammans? Att gemensamt stå bakom verken.

När jag senast intervjuade Iris och Mattias Alexandrov Klum, var det mesta nytt. Deras äktenskap, deras konstnärsduo och deras gemensamma resa i att försöka tänja gränserna för hur fotografi och film presenteras, och kan upplevas.

Iris & Mattias Alexandrov Klum

Ålder: 41 respektive 54 år.

Bor: I Spanien, mellan Valencia och Alicante, och i Stockholm.

Gör: Multidimensionell konst där de med foto, film, ljud och installationer utforskar människans relation till naturen. Är ambassadörer för Fujifilm, så kallade X-Photographers.

Aktuell med: Bland annat utställningar och live-framträdanden med »Mellan bergen och havet« där duon har utforskat den spanska naturen. Även projektet »Sökandet efter skogens själ«, som är en resa in i vår svenska natur.

Utrustning: Främst Fujifilm GFX 100s och ett stort antal objektiv från 23mm upp till 250mm som skyddas i väskor från Thinktank. Testar nu nya Lexar ­minneskort och stativ från Sirui.

Webb: alexandrovklum.com

Instagram: @alexandrovklumofficial, @irisalexandrov, @mattiasklumofficial

Mattias med sin bakgrund inom den dokumentära fotografin, Iris i konsten. Två olika perspektiv hade förenats.

Nu ses vi igen, snart fem år senare. Och en fråga som har hängt kvar i mig sedan sist är hur det praktiskt fungerar att skapa tillsammans? Att gemensamt stå bakom verken.

– Det vi har kommit överens om är att det är en delad resa. Det har varit viktigt. Det handlar om att skapa ett gemensamt narrativ och en berättelse som är korsad och färgad av bådas upplevelser, förklarar Iris och fortsätter:

– Det är många som frågar »vem tar bilden, vem redigerar?«.

Mattias hänger på och säger: »Vem bestämmer vad som ska göras?«

Ändå ställer jag i princip dessa frågor, som de skämtsamt avfärdar. För jag är nyfiken, vill gräva djupare. Har de till exempel planeringsmöten?

– Vi lever ju med varandra och tycker om att jobba ihop, tycker om att prata. Vi har möten men sen sitter vi ofta i vår ateljé och jobbar vid varsin dator, utformar en projektbeskrivning som vi bollar mellan varandra för att få in vår gemensamhet i den, säger Mattias.

Iris betonar att processen egentligen börjar tidigare:

– Innan steget börjar med projektbeskrivning sker något som inte är lika lätt att planera, där vi genom drömmar och lös inspiration hittar vägar in i olika tematiker genom att sitta och klottra på vårt extremt viktiga arbetsverktyg.

Hon håller upp en läsplatta.

– I den skriver vi små anteckningar och ritar saker.

I »Sökandet efter skogens själ« tar Alexandrov Klum med oss på en resa in i vår svenska natur. Mellan juni och oktober visades utställningen på Läckö slott.

Försvinner åt olika håll

Hon sätter igång skärmen och jag får en glimt av hur deras kreativa process ser ut på det här stadiet. Handskriven text varvas med illustrationer och inspirationsbilder. Materialet är rikligt och vackert i sig. Långt ifrån något »klotter«.

Mattias tar vid och berättar om nästa steg:

– Vi jobbar med många olika tekniker och material beroende på vad det är vi vill berätta. Berättelsen och det vi har framför oss leder till verktygen vi tycker är bäst just då. Och däri ligger det magiska, för den processen är så pass känslig och intuitiv.

Konstnärsduon Alexandrov Klum.

Men när ni är ute och fotograferar eller filmar för ett projekt, hur fungerar det då? Står ni på samma plats eller går ni åt olika håll?

– Vi pratar mycket om att vi är intuitiva, men strukturellt är vi väldigt noggranna med att göra research om platsen, förklarar Iris och fortsätter:

– Sen när vi väl kommer dit, och har med oss allt vi ­behöver som kameror, ljudutrustning och drönare eller vad det kan vara, då brukar vi börja med att gå tillsammans. Vi hittar stigar eller kanske avviker från dem. Men sen händer det någonting.

Hon skrattar och utbyter en blick med Mattias. Det är som att de i stunden tar ställning till om de ska avslöja fler detaljer i sin arbetsprocess.

– Vi har aldrig tagit upp det här, fortsätter Iris och Mattias hakar på:

– Nej, vi har faktiskt aldrig pratat om det. Men vi hamnar i ett ultraflow där all tid försvinner.

– Och så försvinner vi åt olika håll, du är borta och jag är borta. Det kan gå någon timme eller fem timmar, säger Iris.

– Ja, och sen när vi väl ses igen då är vi oftast otroligt taggade över någonting. Och inte sällan finns det en väldigt stark gemensamhet i det vi har blivit taggade av. Ur det börjar verken födas. Det kan vara referenser till sekelskiftets måleri eller associationer till musik som vi går igång på, det behöver inte vara »åh, såg du den vackra granen där borta«. Den kan vara hur vacker som helst, men oftast är det ett lager till som gör att vi båda har fastnat för den. Det är något annat som vi ser i den, som vi vill åt, berättar Mattias.

– Man går igång på något, och det kan vara i makroperspektiv eller mer utzoomat. Det har vi inte bestämt innan. »Kör du panoramor där borta så kör jag lite makro här«, det finns inga sådana tankar. Vi har en uppsättning kameror och objektiv med oss som gör att vi kan vara fria i vår process att fånga det specifika i stunden, säger Iris och avslutar resonemanget med:

– När vi sen möts igen är det fascinerande hur pass lika skildringar vi har med oss tillbaka. Det är märkligt.

I Alexandrov Klums bilder för Vogue Scandinavia smälter modellen samman med naturen, ju längre in i modereportaget man kommer. Till slut har hon blivit ett med den omgivande naturen.

»Fullständigt hänsynslöst«

Jag träffar Iris och Mattias i en lägenhet i Stockholm. När jag krånglar till det och svarar »te« på den vanliga frågan »kaffe?«, röjer Mattias runt bland kökslådorna i jakt på en tesil eftersom det här inte är deras egentliga hem. Det finns numera mellan Valencia och Alicante i Spanien.

– Som ung tonåring fick jag för mig att jag skulle bo i Spanien en dag. Och sen gifte vi oss även där, säger Iris varpå Mattias håller upp sin mobil där skärmbilden visar dem som brudpar ridandes på varsin häst.

– Vi jobbar med världen och våra kunder är internationella, förklarar han det praktiska med att bo längre ned i Europa.

I samma andetag lägger han till: »Men vi är ju i Sverige, då och då.«

Att jag träffar dem – på riktigt och inte via något digitalt videofönster – beskriver de som »förstklassigt«. Annars försöker de ta så många möten som möjligt digitalt, för att dra ned på flygandet.

Mattias minns hur det var för knappt två decennier sedan när han försökte introducera Skype för sin dåvarande uppdragsgivare National Geographic. På den tiden kunde han bli kallad till möten i New York eller Washington D.C. för två dagar.

– Så åkte jag dit och hade mötet, och så åkte jag tillbaka. Så var det då och det var fullständigt hänsynslöst. Även om man självklart brydde sig om natur och miljö hade man inte riktigt förstått flygandets påverkan. I dag skulle vi aldrig någonsin göra så.

Iris flikar in:

– Det hade också med status att göra. De ledande bolagen hade råd att skicka sina fotografer eller journalister för att träffas live för ett möte. Det fanns en känsla av att det var det enda sättet att befinna sig på den högsta nivån.

Mattias håller med, och när han sa till National Geographic att det var ett miljöfarligt resursslöseri och därför föreslog Skype blev redaktionens respons: »Vadå, kan du stava det?« Men han fick dem ändå att testa den nya innovationen.

– Jag kommer aldrig att glömma första mötet. Dåvarande chefredaktören och fotochefen tillsammans med ett storyteam satt framför en webbkamera i Washington och sa: »We have Mattias on the line, can you hear us – can you see us?«

Mattias nästan skriker för att illustrera deras ljudnivå.

– Det var som att jag var på Jupiter, och de ropade: »Oh my God, we can see you, it woooorks!« Det var sinnessjukt, helt galet. I dag sätter man sig i ett videomöte och alla är glada och nöjda. Det är en intressant, viktig och transformativ resa på så kort tid.

Samtidigt kan inte Iris och Mattias sitta i sin ateljé i Spanien om de ska jobba fotografiskt med till exempel en konstnärlig berättelse om hotade ekosystem i Amazonas.

– Det finns vissa saker som vi kan göra för att verkligen dra ned på allt resande, och det gör vi. Och andra saker är helt omöjliga eftersom vi jobbar med det vi gör, säger Mattias.

»Merging with Nature« är titeln på Alexandrov Klums modereportage. »Vi gjorde det av en specifik anledning, och det landade rätt«, säger duon.

Ställföreträdande upplevare

Ett av duons första större verk tillsammans var »Sagor från verkligheten«, en audiovisuell föreställning på Konsert­huset i Stockholm där musik, film, foto och recitation blandades för att besökaren skulle bli omgiven av upplevelsen.

– Det var ett väldigt kul projekt att börja med och jag tror att det formade oss i en viss riktning, där vi förstod att fotografi och film delvis kommer att sluta vara tvådimensionellt för oss, säger Iris.

Hon beskriver det som en möjlighet att arbeta mer omslutande, i stor skala – mer tredimensionellt.

– Vi vill gärna vara ställföreträdande upplevare åt andra. Vi tar med oss så många intryck vi kan och formar dem. Det vi skapar blir till fotografi, film, ljudverk och installationer. Det är delvis en längtan vi själva har av att få en förstärkt upplevelse av liv. Någon form av eleverad medvetenhet i stunden, som sen är förbi. Det är som små glimtar av något där vi kan känna mer än vad vi gör i vanliga fall, förklarar Iris och Mattias tar vid:

– Det finns inom dokumentärfotografin, framför allt inom natur, en vilja att visualisera någon typ av kunskap som människan har tillskansat sig över tid. Det är ett till­vägagångssätt som ger mening och syfte. Men sen vi började jobba tillsammans så tycker vi båda att det finns oändligt mycket vi inte kan förklara och inte vet – som är minst lika kittlande, berörande och knappt förnimbart.

Han fortsätter:

– Och hur ska man förhålla sig till det, i en tid där vi vill kunna förklara allt? Det är sådant vi håller på med mycket, och det är spännande. Det är en frihetsgrad i det, tolkningsmässigt och verktygsmässigt, i förhållande till vad jag har hållit på med tidigare. Det är superinspirerande.

I projektet »Mellan bergen och havet« har Alexandrov Klum utforskat sin relation till den spanska naturen. Under det gångna året har materialet resulterat i flera utställningar och live-framträdanden i Stockholm. Allt är fotograferat med kameror från Fujifilm, och duon är nöjda med vad utrustningen levererar: »Det är en sådan detaljnivå, ett sådant otroligt dynamiskt omfång med lågdagrar och högdagrar«, säger de.

Med andra ord, i dag utgår de mer från vad de har inom sig i relation till naturen de möter. Och det är något annat än ett dokumentärt seende på sin omgivning menar duon.

– Vi kan inte bara vara beskrivande, för då skulle vi inte beskriva vår egen emotionella och sensoriska upplevelse av mötet – av sammansmältningen människa och natur, säger Iris.

– När vi kommer till en plats så måste vi smälta samman med den först, innan vi överhuvudtaget kan försöka skildra den. Vi upplever berget, träden och floden. Iris, du gick så långt att du la dig i iskallt vatten och flöt runt, säger Mattias och ler mot Iris.

Hon tar fram sin läsplatta igen och startar ett filmklipp, där vatten från de spanska bergen porlar längs med hennes stillsamma kropp.

– Vi figurerar ibland i verken, just för att få den sensoriska upplevelsen. När jag la mig och flöt där i vattnet var det utifrån en frustration över att inte komma nära nog. Man kan titta på något och tycka det är vackert, men det finns fortfarande ett avstånd. Så kände jag. Därför la jag mig i vattnet men det jag inte visste, var att det skulle vara så kallt. Det var typ 13 grader.

Mattias skrattar åt minnet samtidigt som Iris berättar.

– Och medan jag låg och flöt och hörde stenar rulla mot botten av dammen domnade min kropp bort och i det kände jag mig helt närvarande, både närmare liv och död.

Filmsekvensen ingår i projektet »Mellan bergen och havet« där duon har utforskat sin relation till den spanska naturen. Under det gångna året har materialet resulterat i flera utställningar och live-framträdanden i Stockholm. Ett annat av deras senare projekt är »Sökandet efter skogens själ« som mellan juni och oktober visades på Läckö slott. Med fotografi och installationer togs besökaren med på en resa in i vår svenska natur, där bland annat slottets klassiska porträttmålningarna hade bytts ut mot duons naturskildringar.

Mellan Stockholm och Uppsala fotograferades klimataktivisten Greta Thunberg av Iris och Mattias. Bilden väckte internationell uppmärksamhet då den blev omslag till Vogue Scandinavia. »Vi skrev till henne och sa vad vi ville göra och då tyckte hon och hennes rådgivare att det skulle kunna bli ett bra projekt«, säger duon om kontakten med Greta Thunberg.

»Ett otroligt dynamiskt omfång«

Att skapa en omslutande känsla med konsten, handlar för dem även rent bokstavligt om att skapa i stor skala. Deras printade fotografier är sällan små, tvärtom kan de på utställningar vara enorma. Ibland så stora som 24 meter breda. Det är också ett av skälen till att duon sedan en tid tillbaka jobbar med kameror från Fujifilm.

Första testet väckte reaktioner hos dem. Iris berättar hur:

– Vi hade fått låna en kamera från Fujifilm och jag var och fotograferade i Tyresta nationalpark. När jag sen ­tittade på bilderna i datorn så skrek jag först, och sen satt jag nästan och grät. För jag blev så provocerad av att jag aldrig kunde sluta zooma in. Det var en sådan detaljnivå, ett sådant otroligt dynamiskt omfång med lågdagrar och högdagrar – det var helt bisarrt. Därför jobbar vi numera väldigt mycket i skala ett till ett. Det vill säga att vi inte förstorar.

– Det gör att betraktningsavståndet blir knäppt, det skapar ett annat djup, säger Mattias och illustrerar hur det kan se ut på en utställning.

Han ställer sig upp och går fram till en tavla i lägenheten.

– Med vissa verk som vi hade på Läckö slott, där såg man människor som först stod på avstånd, sen gick de fram så här.

Han ställer sig någon meter från tavlan.

– Sen gick de fram hit, säger han och nästan snuddar vid tavlan med nästippen.

– Sen tittade de vid sidan av ramen för att se om bilden stack ut som en oljemålning. Många besökare påtalade känslan av flerdimensionalitet.

»Som ung tonåring fick jag för mig att jag skulle bo i Spanien en dag«, säger Iris. Nu gör konstnärsduon det, då de har bosatt sig mellan Valencia och Alicante. I Spanien gifte de sig även 2017.

Att Iris och Mattias är nöjda med tekniken råder det ingen tvekan om, där de i dag främst fotograferar med Fujifilm GFX 100s, mellanformatskameran. Efter att duon hade gjort en noggrann utvärdering bestämde de sig för att börja samarbeta med Fujifilm och är i dag ambassadörer för märket, så kallade X-Photographers. Och det är inte bara kamerorna de imponeras av.

– Man pratar ofta om kamerahusen, men man ska inte glömma att Fujifilm också har otroligt bra optiker som klarar upplösningen i GFX 100s. Över 100 megapixel är mycket, och det avslöjar allt om man har skit framför kameran. Fujifilm är väldigt duktiga optiskt, säger Mattias.

Modereportage i Vogue Scandinavia

Ett av duons första projekt med den nya utrustningen från Fujifilm var att fotografera mode(!)

– Men det var också en vilja att få en ny publik att relatera till naturen, förtydligar Mattias samarbetet med det nystartade magasinet Vogue Scandinavia.

De hade hört av sig till Iris och Mattias med en förfrågan, som de först var tveksamma till eftersom de inte är så intresserade av kommersiell fotografi. »Nej precis, just därför vill vi att ni gör det här«, blev svaret från Vogue.

– De ville veta vad vi fick för associationer och tankar, och vi kom på att vi ville göra något som handlar om hållbart mode och egentligen ett ifrågasättande av konsumtion och kommersialism, säger Mattias.

Modereportaget på 16 sidor i magasinet kom att heta »Merging with Nature«, som är en slags instruktion för att närma sig naturen. I bilderna smälter modellen samman med naturen, ju längre in i reportaget man kommer. Till slut har hon blivit ett med den omgivande naturen.

– Även om det var ett modereportage så ville vi förmedla våra tankar och idéer om att vi är ett – en del av vår omgivande natur, säger Iris och fortsätter:

– Vogue Scandinavia utmanade konventionen och lät oss göra vår grej. De var inte inne och petade i hur våra gestaltningar skulle se ut, där var vi helt fria.

Sen kom nästa förfrågan, om de kunde tänka sig att fotografera omslagsbilden. Den frågan kom dock med vissa riktlinjer, som att det måste vara en känd person. Duon var återigen tveksamma, och Iris förklarar varför:

– Vi kände oss lite osäkra. De flesta skulle nog säga ja direkt, men vi visste på riktigt inte om det här var något som vi skulle känna oss bekväma med.

Men följande natt fick hon en dröm, som skulle komma att bli lösningen.

– Jag drömde att jag befann mig i en skog mitt under den blå timmen, med ett fantastiskt kallt ljus. Jag är en hästtjej och jag hörde i min dröm en häst som andades. När jag sen i drömmen vände mig om såg jag Greta Thunberg som satt på en vild vacker häst, och hon hade nästan vuxit fast tillsammans med den. De var ett.

Nästkommande dag väntade ett videomöte med Vogue-redaktioner i New York, London och Stockholm. »Wow, precis det måste bli vårt första omslag« blev deras reaktion på drömmen. De var sålda på idén.

– Då sa vi: »Bara för att Iris har drömt det här kan vi inte garantera att Greta kommer tycka det är en bra idé«, berättar Mattias.

Men så blev det, Greta Thunberg ställde upp.

Det känns som att ni förenas i engagemangetför klimat- och miljöfrågor?

– Ja, och det var nog också därför hon tackade ja. Vi skrev till henne och hon visste nog vad vi står för. Vi sa vad vi ville göra, vilket uppsåt vi hade, och då tyckte hon och hennes rådgivare att det skulle kunna bli ett bra projekt, säger Mattias.

Var tog ni bilden?

– Ute på landet mellan Stockholm och Uppsala, svarar Iris.

Fler detaljer än så lyckas jag inte få ut om hur fotograferingen gick till. Men ett par månader senare fanns hon där på omslaget av Vogue Scandinavia, Greta med handen klappandes på en häst. Bilden väckte internationell uppmärksamhet, där CNN till exempel rapporterade »Greta Thunberg revealed as Vogue Scandinavia´s inaugural cover star«. En bild som alltså var signerad Alexandrov Klum, efter att Iris hade haft en dröm.

– Det här var vad vi gjorde i modesvängen, vi har inga modeprojekt för framtiden. Man kan ju aldrig säga aldrig, men det här var unikt. Vi gjorde det av en specifik anledning. Och det landade rätt, säger hon.

Upplever ni annars att ni med er konst kan påverka i klimat- och miljöfrågor, eller känns det hopplöst?

– Den frågan har vi fått kanske tio gånger de senaste månaderna, i så många olika versioner, svarar Iris och beskriver utvecklingen i världen som något som allt mer liknar en separation – mellan människor och mellan människa och natur.

– I separationen uppstår det olika typer av sprickor och fördomar och dessa vill vi överbrygga, dels genom sättet vi lever på men framför allt genom den konst vi gör. Där man i alla fall stundtals ska kunna känna en euforisk känsla av att vara vid liv just nu, vid den här tidpunkten. Trots allt som händer. Känslan av att det finns så mycket vackert och viktigt att värna.

– Det här handlar inte om att inte ta de enorma utmaningar vi har på allvar, förtydligar Mattias och svarar vidare:

– Det är precis tvärtom. Vi lever så nära abrupta förändringar, så nära krig, så nära politisk retorik som inte ens tar de stora överlevnadsfrågorna på allvar. Vi lever så nära många av de här sakerna, men just därför måste vi värdera det fantastiska som vi har och kämpa för det. Det gäller människa till människa och det gäller människa till natur.

Min något negativt ställda fråga vänder duon till dess motsats: det hoppfulla – om än med ett stort mått av allvar.

– Vi kan, om vi jobbar på det, bli ett med varandra och ett med naturen, avslutar Alexandrov Klum intervjun.

Detta är en PLUS-artikel. Som plusmedlem får du:

  • Omedelbar & obegränsad tillgång till denna och alla artiklar
  • Fördjupande reportage, fotoskolor, guider & mycket mer
  • Inbjudningar till VIP-event
  • Exklusiva erbjudanden från våra samarbetspartners

Prenumerera

Välj period och betalning. Köp med engångsköp eller välj en prenumeration så debiteras du inför varje ny period. Avsluta när du vill.

Ett år för bara 449 kr

Prenumerera

Engångsbetalning: Betala snabbt och enkelt för direkt tillgång till denna artikel