Blogg: Den digitala diafotografen

Det har blivit lättare; att snygga till, rätta till eventuella misstag och att kunna förtydliga och även skapa en tydligare profil i sina fotografiska bilder.

Idag behövs inget avtonat gråfilter, jag kan tona ned i efterhand i Photoshop om jag vill. Jag behöver inget färgkorrektionsfilter, det räcker långt att enbart ändra i färgbalansen. Jag behöver heller inte vara lika noggrann när jag exponerar eller komponerar. I efterhand kan jag korrigera bilden och eller göra eventuella nödvändiga beskärningar.

Jag kan plocka bort störande detaljer med kloningsstämpeln. Är jag tillräckligt duktig i Photoshop kan jag förbättra den bristfälliga fotografiska bilden och har jag tillräckligt med skaparfantasi kan jag fritt skapa fantastiska bilder i efterhand i datorn. Kanske gör jag ett kollage – en digital bild som består av ingredienser från olika fotografiska bilder, där de fotografiska bilderna enbart fungerat som skisser.

Men i Photoshop handlar det om grafi, inte fotografi. Du skapar inte med ljuset som utgångspunkt – som när du fotograferar eller arbetar vidare i det fotografiska mörkrummet.

Jag är ingen motståndare till det digitala bildskapandet, även om många ständigt väljer att missuppfatta mig. Men jag skiljer mellan uttryckssätten – det fotografiska och det digitala.

Därför använder jag ett avtonat gråfilter när jag fotograferar, istället för att tona ned i efterhand i Photoshop. Därför arbetar jag noggrant med att hitta rätt exponering, istället för att korrigera i efterhand. Därför fotograferar jag också med vitbalansen inställd på sol, istället för auto. Jag anpassar mina inställningar efter fotograferingen – att räkna med att måste göra korrigeringar i efterhand i datorn finns inte som någon lösning när jag fotograferar.

Mina digitala filer är i stort som mina diabilder var innan. Vissa små skillnader finns ju; den digitala filen har ofta inte samma färglyster och ljusnivåer som diafilmen. Därför måste jag göra små justeringar i efterhand; en liten petning i nivåer och färgmättnad/färgbalans är ungefär så långt som mina korrigeringar når i Photoshop.

Ibland väljer jag däremot att konvertera till svartvitt och lägga på korn. Men då handlar det enbart om att jag använt en kamera där jag inte kan fotografera med svartvit inställning och att kameran på ett högre ISO-värde inte ger det kornet jag vill ha – som det var på den analoga tiden. Överlag tycker jag att det fotografiska kornet är finare att titta på än det digitala bruset där det även kan bli olika konstiga färgbrytningar eller konstiga färgpixlar. Mycket därför fortsätter jag trenden från mitt analoga fotograferande med att alltid använda så lågt ISO-värde som möjligt. Oftast 100 ISO, men även 50 ISO om kameran ger mig den möjligheten.

Att kunna fotografera som jag alltid gjort, att vara noggrann i hur jag gör, ger mig trygghet i mitt bildskapande. Jag kan om jag vill eller behöver bara ta ur minneskortet och lämna det direkt till en kund. Bilderna är redan färdiga att användas!

Detta säger jag inte för att vara stöddig på något sätt. Men det är mitt sätt att fungera som fotograf. Om andra fotografer väljer andra sätt så är det givetvis upp till dem. Jag har inga fördomar!

Däremot har jag svårt för fotografer som är oärliga. Som förnekar vad de gjort i efterhand i datorn – för att framstå i en bättre dager som fotograf.

Det finns fotografer idag som presenterar fantastiska bilder, men som påstår att de är duktiga fotografer och inte behöver göra något i efterhand. Men där deras bilder säger något helt annat.

Fotografer som inte är tillräckligt bra som fotografer, men som använder det digitala efterarbetet för att dölja detta. Dessa tycker jag synd om. För deras skull!

Men de fotografer som använder fantasin i Photoshop och som visar fram fantastiska digitala bilder har jag stor respekt för. Det har upptäckt ett annat sätt att utrycka sig i bilder – och de gör det bra.

Jag är inte tillräckligt bra i Photoshop för att åstadkomma detta, men jag vet så innerligt väl hur man gör en bra fotografisk bild på plats. Ute i naturen, bland djuren eller i det spännande naturlandskapet. Jag kan göra en perfekt exponering – ofta utan att använda ens ljusmätaren i kameran.

Histogrammet i kameran har jag däremot aldrig någonsin känt att jag behöver. Jag mäter ljuset visuellt, tittar på displayen i kameran bara för att konstatera att jag tänkt rätt.

För där finns den digitala kamerans riktiga stora fördelar – att på plats direkt kunna se det färdiga resultatet i kameran. Antingen det är för att se om jag använt ett för starkt avtonat gråfilter, om jag rört kameran på rätt sätt i en bild med rörelseoskärpa, eller om multiexponeringen sitter med sina olika exponeringar och effekter.

Jag behöver inte vänta fjorton dagar på att filmen ska komma tillbaka från labbet…

Bildtexter:

01 – Analog bild från Island med avtonat gråfilter.