Bröllopsfotografen är riktigt underhållande

Regissören Ulf Malmros gjorde succé med filmen ”Smala Sussie” 2003 och även denna film tar avstamp Värmland med skruvad humor och bra tempo.

Frågan är om filmen kan mäta sig med ”Smala Sussie” och hur trovärdigt Björn Starrin spelar fotograf. För att utröna detta består Kamera Bilds testpatrull av en yrkesfotograf, en hobbyfotograf och en värmländsk icke-fotograf från vår systertidning Mobil.

Vi faller pladask för humorn, tempot och den skruvade tonen i filmens första del som utspelar sig i Värmland. Skrattsalvorna haglar tätt i salongen. Visst är det snudd på parodi, men samtidigt pricksäkert och tillräckligt mycket sanning för att träffa klockrent.

Björn Starrin spelar den hängivna hobbyfotografen och gothkillen Robin som drömmer om att jobba som fotograf. Samtidigt finns ett motstånd på grund av bruksmentalitet och jantelag. Men plötsligt uppstår en situation som får Robin ta sig över motståndet och göra det han egentligen vill – dra till Stockholm och pröva lyckan som fotograf.

Temat lantis som flyttar till storstan och snubblar på de sociala koderna är allt annat än unikt. Ulf Malmros vet om detta och kryddar för säkerhets skull på med en historia om ett kändisskap som passerat bäst-före-datum.

Kjell Bergqvist spelar med stor behållning kändisen Johnny Björk som är på dekis, men försöker hålla fasaden uppe.

Grundhistorien är något tunn och Ulf Malmros tvingas tugga om vissa lustigheter flera gånger för att få filmen att vara nästan två timmar. Vi hade gärna sett att filmen klipptes ner till en och en halv timme för att hålla tempot uppe.

Filmen svajar också något. Tidvis är den klockrent rolig och andra gånger slår den över och blir plump. Överklassskämten känns uttjatade och scenen med en hästcermoni blir för överdriven.

En irriterade detalj är det överdrivna pikarna mot pressfotografer som jobbar med paparazzimetoder.

Hur är då Björn Starrin som fotograf?

Kan man gå från noll till hundra som fotograf?

Hur det egentligen går för Robins fotografkarriär vet vi inte, fotografspåret löses upp och ersätts helt av relationsdrama i slutet av filmen, men vi anar att han kan lyckas med sin egna bildstil.

Och precis så är det i verkligheten. En fotograf kan lyckas genom att göra något eget och sälja det hårt. En fotograf måste inte ha en bred kompetens för att slå igenom. Ta Bingo Rimér som exempel, eller Björn Oluf Rimér som han ursprungligen hette.

Ingen i filmen gör heller bort sig teknisk. Visserligen går kameran väl fort för att vara en 1Ds Mark III, och visst är det märkligt att han bara har en vidvinkelzoom, och visst okynnesexponerar han titt som tätt. Men det är inget som stör vår fotokunniga panel.

Canon har sponsrat filmen, men produktplaceringen är gjord med finess. Ingen överdriven varumärkesexponering här inte.

Slutligen, hur bra är filmen, och hur står den sig mot ”Smala Sussie”. Vi är eniga om att det är än bra film, om än med svagheter. ”Ganska bra för att vara svensk” är ett omdöme. Vi sätter alla betyget 3 och hoppas att filmen kortas till DVD-släppet. Men ”Smala Sussie” strået vassare.