D200 klarar stålbadet

Efter en del trist fasad-fotografering med stativ är det skönt att gå över till ett skarpare läge i testfotograferingen. Nu är det riktigt vidriga omständigheter som gäller, miljöer där ingen kameratillverkare någonsin skulle låta ta sina exempelbilder för reklambroschyrerna. Det är flickhandboll i Farstahallen söder om Stockholm. Ni som plåtar sport vet hur det är - hälften av lysrören är släckta av besparingsskäl. För att nå den eftertraktade slutartiden 1/500-dels sekund, ett minimum för att frysa handboll med någorlunda säkerhet, får jag bländare 2,8 och ISO 2500. Eller Hi 0,7 på D200-språk.

Det är naturligtvis intressant att se bildprestanda under de här omständigheterna. Det är så här kameran kommer att användas av fotografer och lokalkorrespondenter landet över. Men vid det här laget känner jag mig ganska trygg vad brusnivåerna beträffar. Jag ägnade en del av kvällen igår åt att fotografera i riktigt svagt ljus, och jag är så långt imponerad av resultatet. Om man förminskar bilden så att den får samma upplösning som en bild från Nikon D2h eller D2hs så vinner D200:an brusmatchen lätt.

Nej, nu är det autofokusen jag är mest nyfiken på. Nikon har antytt att prestanda kan ligga i närheten av D2-serien (med autofokusmodulen CAM 2000), men jag har varit tveksam. CAM 1000 som sitter i D200 är av en enklare konstruktion. Mätpunkterna är lika många, elva, i båda fallen, men i D200:an är det bara mittensensorn som läser motivkontrast både lodrätt och vågrätt.

Någon gång har autofokusen slirat i svagt ljus, där en D2:a skulle ha klarat det. Men det är inte ofta. Jämfört med autofokusen i D100, D70 och D50 så är D200 inte bara en, utan två klasser bättre.

Det visar sig också vid handbollsmatcherna. Jag använder inte mätpunkten i mitten, utan en av de enklare på sidorna. Kameran är inställd på AF tracking, och den missar inte mycket. Spontant tycker jag att D2:orna presterar bättre vid liknande förhållanden, men skillnaden är inte stor. Objektivet är ett AF-S 70-200 VR, som är dokumenterat bra för de här ändamålen.

Även om D200:an inte i första hand är en riktig sportkamera som Canon 1D mk II eller Nikon D2hs så klarar den sig över förväntan i sporthallen. Både när det gäller autofokus och brus.

Jag gläds än en gång åt att Nikon lagt in mellansteg i området mellan ISO 1600 och 3200. Kommer efter lite experimenterande fram till att ISO 2500 är den bästa kompromissen i Farstahallen, det ger bra exponering med bländare 2,8 och 1/500 sekund.

Jag skrev tidigare att vi inte skulle lägga upp bilder i full upplösning på grund av att vårt exemplar tycks ha vissa problem med bandning. Nu gör jag det i alla fall, för vid de här ISO-värdena finns det inga bandningsproblem alls. Men om du laddar hem de högupplösta bilderna, kom ihåg att de är tagna under extrema förhållanden och inte på något sätt är typiska för vad kameran presterar under mer normala omständigheter. För att du till fullo ska kunna dra slutsatser av de här bilderna krävs att du sett andra bilder tagna vid liknande omständigheter. Matcher i högre divisioner räknas inte, för då är ofta ljuset på arenan betydligt starkare.

Vad gäller bandingsfrågan så arbetar vi fortfarande efter tesen att det kan vara ett fel på vårt exemplar av kameran. En läsare har dock gjort mig uppmärksam på att samma bandningsfenomen som våra lågisobilder uppvisar även finns i bilder som lagts ut på en slovensk webbplats (röda ferarrin för er som vet vilka bilder jag pratar om). Även där endast vid låga ISO.