Diskret elegans i Nikontappning

Utseendemässigt för den tankarna till Olympus AZ-2 eller den nya Sony T7. Visst är nya Nikon Coolpix S1 snygg, bra mycket tjusigare än billigare

Nikonmodeller som 4600 och 5600. Kameran är obetydligt större än ett kreditkort. Ganska tunn är den också, även om den har en bit kvar till måtten hos Sony

T7.

Blixten är lite svag, men blixtljusmätningen fungerar bra. Den här bilden är tagen utan blixt.

Den här bilden är tagen med upplättningsblixt som lägger på precis lagom för ett snyggt blänk i ögonen.

Fronten är ren från detaljer; där finns bara blixten, optiken och AF- hjälpbelysningen vilka är elegant placerade i ena hörnet. På ovansidan hittar vi

avtryckaren och startknappen. Kameran blir fotograferingsklar på 1,8 sekunder. Det är helt okej. På ena sidan sitter luckan för SD-kortet. Kameran har även

12 megabyte internminne, vilket är i fattigaste laget för att vara till någon riktig nytta. Jag väntar fortfarande på att någon kameratillverkare ska sätta

in rejält med minne i kameran. Med 512 megabyte eller 1 gigabyte skulle man klara sig bra.

Men det roligaste med S1 sitter på baksidan. Där dominerar den stora skärmen på 2,5 tum. Jag faller pladask för stora skärmar, för det är både praktiskt och

snyggt - praktiskt för att det är enklare att använda den som sökare, och snyggt för att det ser påkostat ut.

Så visst är skärmen bra, men inte bäst i klassen. Den mörknar lite väl mycket ur vissa betraktningsvinklar. Det är visserligen nästintill ofrånkomligt på

LCD-skärmar, men jag har sett dem som presterar bättre. Epson L-500V är ett exempel. Jag skulle också vilja ha högre upplösning på skärmen. S1-skärmen har

110 000 pixel, medan till exempel Olympus AZ-2 har en lika stor skärm med nästan dubbelt så hög upplösning, 210 000 pixel. Skillnaden syns.

Det är lite märkligt att Nikon snålat in på skärmen, för i övrigt andas kameran kvalitet. Knapparna känns inte alltför pilliga trots det lilla formatet, och

layouten är logisk. Det går snabbt att bläddra bland bilderna i previewläget, och att zooma för att till exempel kolla att skärpan går smärtfritt.

Logiska menyer på svenska

Intill skärmen sitter också en multi-väljare som fungerar som genväg till blixtinställningarna, självutlösaren och makrofunktionen. Lite märkligt är det att

Nikon bara utnyttjat tre av knappens fyra möjliga riktningar för snabbfunktioner; trycker du till höger händer ingenting förutom när man bläddrar mellan

bilder eller är inne i menyerna. Här borde Nikon ha lagt in till exempel snabb åtkomst till ISO-inställningar eller exponerings-kompensation, eller varför

inte vitbalansen?

Det gäller att hålla koll på vad man fotograferar i vidvinkligaste läget. Här har huset fått en kuddform. Enda sättet att undvika det är att ta ett par steg

bakåt och zooma in.

Menyerna är på sedvanligt Nikonvis snygga, enkla och överskådliga, och på svenska.

Med kameran följer en praktisk dockningsstation som ansluts till dator via USB-sladd och till vägg-uttag för batteriladdning. Stationen går via USB2, så den

är relativt snabb. Dockan fungerar även som batteriladdare. Problemet med den här docklösningen är att det inte går att ansluta kameran direkt till datorn

via USB-kabel. Går dockan sönder, eller om du glömmer den på resan, är det separat kortläsare som gäller. Det är synd att man blir så bunden vid ett

tillbehör för att över huvud taget kunna komma åt sina bilder. Slarvar du bort dockan eller har sönder den kostar en ny 790 kronor. Dessutom är det krångligt

att ha med en hel dockningsstation bara för att kunna ladda kamerans batterier på resor. Själva idén var väl att kameran skulle

vara lätt att ha med?

En sak som är lite jobbig, men kanske en vanesak, är hur man ska hålla i kameran. Jag märkte ganska snabbt att det gärna blir skakningsoskärpa även på

förhållandevis snabba tider. Det måste du ha i åtanke, så träna fram ett grepp som fungerar. En fiffig finess som skulle underlätta är skakningsreducering,

eller VR som det heter på Nikonspråk. Men det finns inte i denna kamera. Man får helt enkelt lära sig ett effektivt sätt att krama åt avtrycket utan att

kameran skakar till. Det är en avigsida till följd av designen. Formen har kanske prioriterats något framför ergonomi. Men små kameror är oftast ganska

besvärliga att hantera, hur de än är designade.

S1 har en hel del programvaru-baserade finesser. En del är ganska vettiga, medan andra kanske mest är rolig kuriosa. Best Shot Selector, BSS, är en finess.

Du kan låta kameran automatiskt ta en rad bilder när du trycker ner avtryckaren. Kameran väljer sedan ut den bild som är skarpast och bäst exponerad åt dig.

Det finns ett par olika alternativ som att prioritera att kameran tecknar ut högdagrar, lågdagrar, eller ett mellanläge, Histogram BSS.

D-lighting är i vissa lägen användbart. Här har kameran räknat upp de underexponerade områdena. Det kan bli lite brusigt, men för mindre kopior fungerar det

bra.

Varnar för oskarpa kort

Kameran har även så kallad oskärpevarning. Om du tar en bild och kameran bedömer den som oskarp, varnar den för det på skärmen och du kan välja att radera

bilden direkt. Oftast funkar det bra, men ibland har jag fått varningen utan att bilden har någon skakningsoskärpa, så detta ska nog tas med en nypa salt.

Men oftast stämmer det.

Kameran uppvisar knappt några tendenser till lilafärgade missfärgningar, inte ens vid ett sådant här knöligt motiv. Däremot är bruset ganska tydligt redan

vid ISO 50 i himlen.

Nikon S1 är bara 19,7 millimeter tunn.

En annan sak Nikon slagit på stora trumman för är D-lighting. Ser du i en bild att den har bra teckning i ljusa partier men är ordentligt underexponerad i de

mörka delarna, kan kameran internt göra en kopia av bilden och ljusa upp det mörka. Det fungerar förvånansvärt bra och ger oftast balanserade och snygga

filer. Däremot blir en hel del brus framträdande, så det går knappast att göra några större förstoringar från bilder som är fixade på detta sätt. Men ibland

kan det vara en räddare i nöden och borde fungera bra på kopior i vardagsformatet 10 x 15 centimeter.

Kameran har också en rad olika motivprogram, exempelvis de gamla vanliga lägena för landskap, sport, solnedgång och allt vad det nu kan vara. Frågan är hur

nödvändiga de är; jag tycker mest att de rör till det. Men en kul sak, fast kanske inte så användbar i praktiken, är Ansikte-prioritet AF. Man riktar helt

enkelt kameran mot ett ansikte, ställer skärpan, och vips dyker en röd ruta upp runt ansiktet. När man panorerar och flyttar kameran följer ramen ansiktet

och håller skärpan där. Det känns som hämtat ur någon spionfilm och en finess som kanske roar på fester. Nödvändig grej? Njaa... Kul? Definitivt!

Kameran har även möjlighet till serietagning med 1,8 bilder i sekunden. Och ganska bra buffert har den: jag kunde ta upp till 48 bilder på raken innan den

visade några tecken på att sacka ner sig.

Det går även att fotografera i intervaller, alltså låta kameran ta bilder med angivet mellanrum. Filma med S1 går också bra, med 640 x 480 pixel så länge

minneskortet tillåter. Det går att zooma under filmning, vilket inte är möjligt på alla kompakter.

Säker autofokus

Optiken är en tregångerszoom med ED-glas* på 5,8-17,4 mm, vilket motsvarar 35-105 mm. Ljusstyrkan går från f3,0 till f5,4. Makroläget fungerar ner till fyra

centimeter - knappast världsrekord, men duger till det mesta. Och optiken får väl ses som okej, men jag tycker att den ibland tappar lite väl mycket skärpa

i kanterna på större bländare. Du måste komma ner ganska mycket, i alla fall till bländare 8 för att få skärpa ut i hörnen. Men du får se en kamera i denna

klass som en kompromiss och helt enkelt räkna med att den inte är perfekt på alla bländare.

Däremot är den mycket duktig gällande lilafärgade missfärgningar som kan uppstå vid områden mellan ljust och mörkt. Detta fenomen uppträder extra tydligt vid

till exempel plåt eller stål i solsken eller i lövverk mot en solig himmel. Jag ser knappt detta fenomen någonstans, vilket är mycket bra för en

kompaktkamera. Jag hade heller inga problem med autofokusen som hänger med riktigt bra, och jag upplever den som ganska snabb och säker.

Upplösningen är på 5,1 miljoner pixel, men detaljåtergivningen är inte världens bästa. Ibland tycker jag bilderna blir lite "grötiga" när jag drar upp dem i

Photoshop. En kamera som Panasonic DMC-FZ5 (testad i förra numret) gör ett något bättre jobb med samma upplösning och sensorstorlek.

Skärmen är stor, 2,5 tum, men inte så högupplöst. Lite synd på en annars så påkostad kamera.

Problemet med små sensorer är som bekant bruset, och S1 är inget undantag. Jag tycker den presterar ganska mediokert. Redan på ISO 50 framkommer bruset

ganska tydligt i till exempel himlar. Vid normal fotografering är det inget större problem, men går du upp till ISO 100 börjar det bli kännbart, och vid ISO

400 rent störande. Det här är något för sensortillverkarna att bita i.

Originaltillbehör

Extrabatteri EN-EL8.

Rek. pris ca 390 kr

Extra docka MV-11

Rek. pris ca 790 kr

Blixten är ganska liten, och precis som med alla andra kompakter får man lätt problem med röda ögon eftersom den är placerad nära objektivet.

Rödaögonreduceringen fungerar dock okej. Som upplättning gör den ett bra jobb och slår inte ut huvudmotivet. Tillsammans med ljusmätningen ger den i de

flesta fall balanserade och snygga blixtbilder.

Manuell vitbalans

Kameran har sex olika inställningar för vitbalans, plus ett läge där du manuellt kan ställa balansen. Det är en finess jag uppskattar mycket på en kamera som

inte har möjlighet att fotografera i annat än jpeg då det inte går att ställa om balansen i efterbehandlingen. Vet du med dig att du bara ska fotografera i

solljus ett tag är det vettigt att ställa kameran manuellt. Däremot kan det vara lätt att glömma bort att ställa om balansen när du sedan går inomhus. Jag

gissar att en kamera av denna typ oftast ställs på auto. Jag tycker den gör ett ganska bra jobb med det, men du bör alltid vara uppmärksam på hur kameran

mäter.

Det samma gäller exponeringen. Jag hade inga större problem med automatiken, men den fixar inte allt för knöligt motljus. Ibland tenderar den till att

exponera fel, eller kan inte bestämma sig vid motiv som har stora delar både sol och skugga. Det går inte att exponera manuellt, och då kommer

exponeringskompensationen väl till pass. Den kommer du åt via menyerna, men jag hade gärna sett att den var åtkomlig via kontrollerna bakpå kameran. Det är

dock inget större problem.

Färgåtergivningen är ganska mättad på typiskt kompaktkamera-manér. Det är bra om du inte orkar, vill eller kan behandla bilderna själv. Det går dessutom att

via menyerna ställa in ännu livfullare färger om du vill, och även att fotografera i svartvitt, sepia eller med blåstick.

Så, ska du skaffa en Nikon Coolpix S1? Tja, det finns ett par detaljer jag gillar. Den är snygg, till och med mycket snygg. Färgåtergivningen är överlag

bra, och den exponerar ganska stabilt. D-lighting är i vissa lägen användbart, och autofokus med ansikte-prioritet är en kul finess. Men den har ett par

missar som gör mig skeptisk. Bruset är snäppet högt, upplösningen på skärmen kunde ha varit bättre och jag gillar inte att kameran är så bunden till dockan.