Farväl till makro!

Min kollega Göran Segeholm påstår att jag sliter hårt på mina kameraprylar. För att motbevisa honom brukar jag plocka fram mitt makroobjektiv vars känsliga plastmotljusskydd inte fått en repa.

Fast Göran har så rätt så. Visserligen sliter jag inte i onödan på mina prylar, men jag rör mig i miljöer som skaver på kamerahus och optik. Att makrot var så fint berodde helt enkelt på att jag inte använde det i någon större utsträckning.

Många tycker att makroobjektiv är bland det roligaste som finns. Det finns ju hur många små detaljer som helst som kan bli motiv när man kryper runt på alla fyra.

Så tänkte jag också när jag köpte mitt makro. Det är bara det att jag snabbt tröttnade på att fotografera vitsippor i motljus. Bilderna kändes inte som mina, utan som alla andras. För all del fina och snygga, men det är inte sånna bilder som jag går igång på.

Egentligen borde jag ha vetat bättre. Redan när jag köpte objektivet 2002 visste jag att jag inte var någon naturfotograf. Jag är en människofotograf som helst tar porträtt och ögonblicksbilder.

Pengarna brände väl i fickan och jag försvarade mig med att ett makro också kan funka till porträtt. Visst, men jag har både en 85:a, en 135:a och en telezoom. Jag behöver faktiskt inte ett 100 millimeters makro till porträtt även om det är praktiskt att kunna gå lite extra nära. Min normalzoom med närgräns 34 cm räcker oftast till när jag vill krypa nära.

På senare tid har makro mest använts till tidningens "teststartssida", alltså den sida som inleder testavdelningen. Där brukar vi ha en närbild. Men jag kan ju lika gärna låna Anders Wånells makro, han är en riktig naturkille.

Nu ska jag istället köpa en ljusstark vidvinkel, det är ju något som jag verkligen behöver till mina ögonblicksbilder.