Fiffiga Pentax

Så är Pentax K10D äntligen här. Precis där den ska vara, i min testväska komplett med batterigrepp, blixt och några objektiv.

Mitt absolut första intryck är "fiffighet". Det har tänkts och tänkts och tänkts vid ritbordet. Bara en sån här sak: När man drar ur batterihållaren ur batterigreppet så finns det plats längst därinne för ett extra minneskort och ett litet förvaringsfack för Pentax egna trådlösa fjärrkontroll (som dock inte följer med kameran). Vilken annan tillverkare tänker på sånt?

Ett annat fiffigt påhitt är att integrera funktionen för spegeluppfällning med självutlösaren. Om du ställer självutlösaren på två sekunder så fälls spegeln upp direkt när du trycker på avtryckaren. Det minimerar risken för skakningar vid längre slutartider. Väljer du däremot tolv sekunder för självutlösaren så går det att se bilden i sökaren hela tiden fram till avtryck.

Sen är det förstås SV-läget, som vi skrivit om tidigare. Det är en helt ny typ av exponeringsautomatik som går ut på att fotografen anger ISO-talet och kameran anpassar bländare och slutartid därefter. Fungerar otroligt smidigt och känns faktiskt mycket användbart så här långt. Vi får väl se om jag känner likadant i slutet av testet.

Och sen är där också gröna knappen. För mig som ofta fotograferar i manuellt läge är den en skänk från ovan. Ett tryck på knappen och kameran ställer in sig efter det aktuella ljuset. Säg att jag vet att jag vill överexponera två tredjedels bländarsteg - ett tryck på gröna knappen och så två snäpp på inmatningsratten för slutartid eller bländare. Det är hur suveränt som helst. Och väldigt fiffigt.

På den negativa sidan: Den färdiga kameran känns ungefär som de prototyper som dykt upp på fotomässorna den senaste tiden. Det lite plastiga intrycket består även på detta serietillverkade exemplar.

Någonting över byggkvaliteten känns lite... billigt. Inte så att jag är rädd att den ska gå sönder eller så, det är två saker som ger mig det billiga intrycket: Det plastiga ljudet när man använder flervägsväljaren och de ganska odistinkta reglagen för mätområde, autofokusmetod och annat.

Men jag tröstar mig med att känslan i reglagen enligt Pentax beror på vädertätningen. Jag är på väg att invända att Nikon lyckas vädertäta sin D200 med bibehållen snärtighet i reglagen, men hejdar mig när jag tänker på att K10D är mer än sextusen kronor billigare.

Priset är ju en annan av Pentax starka sidor. I butikerna ligger K10D nästan 1500 kronor under konkurrenten Nikon D80, som har liknande prestanda men saknar vädertätning och bildstabilisering. Om bildkvaliteten också håller måttet så kan det vara en av de i särklass mest prisvärda kamerorna på marknaden idag.

Nu har jag bråttom ut att fortsätta testfotograferandet. Jag har lovat vår hovfotograf Bengt O Pettersson att han ska få förfoga över kameran imorgon, vilket är riktigt dumt. Han tänker nämligen fotografera den i konstgjort studioregn, vilket förstås också blir ett bra test att vädertätningen håller vad den lovar.

Normalt sett skulle vi lagt den typen av test sist i ordningen, men vad gör man inte för en fotografkollega i tidsnöd. Och i det här fallet är jag faktiskt inte orolig. Om det säger mer om mig än om hur testkameran känns så här långt vet jag inte riktigt.

Men på lördag, när mitt test fortsätter, då vet vi i alla fall om kameran tål studioregn eller inte.