https://www.kamerabild.se/nyheter/foto/fotografer/terje-helles-ber-ttar-om-sin-bildmanipulering
485385
Fotografer
Fotografer

Terje Hellesø berättar om sin bildmanipulering

Arkivbild: Kamera & Bild

Totalbetyg

– ”Varför” är den fråga jag fått flest gånger när folk frågar mig om det som hänt. För mig är det en kombination av flera frågor. Det handlar om att prestera, och de krav som jag ställer på mig själv. Man kan jämföra det med en idrottare som plötsligt dopar sig för att bli bättre, säger Terje Hellesø när Kamera & Bild träffar Terje och hans fru Malin i skogarna utanför Mullsjö.

På fredagskvällen den 2 september avslöjar forumet Flashback att naturfotografen Terje manipulerat sina bilder på lodjur, och en bild på mårdhund. Morgonen därefter erkänner han. Sedan dess har Terje lämnat flera naturfotografföreningar och även blivit av med titeln Årets naturfotograf 2010 som han fick av Naturvårdsverket i våras. 

Arkivbild: Kamera & Bild

I tidningar, på Flashback och andra forum har diskussionerna kring Terjes manipulerade bilder fullkomligt exploderat sedan dess. Terjes egna inlägg i det som hänt har varit begränsade till några få korta uttalanden på hans egen blogg och på några få andra ställen. Kamera & Bild har träffat Terje för att höra hans version av det inträffade.

Terje berättar

Vi slår oss ned i skogen i naturreservatet utanför Mullsjö för att låta Terje berätta om hur allt började. Han börjar med att berätta om den första bilden han manipulerat för ett ändamål – en turistbroschyr för Söderhamns kommun. Tanken var att få med symbolerna utkikstornet Oscarsborg och tornet på rådhuset på en och samma bild.

– Jag skulle fotografera bilden från en balkong, men tyvärr var de som bodde där inte hemma. Så jag flyttade tornen lite närmare varandra. Bilden var en liggande bild, som jag beskar till en stående. Jag hade bara tänkt använda den till broschyren. Visst har jag provat mig fram i Photoshop, men det var för min egen del, och sparat kvar exempelbilder för att kunna använda i föreläsningar för att förklara vad man kan göra med programmet. Men det stora övertrampet var med lodjursbilderna, där den första bilden är från mitten på december 2010 med bilden som visar ett lodjur stående vid några granar. Jag har länge känt hur jag blivit mer stressig och fått ett mindre tålamod. Och jag tror att det hänger ihop – man ser resultatet, att man kan göra det bättre, ännu bättre, och plötsligt existerar inte platsen som det gjorde förr. Jag förträngde reglerna. Jag kan ha funderat att nu räcker det, stopp, stopp!” Men samtidigt känner jag en frustration, att om jag bara slutade – då skulle alla undra varför jag inte längre lyckades. De andra lodjursbilderna är tagna från internet, och jag hade ingen struktur alls när jag letade efter dom. Det kändes som om jag satt mig i en bil som bara åkte på utan bromsar. Under tiden tänkte jag heller aldrig tanken att andra kan ifrågasätta mina bilder.

Förutom känslan av att behöva prestera säger Terje att hans ekonomiska situation varit pressande, och att han till och från försökt att på alla vis reparera ekonomin.

– Någonstans har jag nog sett att om jag lyckas med lodjursprojektet så löser sig problemen. Men det är också en kombination av ett latent dåligt självförtroende, att man inte är tillräckligt bra själv. Alla människor har på något sätt ett dåligt självförtroende. Och är man inne i ett ”jag” där man vill utveckla kvaliteten, så kanske den processen också gör att man tappar omdömet. När man gör det så tänker man inte på att ”det här kommer inte att gå”, utan brottas i stället med samvetsfrågorna. Sedan blir kraven ännu större och till slut tappar man sig själv i det hela.

 

Varför försvarade du dig så länge?

– På slutet innan det avslöjades kommer man i en fas när man försvarar sig med livet som insats, där alternativet är att inte längre finnas kvar. I efterhand är jag tacksam över att det avslöjades, även om det varit en jobbig tid nu. Det är mycket ”jagande”, och jag är extremt stresskänslig som resultat av det som hänt. Kanske blir det lättare för mig nu, när jag blivit avslöjad. Samtidigt är jag väldigt skamsen över det jag gjort, och kan inte göra något annat än att be om förlåt och att det inte kommer att upprepas. Men samtidigt fattar jag inte allt som hänt – när jag kom in på sjukhuset på lördagen kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det kunde bli. Telefonen ringde i ett, och plötsligt hade hela mediasverige hittat oss, det fattar jag inte. Sedan fattar jag heller inte allt hat, och alla huvudlösa kommentarer, bland annat på Malins öppna blogg.

Terjes fru Malin har varit med många gånger ut i skogen för att fotografera lodjur. Hon berättar att de sällan såg några lodjur när de var ute tillsammans. Men när Terje var själv fick han många möten med djuren.

– Fusket kom som en chock. Allt handlar om hur Terje byggt upp konceptet och hur han ljugit för alla. Han har ju tidigare upptäckt djur i sina bilder i efterhand, därför blev jag inte förvånad när han igen upptäckte lodjur i efterhand i bilderna. Ibland var jag själv med ut. Och visst, vi hörde och såg rörelser i skogen, och jag fotograferade på måfå i skogen med förhoppningen att kanske få ett lodjur på bild. När vi kom hem så tömde jag min kamera, men inte Terje. Han hade inte kollat sina bilder, "han skulle gå igenom dom senare" som han sa. Terje erbjöd sig vid något tillfälle att noggrant detaljstudera skogsbilderna, eftersom jag själv inte såg något i mina bilder. Dagen efter, eller ibland senare på kvällen, hade han klickat upp en bild på skärmen och sa att jag tydligen hade fotograferat ett lodjur ändå. ”Blev du inte gladare än så”, sa Terje när jag såg den. En vecka senare från ett annat fotograferingstillfälle såg Terje en bild på ett annat lodjur bland den dagens bilder. Jag tyckte själv att den såg konstig ut, så jag la ut den även som ett utsnitt i min blogg. Det såg ut som om lodjuret var inklippt, men Terje förklarade att det berodde på den kromatiska aberrationen. Jag är själv inte teknisk, och kan inte allt, så jag godtog hans förklaring. När misstankarna mot Terjes bilder kom så fick även jag en kommentar på just den bilden som legat ute sedan februari, ”att det såg ut som om lodjuret svävade”. Och eftersom anklagelserna mot Terjes bilder kom fram, så ville jag lägga ut mina originalfiler. ”Nejnej, gör för guds skull inte det”, sa Terje till mig.

När hon förstod vad Terje gjort med hennes bilder så konfronterade hon honom.

– Han sa att han gjorde det för att han ville göra mig glad. Men för mig finns det inga ord som ursäktar det han gjort, när han även varit på mina bilder. Alltid när han kom hem så satte han sig i fåtöljen, och jag frågade om han hade fotograferat lo igen. ”Ja, kanske det”, svarade han. Själv tyckte jag att vissa bilder såg märkliga ut. Så en dag kom min dotter till mig och sa att Terje hade någon annans lodjursbilder i Photoshop med markeringar runtom och så. Hon frågade honom om det var hans lodjursbild, men att Terje sagt att det var någon annans. Men jag konfronterade honom om det. Hans svar blev att han kollade täckningen i pälsen hos lodjuren. Jag tänkte inte mer på det, utan godtog hans svar.

För Malin var det inte konstigt att Terje lyckades komma så nära, eftersom han många gånger träffat lodjur när han varit ute i skogen.

– Men hur han kunde ljuga för mig är en gåta. Jag vet att han kan spä på, men inte ljuga. Än en gång ifrågasatte jag en bild, en vidvinkelbild med ett lodjur tagen på nära håll. Men då visade Terje originalbilden i färg, trodde jag. Jag frågade om han fotograferat med HDR, för jag vet att Terje jobbat med det i sin K7. Men Terje svarade ”nej det tror jag inte”. Men så kände jag att något var fel när Terje inte ville skicka originalfilerna till en expert, och som han själv sa – "en person han inte kände" – och drog ut på tiden. Då förstod jag att något var fel. Och jag hade ju försvarat honom. Så på söndagen fick jag ett anonymt inlägg på min blogg med en animering som visade hur ett lodjur hade lagts in i min bild. Då gick jag in i mina originalfiler och kollade, och såg i EXIF-informationen att något hade ändrats. Då bröt jag ihop fullständigt. Jag var beredd att packa ihop allt och flytta, och frågade Terje varför han inte sa något till mig. Om jag bara hade vetat. Och nu läser jag om folk som blir lite pissed off, och känner sig kränkta. Då har de ingen aning om vad jag gått igenom med den här historien. Lo och mårdhundar har stått mig upp i halsen.

Publicerade bilder på sin blogg

Vi återkommer till frågan varför och hur det kunde gå så långt. Terje berättar om ett speciellt inlägg som han gjorde i sin egen blogg tidigare i år, där han lät läsarna välja ut tre av hans bästa bilder någonsin.

– Folk kunde välja vilka bilder som helst. De flesta valde lodjursbilder, vilket gjorde jäkligt ont. Då tänkte jag att allt annat jag gjort hamnat helt i skuggan. Jag har haft många upplevelser med lodjur, men aldrig lyckats få bilderna, de rätta bilderna. För mig blev det hela som en kombination av en verklig berättelse som förstärktes med mina manipulerade bilder. Det var kanske också därför som det gick att hålla på, för att jag hade en verklig grund i upplevelserna. Sedan gjorde lodjursprojektet sitt till att jag la ner ännu mer tid på lodjur. Det spädde på alltihopa. Det jag gjorde då var inget jag planerade, det var i stället som en plötslig ingivelse. Jag hade tappat greppet och tänkte att jag måste producera. Jag har ju haft mitt tillvägagångssätt att närma mig djur många gånger, och det har hela tiden utvecklats. Jag gjorde på samma sätt med lodjuren. Jag såg dom flera gånger, jag kom närmare och närmare, men många gånger satt inte bilden. Det gjorde mig frustrerad att vara så nära. Och upplevelserna i sig själv, att vid så många tillfällen vara så fruktansvärt nära – så nära att få det totala genombrottet – gjorde att jag hela tiden kände att när bilden sitter på riktigt då försvinner de fejkade. Jag gillade ju inte ens bilderna själv.

Skrev erkännande

På lördagsmorgonen den 3 september åkte Terje ut i skogen efter att ha skrivit ett första erkännande på ett forum.

– Jag ville inte återvända hem, det var det enda jag visste. Jag kommer ihåg att jag satt där i skogen och ville vara kvar där. Sedan kom Malin med två kompisar och hämtade mig. Då grinade jag. Efter detta hamnade jag på sjukhus för min stressreaktion. Efter att ha funderat började jag undra vad som var fel med mig. Jag kunde inte tro på mig själv längre. Och på sjukhuset gick jag in med mobilen på internet för att skriva. Då blev det bara värre. För varje fråga jag försökte bena upp dök det bara upp nya. Min syster ringde mig och sa ”sluta skriv!” Hon sa att jag inte skulle gå in och läsa, på grund av bilden som målades upp av mig när spekulationerna späddes på. Jag hade nog själv tyckt att jag borde spärra in mig om jag läst allt det där. Och det gör det inte lättare. Det blir större och värre, stress, stress och en miljon frågor. Den hysterin – att se att allt man gjort blir ifrågasatt. Det handlade inte längre om att avslöja mig, jag hade ju redan erkänt.

Efter att de hämtat Terje i skogen ringde journalister från Sverige Radio till Malin för att få tag på Terje.

– De frågade mig om det stämde att Terje hade erkänt. "Ja, han har erkänt", sa jag. Senare stod det att jag berättat om att Terje erkänt, och att Terje lurat även mig. På internet ser jag hemska kommentarer, folk som triggar upp varandra till enorma proportioner. En av dagarna hade bloggen 48 000 besökare, vilket gjorde att jag stängde ner den. Innan jag gjorde det så rensade min dotter den på kommentarer för att hon inte ville att jag skulle se dom. 

Ville bränna sitt bildarkiv

I dag har Terje plockat bort 93 bilder på lodjur, en bild på en mårdhund och två grävlingsbilder från sitt arkiv. Till sig själv har han sagt att han måste redovisa graden av manipulation, var gränsen går för manipulation och vad som är manipulerat.

– Först ville jag bränna hela mitt arkiv. Men för min egen del måste jag nu ta reda på hur många bilder det handlar om, och lägga alla korten på bordet. När jag kollat igenom mitt arkiv, gått igenom varenda bild som jag gjort på skoj för att se hur det blev, eller för att kanske också använda, så vet jag. Jag vill kunna göra det i lugn och ro, så just nu känns det som om jag lägger locket helt på. Jag vet inte hur många det är, det är bilder som ingen sett. Det jag har gjort har jag gjort – och det är fel. När jag kollat igenom i mitt arkiv har jag ibland fastnat på bilder som jag tagit, och inte trott på den själv. Jag la ut en bild på en fladdermus som jag visste var äkta. Sedan tyckte jag att jag upptäckte någonting i bilden och tänkte ”ajdå, den här är inte heller på riktigt”. Jag är inte bra på EXIF och kan inte läsa det, så jag frågade min kompis som var med – ”fick du se i kameran när jag tog den?” Ja, svarade han, och då visste jag att den var äkta.

Terje har också funderat på att strunta i att fotografera digitalt, bland annat för att han inte kände samma stress när han fotograferade analogt.

– Det fanns bara platsen och motiven, sedan fotograferade man bara. Själva fotograferandet var befriat från ett bildresultat. Diabilder känns definitivt, tryggt. Det är inte samma sak att ha en originalfil i datorn. Genom åren har jag fått höra ”vad har du gjort i Photoshop?”, om en bild är för bra. Är den för bra ”måste man ha gjort någonting”. Jag har funderat på om jag ska sluta som fotograf och göra något annat, eller kanske bli analog. Jag vet inte. Men om målet med all hets och alla påhopp är att knäcka personen ”Terje” så att han inte lyckas, det bryr jag mig inte om som det känns nu. Kanske får jag gnistan tillbaka om ett tag. Dilemmat för mig framöver är att om jag visar en riktigt bra digital bild så kommer det alltid att finnas skeptiker. Därför är min tanke med att allt jag lägger ut på bloggen framöver deklareras, att jag förklarar hur jag gjort, så att de som ser bilderna får möjlighet att granska originalfilen för att ge ett eget utlåtande. Någon sa att om man jobbar i jpeg som jag och Malin så finns det möjlighet att ändra i filerna så att det inte går att se om man manipulerat. Kanske får den analoga fotografin en renässans av detta. Men om det i förlängningen splittrar upp naturfotot i två mer åtskiljda genrer av konst- eller dokumentärfoto vet jag inte.

"Skadat naturfotografin"

Från kollegor och vänner har Terje fått två synpunkter om hur det han gjort kan ha påverkat naturfotograferingen.

– En är att detta har skadat naturfotografernas bilder, och att ingen kommer att tro på naturfotografernas bilder framöver. Det andra – som kanske kan återupprätta ryktet – är att ingen ens kommer att våga tänka tanken på att manipulera bilder nu när de ser hur det kan gå. Som bilden med mårdhunden. Jag hade hört av hur många som helst att de sett mårdhund i området, och jag tror inte att så många skulle ljuga. Jag var relativt säker på att den fanns. Sedan gjorde jag misstaget att göra bilden. Reglerna fanns ju där på något konstigt sätt ändå, men jag förträngde dom. Efter det ville Jönköpingsposten göra en grej på mitt lodjursprojekt och mårdhunden. I tidningen blev sedan mårdhunden större än lodjuren, och plötsligt ville man sätta upp kameror i områdena för att hitta den. Hade jag vetat att det skulle bli ett sådant drag hade jag aldrig lagt ut den.

I våras utsågs Terje till Årets naturfotograf 2010 av Naturvårdsverket. Efter att manipulationerna blev kända drog de senare tillbaka priset.

– De ringde hem till mig och berättade att de skulle skicka ut ett pressmeddelande att de skulle dra tillbaka priset. Samtidigt förklarade de att de trodde att jag troligen hade manipulerat bilder även innan 2011, och att det fanns bevis för det på en månbild som diskuterats på ett internetforum. Jag kan förstå Naturvårdsverket som var tvungna att ta det beslutet, med alla spekulationer och personer som skickade in bevis, och trodde att utmärkelsen var relaterad till bilderna. Priset var för det arbete jag lagt ner under flera år för att ha utbildat fotografer, samt skapat en ny stil inom naturfoto.

dela inte