Fotonyhet
Kafédokument från Micke Berg
Låt oss kalla det kaféfotografering. Dagboksdokument från de där stunderna när vi blandar ut vår tid med lite te. Och när ett stamhak plötsligt stänger går det alltid att återvända till de där bilderna. Micke Bergs stamhak hade knappt bommat igen förrän han blev nostalgisk i bokform.
Man måste imponeras av Micke Berg. Ingen av de gamla rävarna som sedan 60-talet drivit omkring på söder med sina Leicor och rolleiflexar publicerar sig som han gör i utställningar och böcker. Må vara pdf-böcker ibland, eller en utställning där bilderna inte har någon ram och är så dåligt tejpade att de plötsligt ramlar ner. Så länge berättelserna kommer ut är han nöjd, eller åtminstone så nöjd som en sådan som Micke Berg kan bli. Jag föreställer mig honom som en gammal halvcynisk bohem som drar mellan sina paradis: Södermalm, Grekland och olika skidbackar. Och Kafé Spuntino, ett av hans stamlokus som nyligen slog igen portarna på Erstagatan och där hon som kallades Soffan drog vidare mot nya utmaningar, som det heter.
Micke Berg gjorde som bara en konstnär som Micke Berg kan; en bok om hela härligheten. Sina fikakompisar (Plura bland annat) och valda ögonblick från den lilla gluggen Spuntino. Från de fyra uppslag som premiärvisas på Micke Bergs blogg är det samma typ av navelskådande dokumentärfotografi som han själv varit med att forma. Den som föddes någonstans med Christer Strömholms fotoskola och som har en hel del anhängare men där de främsta fortfarande är födda på 50-talet eller tidigare. En stil där till synes allt och inget får plats. Anspråkslöst, intagande och med en energi som är ovanlig för människor i medelåldern.
Läs mer om Micke Berg och hans dagar och nätter på: mickebergphoto.blogspot.com
