Frank Aschberg: 1+1=3

– Det är mötet jag vill ha, minnen. Livet handlar om att samla på sig så mycket bra minnen som möjligt och bilderna representerar minnena. Bilderna är bonus, säger Frank Aschberg.

Så jobbar i alla fall Frank med sina dokumentära projekt. Snarare än att han jagar bilderna.

Kameran och samlandet på minnen är en anledning utåt att ta sig in i olika situationer. Men fotandet är inte drivkraften.

–  Egentligen är jag där för att jag tycker att det är kul, sen att jag råkar fota och är ganska bra på det skadar ju inte, säger Frank.

Som frilansfotograf är bredden hans styrka – han kan göra de mest olika foto- och filmjobb. Ena dagen ett reportage för Situation Stockholm, andra dagen en reklamfilm eller filma en konferens för att sedan porträttera en artist eller plåta kläder den tredje dagen.

Som dokumentärfotograf är Kontakten genomgående.

–  För att få den kontakten krävs tålamod. Det spelar ingen roll var det är någonstans, det beror på människan som man fotar.

Förtroende mellan fotograf och motiv ger kontakt som ger närvaro och något betraktaren kan relatera till, mer än bilder där en människa fotograferats i smyg.

–  Jag fotar inte förrän jag har det där, förrän jag har någon form av relation. Det syns i bilderna.

När Franks bilder är som bäst låter han betraktaren hamna i en situation den annars inte skulle hamna i, han låter åskådaren titta på någonting som den inte själv skulle våga stanna upp och titta på – ger tillträde till en värld som den annars inte skulle ha tillträde till. Det får man i hans raggarbilder, i porträtten från Hovsjö i Södertälje, i den svettiga Martial Arts-världen…och på något märkligt sätt också i hans bildserie från Plattan (Sergels torg i Stockholm) där han porträtterat stadsduvor. Att han plåtade duvorna med en 50-millimeters-glugg krävde att han var riktigt nära dem.

–  Vilket man förhoppningsvis också känner i bilderna. Det är ju inte klassiska naturbilder fotograferade med tele långt ifrån, utan verkligen nära fåglarna. Du ser detaljerna men rent perspektivmässigt är du nära också.

Frank åkte till Plattan varje morgon i januari för att fånga duvorna på bild. Med en normal på kameran i bister vinterkyla kunde det gå en vecka utan att han fick en bra bild. På uppdrag av sig själv fortsatte han harva och harva varje morgon i alla fall. Och det kan ju vara likadant med människor – som fotograf får man stundom vänta och åter vänta.

–  Med fågelbilderna vore det fånigt att säga att jag inte jagade bilderna, det var klart att jag gjorde det, men det som blev intressant var människorna jag träffade där – folk som var på väg till jobbet, Jehovas vittnen, pundare, snutar, kulturarbetare och alla möjliga.

Och mitt upp i allt det fåglarna?

–  Duvorna representerade, och det här kanske låter lite larvigt, människorna i staden för mig.

Vilket är den mest »djupgående« analysen man kan få av Frank om hans bilder. Raggarna är till exempel bara bilder på sköna lirare som partar.

–  Det är bara löjligt att försöka intellektualisera såna bilder, saker kan ha ett värde ändå. Ibland tycker jag bara att man ska gå på en underliggande magkänsla för vad som är bra eller intressant – sen behöver man inte klura på det så mycket mer.

Man kan göra det, men behöver det inte. Och framför allt är det inte Franks stil.

–  Man ska se direkt att det är en skön bild, den ska vara intressant utan att man behöver läsa en text. Sen säger jag inte att text är ointressant, text kan göra bilden ännu starkare, men jag tycker inte att man ska behöva rädda upp en bild med text.

Raggarbilderna är kanske de bilder Frank uppmärksammats mest för. 2007 nominerades han till Scanpix stora fotopris för den bildserien. Någon vinst blev det inte, i stället blev Lars Tunbjörk 100 000 kronor rikare det året. Fel val, enligt Frank.

–  Jag tycker det var fel att jag inte vann, vilket kan tyckas oödmjukt att säga, men det skiter jag i. Den gången hade jag bättre bilder och var mer värd priset. Sen säger jag inte att jag tar bättre bilder eller är en bättre fotograf än Tunbjörk, men den gången skulle priset ha gått till mig. Jag tror han fick priset för lång och trogen tjänst och det tycker jag är fel. Han skulle ha fått det när han var som mest intressant, när han gjorde Landet utom sig och de grejerna. Jag vill inte ha ett pris för lång och trogen tjänst när jag är 50 år – då vill jag att de som har sin peak då ska få priset.

Frank lever sitt liv, gör sin grej och suktar inte efter att ha en »roll« i fotobranschen. Han tycker inte att man behöver identifiera sig med sin yrkesroll.

–  Fotograferandet är bara någonting jag gör och kommer fortsätta göra och jag gör det inte för att få bekräftelse från andra fotografer. Jag råkar vara bra på att plåta, men det betyder inte att jag måste vara polare med alla fotografer. Jag kan irritera mig på att det är för mycket ryggdunkande. Det blir snedvridet och stöder inte folk att köra på.

Han menar också att för många stöps i samma likriktade form på fotoskolorna och att få för är nyfikna.

–  För många är »det här bör man tycka är bra därför tycker jag det är bra« och därför finns det inte riktigt någon levande fotoscen i Sverige. Vilket i och för sig är bra för mig, då blir det lättare att sticka ut och göra bra grejer. Men hade det funnits en mer levande fotoscen hade fler unga fotografer fått ett bättre perspektiv från början vad det handlar om att fånga och då hade svenskt foto kunnat bli så mycket bättre.

Är det viktigt att vara unik?

–  Nä, det är viktigt att göra sin grej om man vill det. Men ska man ta bra bilder ska man inte bara vara sugen på att vara duktig – jag tror att det är superviktigt att ha ett intresse för människor och fotografi som är bredare än det som de lär ut på fotoskolorna.

Nu är det ju inte så att Frank inte kollar på vad andra fotografer gör. Speciellt i början av fotokarriären kollade han mycket på andra fotografers bilder och i bokhyllan trängs en stor mängd fotoböcker inom olika områden.

–  Nu har jag skaffat mig en egen bedömingsförmåga, ett tränat öga. Det som man brukar säga inom fotografin, att man tränar ögat, är ju ett ganska luddigt begrepp som betyder olika saker för olika människor, men det är ändå ett bra begrepp. Det har ju inte med ögat att göra utan att man tränar in sig i olika situationer. För många tror att det har med hantverket att göra.

I alla fall för Frank är hantverket eller formen sekundär i bilderna. Det tror han att det måste vara för att bilderna ska bli bra.

–  Även om jag kan hantverket så är det sekundärt för mig. Du kan inte göra någonting som berör om du bara gör det som ett hantverk, utan du måste ha någonting bakom som är större eller som tillsammans med det blir tre. Ett plus ett blir tre liksom. Hantverket är där för att förtydliga eller förmedla – för att ge en klarare bild.