Jag är så trött på pixlar

Det är ett otyg att internet gjort det så lätt att diskutera bilder och kameror på pixelnivå, eftersom alla kan ladda ner samma testbilder och skriva om sina fynd. Visst kan såna diskussioner vara intressanta och lärorika, men de kan lika lätt fastna i ett överdrivet detaljgranskande som inte står i rimlig proportion till problemens betydelse i praktisk fotografi.

Samtidigt är det lika svårt som alltid att komma åt alla andra faktorer med en kamera som gör att man tar bra bilder med den. Det gör att pixelgluttandet ofta får ett osunt stort inflytande på kameradiskussioner.

Missförstå mig inte, det är viktigt att bilderna håller måttet även när man granskar dem i 400 procents förstoring i Photoshop. Men det är så lätt att bli blind för allt annat som påverkar fotograferingen.

När jag tittat för länge och för mycket på pixlar, brus och detaljåtergivning är det uppfriskande att fråga fotografer som mer ser till andra värden vad de tycker om en kamera. Häromdagen fällde min sambo Eva ett omdöme om D200:an:

- En riktig Eva-kamera det här, sa hon och flinade. Den kan jag tänka mig att ta hand om.

Eva fotograferar yrkesmässigt någon gång i veckan. Hon är frilansjournalist och en hygglig reportage- och porträttfotograf. De senaste åren har hon använt en Fujifilm S2 som hon både gillar och ogillar. Hon har tillgång till en Nikon D2x i jobbet också, men den lånar hon aldrig. För stor och för... teknisk. Men D200:an faller henne i smaken direkt. Lagom mycket knappar. Tung och gedigen, men inte för tung. Känns mer lättanvänd än S2:an, säger hon. Och det kan man ju hålla med om.

Eva är inte så värst noga med att titta på bildfiler innan hon bestämmer sig för en kamera. Det är handhavandet och sökaren som är det viktiga. Hon vet att det sällan är brusnivåerna som avgör om hennes uppdragsgivare blir nöjda med en bild, utan om hon lyckats fånga det rätta ögonblicket eller inte.

Vår reporter Magnus Fröderberg reagerar likadant som Eva när han kommer förbi som hastigast under sin pappaledighet. Han är inbiten canonfotograf och har precis hämtat ut sin egen EOS 5D, och det första han säger är att han önskar att den kändes som D200:an att hålla i.

- Ja, tänk om Canon kunde stoppa in sin stora sensor i ett sånt här hus, säger han och suckar.

Och där befinner jag mig också. Jag är förtjust i D200:ans ergonomi och sökare. Jag har tagit 3600 bilder med kameran nu, och har inte hittat något som irriterar mig eller känns tokigt tänkt. Jag har använt automatik och exponerat manuellt om vartannat, och det mesta fungerar fantastiskt bra. Auto-vitbalansen är en av de bättre jag sett i en digital systemkamera.

Om man mäter kamerakapacitet i andel lyckade bilder så ligger D200 bra till. Jag har en bestämd känsla av att autofokusen i praktiken faktiskt fungerar bättre än den lite dyrare varianten som sitter i D2x. Möjligen inte lika snabb, men jag upplever den som mer precis. Sånt är svårt att mäta.

På pixelsidan då? Som flera läsare påpekat i kommentarerna under ett tidigare blogginlägg så lever inte D200:an upp till storebror D2x bildkvalitet vid låga ISO. I praktiken lär inte skillnaden spela någon stor roll för de flesta, men visst finns den där. Även vårt nya exemplar av D200 har en tendens till bandning. Av de 3600 bilder jag tagit har bandning blivit ett problem med en, men först efter att jag lättat upp skuggorna ett bländarsteg eller två.

På höga ISO presterar D200 klart bättre än D2x. Skillnaden är klart synbar och har praktisk betydelse, men är inte överväldigande stor. Att byta från en D2x till en D200 av brusskäl är bara försvarbart om man fotograferar väldigt mycket på höga ISO.