Jag har tappat min fotokondis

Den förre DN-fotografen Håkan Lindgren berättade för mig att han på 80-talet tränat upp sin förmåga att följa fotbollsspelare med manuell fokusering. Efter semestern hade han tappat toppformen och jobbade upp den igen. Denna konkurrensfördel försvann i ett slag när autofokusen slog igenom.

När jag berättade om Håkan Lindgren nyligen för Sports Illustrated-fotografen Heinz Kluetmeier över en lunch i New York så nickade han instämmande.

Med på lunchen var också legenden Elliot Erwitt. Hela hans livsgärning är ett bevis på att det gäller att jobba på. Han går fortfarande ut med kameran med nyfiken blick och öppet sinne, 79 år ung. Det är så de fantastiska bilderna kommer till.

Hårt arbete och en liten son gör att jag fotograferar allt mer sällan. Detta har sänkt min fotokondis och inlett en nedåtgående spiral.

Det är en slags bekvämlighet som kommit över mig. Jag har kommit på mig själv med att tycka det är skönt att inte ha med kameran. Jag orkar allt mer sällan att ta ut kameran ur fotoryggsäcken.

Egentligen lurar jag mig själv när jag har med kameran i ryggsäcken till och från jobbet. Orkar jag inte ta fram kameran och ha den beredd kunde den lika gärna stanna hemma.

Det handlar inte om att jag inte skulle orka rent fysiskt utan om att mitt fotografiska medvetande blir mer passivt för att jag inte tränar fotocellerna i skallen.

Men när jag väl bekämpat min lättja och tagit fram kameran kommer belöningen. Bra bilder.

PS. Håller du med? Tyck till om ledaren.

Ledare nr 11/2007

Magnus Fröderberg,

Chefredaktör

LEDARE (som publicerats på KameraBilds webbplats):

- Teknikdrömmar och villovägar

- Den totala naturupplevelsen

- Kan man köpa känsla?

- Härligt härligt, men farligt farligt

- Foto är bäst i andra hand

- Experiment som ger lust

- Den nionde punkten

- Så modig var aldrig jag

- Lycka är en bild