Jessica Gow: Tävlingsinstinkt

Scanpix är Sveriges största bildbyrå med miljoner och åter miljoner bilder i arkivet. De har tio anställda fotografer som varje dag gör uppdrag för i första hand landets alla stora tidningar. En av fotograferna är Jessica Gow.

JESSICA GOW

Ålder 33 år.

Bor Mälarhöjden, Stockholm.

Familj Gift med DN-fotografen Jonas Lindkvist, döttrarna Selma, 5 år och Perla, 2 år.

Favoritfotografer Trent Parke (”bra på att förmedla känsla”), Adam Pretty (”duktig sportfotograf”), Fredrik Funck (”superbra porträttfotograf”)

Kuriosa Gillar att pyssla och har just gett ut boken Virkisarna om de tre virkade små djuren Leon, Zelma och Elvira. Mer om dem: www.virkisarna.se

När hon blir ombedd att peka ut vilka som är hennes favorituppdrag kan hon först inte välja – »det är den stora variationen som är det roliga« – men sedan nämner hon i alla fall de stora sportevenemangen. OS, VM, EM – olika typer av mästerskap helt enkelt.

–  Den där pulsen och stämningen, det är något väldigt speciellt. Bäst är det när det finns en hel del andra kollegor på plats, för då sporras jag att se till att göra ett ännu bättre jobb!

Ett »bra jobb« är för henne givetvis i första hand att se till att få så bra bilder som möjligt.

–  Det är rätt diffust, jag vet, men det handlar om att göra något eget. Hitta en udda vinkel eller fokusera på något oväntat – som i bilden på konståkningstjejerna (på sidan 30).

Möjligheterna att hitta vinklar eller placeringar som skiljer sig från de andras blir dock allt svårare, berättar hon. Mästerskapen omgärdas av olika slags bestämmelser som minskar rörelsefriheten för fotograferna. Nyligen testade hon ett sätt att komma runt det: genom att placera en fjärrstyrd så kallad remote-kamera intill exempelvis höjdhoppsställningen eller simmarnas startpallar kan det bli oväntade bilder.

–  Fast det blir såklart allt fler som gör samma sak … Jag kommer i alla fall köra mer med det framöver. Första försöket var jag inte helt nöjd med, men jag ska lära mig mer och se till att det blir bättre.

En annan del av »att göra ett bra jobb« handlar om att fixa snabba leveranser hem till bildbyrån.

–  För att känna att ett uppdrag, framför allt på ett sportevenemang, har blivit riktigt lyckat måste jag också få till ett bra flöde av bilder. Och förväntningarna på hur snabbt det ska gå skruvas givetvis upp hela tiden.

När hon började fotografera för Scanpix för elva år sedan förväntades hon ta hand om bildleveransen direkt efter till exempel en fotbollsmatch. Sedan kom önskemål om att hon skulle skicka någon bild i pausen. Därefter en bild från pågående match, som snart blev flera bilder under matchen.

–  Nu kan det vara förväntningar på »shoot it live«, att bilderna ska komma direkt till redaktionen som sitter och väntar.

De här förändringarna hänger förstås ihop med de tekniska möjligheterna till snabba bildleveranser. Att kameror och uppkopplingar har fått så otroligt mycket bättre kapacitet under de gångna tio åren. Ja, faktum är att när Jessica Gow började på bildbyrån använde de fortfarande analoga kameror.

–  Jag körde något år med film efter att jag börjat på bildbyrån minns jag, så det borde ha varit kring 2001 som vi gick över till digitalt. Men de första digitalkamerorna var verkligen inte roliga att arbeta med.

Hon berättar att de var långsamma, gav små bildfiler och krävde goda ljusförhållanden. Att dra upp iso gjorde man så lite som möjligt.

–  Och jag som inte gillar att arbeta med blixt… Nu är det så otroligt skönt, speciellt sedan vi fått Nikon D3s.

En av hennes kollegor har testat hur mycket bildresultatet egentligen påverkas av höga ISO, och kom fram till att det inte hände så mycket i praktiken när han gick från ISO 2500 till ISO 4000.

–  Det är fantastiskt, det gör ju att det ytterst sällan behövs blixt. Och rätt märkligt, hade någon sagt till mig för fem år sedan att jag skulle kunna använda bilder som jag tagit med ISO 4000… Nä, det hade låtit helt galet!

Jessica Gow visste tidigt att hon ville bli fotograf. Efter att ha läst foto på gymnasiet i Göteborg började hon fotografera för tidningen Arbetet. Det ledde snart till att hon fångades upp av Göteborgs-Postens ungdomsredaktion, och fick nya fotouppdrag.

När hon kände att det var dags att lämna uppväxtstaden och flytta till Stockholm blev hon anlitad av bland andra Dagens Nyheter och Aftonbladet. Som 22-åring fick hon sedan möjligheten till en åtråvärd fast anställning på Pressens bild, en av de två stora bildbyråerna vid den tiden. Den andra var Scanpix och år 2005 slogs de båda ihop, och Jessica Gow var plötsligt Scanpix-fotograf.

Nu har hon alltså en arbetssituation där uppdragen varierar rejält. Den dag vi träffas hade hon mycket väl kunnat vara på plats i Düsseldorf för att bevaka schlagerfinalen.

–  Men det gick inte, för det krockade med min dotters femårsdag. Och det kommer så klart att bli svårt framöver, finalen brukar gå ungefär den här veckan varje år. Synd, det är annars ett kul evenemang.

I stället får hon börja dagen med att ta ett porträtt av Syriens ambassadör i Stockholm. För att sedan åka till Mariatorget för att göra en enkätfotografering. Fem »vanliga svenskar« ska få berätta om sina semesterplaner. På torget drar ett gäng med tre tjejer runt för att leta intervjuoffer; förutom Jessica är det journalisten som ska intervjua och en filmare från Scanpix.

–  Det här ska också läggas ut som rörligt inslag på webben. Det blir allt vanligare numera, att vi gör den sortens kombinationer.

Ibland händer det också att hon får filma själv, något som ju är fullt tekniskt möjligt med deras Nikon D3s.

–  Men det är i så fall om jag åker ut snabbt på något tydligt nyhetsinriktat. Jag tar bara ljudet direkt från kameran i så fall, och det blir ju inte det bästa.

Efter ett antal »nej tack« får teamet till sist ihop fem personer som ställer upp och berättar om sina tankar inför semestern, och Jessica kan åka tillbaka till redaktionen i tidningshuset i Marieberg. Längre upp i huset sitter bland annat Dagens Nyheters och Expressens redaktioner.

–  Efter en fotografering skickar jag oftast hem bilderna på en gång. Beroende på när nästa jobb ska göras så åker jag antingen in på kontoret och fixar bilderna eller sitter i bilen och gör klart dem.

Hon gör ett urval och fixar till dem för användning i Photoshop. Hur lång tid hon har på sig är även det ytterst varierande.

Ibland måste hela jobbet hem på fem minuter, medan hon andra gånger kan få sitta med »finlir«.

–  Jag gillar att jobba med bilderna i Photoshop, så det är skönt när det finns tid till det.

När hon blir ombedd att berätta om vilka jobb som är tråkigast drar hon sig precis som när hon fick frågan om favorituppdragen. I Scanpix-bloggen har hon emellertid gjort ett inlägg från en dag när hon varit på »två ganska tråkiga presskonferenser på rad«.

–  Jo, det är sant. Om till exempel en bank ska presentera en delårsrapport, brukar det sällan bli det jobbet som jag lägger ner mest energi på den dagen. Men jag går givetvis alltid dit med ambitionen att göra något nytt och eget – för det är ju helt klart väldigt läckert att få till en bra bild under förutsättningar som verkar dåliga.

Samtidigt, förklarar hon, går det inte att lägga in lika mycket krut i alla jobb. Ibland måste hon gå på sparlåga för att kunna satsa för fullt i de skarpa lägena.

Ett sådant uppdrag, där hon alltså satsar för fullt, är något så ovanligt som ett årslångt projekt på Scanpix.

–  Det säger sig självt att det tillhör ovanligheterna, vi är ju i första hand inriktade på nyhetsbilder, och då kan man inte låta ett projekt pågå under ett år. Så nu är det väldigt kul när det händer.

Det handlar om att följa ett antal svenska medaljhopp inför os i London nästa år, på tävlingar, träningar och i vardagen. Jessica Gow har valt simmerskan Sarah Sjöström och Lisa Nordén som tävlar i triathlon.

–  Jag ska träffa dem och fotografera ett antal tillfällen fram till nästa vår. Alla bilder sparas sedan till maj 2012, och då ska de läggas ut som hela reportage.

Vid 33 års ålder har Jessica Gow redan hunnit vara anställd på Scanpix/Pressens bild i elva år. Hon har nyligen firat en kollega, Bertil Ericson, som varit bildbyrån trogen i 45 år.

–  Så länge blir jag nog inte kvar. Fast när jag började hade jag aldrig trott att jag skulle bli kvar i elva år heller.

Drömmen framöver är att ha en halvtidsanställning på Scanpix och ägna den andra halvan av arbetsveckan åt egna projekt. Antagligen till exempel en uppföljning till den barnbok om hennes »virkisar« – tre virkade små djur – som getts ut i vår.

–  Jag är väldigt förtjust i att pyssla, och det vore underbart att få mer utrymme till det. Boken fick jag ju lov att göra vid sidan om mitt heltidsjobb här…

Hon understryker dock snabbt att det där är framtidsplaner, för hon trivs just nu »så himla bra med stämningen och jobbet här«.

Dagen börjar närma sig sitt slut, och efter att hon gjort klart alla bilder på ambassadören och »semestersvenskar« är det dags för Jessica Gow att ta sig an planeringen av ett kommande uppdrag: I slutet av maj ska hon följa Victoria och Daniel när de reser runt i Tyskland.

Ja, det var just det där med variationen …