John Resborn: Labour of Love and Hate

Resultatet blev fotoreportageboken Labour of Love Hate, en fotobok som låter oss följa med på syskonen John och Lena Resborns resa från Chiang Mai i norra Thailand, genom Malaysia, Singapore och Borneo, ända ned till Bali i södra Indonesien.

John hade backpackat mycket i Sydostasien innan han av en slump hamnade på en hårdrocksspelning i norra Thailand 2006. Men det var inte förrän 2008 när han och hans syster bjöd sin mamma på en semesterresa till Thailand i 60-årspresent, som han kom att tänka på den där hårdrocksspelningen igen.

–  Då bestämde jag mig för att göra en fotobok med bilder från konserter, och Lena, som också är hårdrockare, skulle skriva mindre bildtexter. När vi kom dit blev vi helt överväldigade över hur enormt stor musiken faktiskt var, säger John.

–  Väl där pratade vi med så otroligt många om just musiken. När det gäller metal-scenen så upptäckte vi att det var som en rörelse, mer än det är här i Sverige. Även om de själva oftast inte är politiska så blir deras existens politisk eftersom de motarbetas av myndigheter som tror att de är farliga för ungdomarnas moral, säger Lena.

John förklarar vidare hur det fungerar inom undergroundrörelserna som spelar metal, den så kallade »scenen«, genom att berätta om hur deras hårdrockscommunity har byggts upp i landet.

–  Det är så många kreativa människor inom scenen som gör allt möjligt – spelar i band, arbetar som fotografer, gör egna kläder och arbetar som konstnärer. Många har vuxit upp tillsammans, vilket gör att sammanhållningen är stark. De har egna talespersoner, bokförlag, tryckerier och klädmärken. I staden Bandung på Java i Indonesien är scenen så stor och komplex att de själva har svårt att överblicka den. Och för att få ge utlopp för sin musik måste de få stöd av regeringen för att inte polisen ska stänga av dem, säger John.

Ville göra bok om scenen

När de kommit hem sa syskonen till varandra att de måste göra någonting av det de sett och hört på resan. Både Lena och John blev överväldigade av materialet de fått, och kände att de var tvungna att åka tillbaka för att göra något yttrerligare av alla intryck, foton och inspelningar de gjort.

–  Vi åkte dit med målet att göra en bok, men när vi kom hem insåg vi att det skulle bli mycket mer än så. Vi diskuterade igenom hur vi skulle lägga upp den och vilket grepp vi skulle ha, säger Lena.

–  Tillsammans letade vi efter en röd tråd. Till slut kom vi fram till att varje person som är med i boken ska berätta om något unikt som har med musiken att göra, säger John.

2009 åkte de tillbaka. Nu kände de att de hade koll på läget och visste vad de ville göra och uppnå. De var på flera spelningar i både Thailand, Malaysia, Philippinerna, Singapore, och så klart metal-meckat Bandung i Indonesien. De både levde och bodde med hårdrockarna, och dokumenterade deras liv.

–  Där såg jag mycket nytt som hände, med andra ögon. Som exempelvis en kille som satt på huk framför trumsetet på scenen och höll fast det med händerna åt trummisen, genom hela spelningen. Det är ju det man vill fånga, det man aldrig skulle se i Sverige. Plötsligt blev fotograferingen dokumentär, samtidigt som det blev många bra livebilder och porträtt, säger John.

För John var det heller aldrig något problem att fotografera på konserter, backstage eller med blixt. Såväl väktare som soldater och poliser ställde upp.

–  Däremot var det sällan bra ljus på konserterna, vilket ledde till att min blixt var på konstant. Främst använde jag min 24-70/2,8 för att komma nära. Jag sökte upp epicentrum i folkmassan, för det är därifrån jag vill fotografera. Jag vill ta med läsaren och betraktaren rätt in dit – står man där det händer så fångar man känslan rätt, säger han.

Letade rätt personer

Lena berättar att de hade fått många vänner under den första resan, något som var till stor hjälp när de skulle hitta rätt personer att intervjua till boken. Det var inte var några problem att få folk att ställa upp.

–  De ställer upp helt osjälviskt och öppnar sig för att berätta om sina liv. Vi fick otroligt mycket bra material. Som när vi var i Bandung och träffade Gustaff, som försöker sammanföra artister inom scenen. Han förklarar det rätt bra, »we are the unwanted child of Indonesian modernization«, säger hon.

– Exakt, och de moderna ungdomarna söker sin identitet i sin lokala kultur. Det gör de genom att fläta in undergroundgenren. I Sydostasien spelar man för gemenskapen, och gör det som är bra för scenen, säger John, som menar att de som intervjuas ser det som att Lena och John gör dem en tjänst genom att berätta om deras arrangemang.

Men bland alla människor de mötte finns också de som på ett eller annat sätt är radikala. En sådan person hade Lena och John fått nys om via några kompisars kontakter – en radikal islamist som varit med i den internationella dokumentären Global Metal, som berättar om metal-scenen.

–  Våra kontakter kontaktade honom, och fixade allt. Vi åkte iväg för att träffa honom och hamnade i ett rum där vi fick vänta. Efter en ganska lång stund dök han upp. Tillsammans med en tolk skulle vi genomföra en intervju om hur han såg på metal-scenen, något som visade sig bli problematiskt då tolken inte var så bra på engelska, säger John.

–  Ja, hans grej var att sionisterna infiltrerat hela scenen. Han visade sig vara så hjärntvättad och politisk, det var svårt att bemöta hans påståenden, säger Lena.

Gjorde boken själva

Väl hemma efter den andra resan började syskonen arbeta på boken. Förutom design, upplägg, bildbearbetning och text var en stor del av arbetet att hitta pengar för att kunna trycka boken.

–  Det speciella är att vi gjort allt som har med boken att göra själva, precis allt. Vår vän Robert Gyulavari har gjort layouten till boken av kärlek till projektet. Största hjälpen vi fick är från crowd-funding via Indiegogo. Det fungerar så att folk som var intresserade av projektet hjälper till med finansieringen. Förutom det sökte vi också stipendier, utan några napp säger Lena.

–  Mest uppeldade blev vi när vi fick till ett möte med förlaget Thames and Hudson. De var mycket intresserade och svarade oss snabbt att vi var inbjudna att komma dit och visa upp ett förhandsexemplar. Han som tittade på materialet förklarade att idén var riktigt bra och att materialet var helt super. Men han förklarade också att han inte kunde släppa en bok som såg ut såhär, såhär och såhär, sa han och pekade på några specifika delar, säger John.

–  Vi var helt tvärsäkra på att den var skitbra. Men efter att ha lyssnat på hans idéer blev det som att gå tillbaka till det vi egentligen ville från början med boken. Vi fick en massa hjälp av våra kompisar och fotografvänner, säger Lena.

I mitten av januari blev boken Labour of Love Hate färdigtryckt, efter fyra års arbete. Båda syskonen tycker i efterhand att arbetet med boken varit både underbart och smärtsamt. Men i slutändan har det varit värt all möda, och förhoppningen är att boken får upp ögonen för kulturen, musiken och människorna i öst, att västerländska band ska kunna åka dit och spela, och att band från Sydostasien ska kunna komma hit som ett kulturellt utbyte.

–  Själv har jag lärt mig mycket och fått många kontakter. Vi har fått vänner för livet, säger Lena.

–  Jag har hittat mitt hårdrocks-jag, och passade även på att förlova mig där nere med min flickvän som hängde med sist, säger John.